Rehabilitering, dag 4

...
Jag har insett att vare sig jag vill det eller inte så kommer jag behöva tillbringa åtminstone lite tid hemma den här terminen, och nu har jag också möjliggjort detta genom att gräva fram mitt rum ur lager på lager med skit. Det var ett heldagsprojekt, men med tanke på att nedstökandet var ett femmånadersprojekt tycker jag ändå att det har gått förvånansvärt snabbt och smidigt.

Jag har dessutom...

- Hittat och diskat en bortglömd gammal matlåda från i somras. Tack och lov var locket tättslutande.

- Skruvat och hamrat ihop ett IKEA-bord. Utan att lemlästa någon i processen.

- Pysslat om mina krukväxter. Min blotta närvaro tycks ha en... tråkig effekt på dem. De har överlevt en termins konstant vanvård, men när jag faktiskt börjat visa dem lite omsorg så slokar de. Vad vill de ha? En ursäkt?

- Hoppat på Goombas!

- Mailat min studievägledare och frågat när registreringen och kursstarten egentligen är. Det kan vara bra att veta, nu när jag måste acceptera att jag ska föreställa en seriös student igen. En seriös student som förväntas prestera någon form av studieresultat. Typ en C-uppsats. Ugh.

Titta. Jag klagar över mina studier. Är inte det ett friskhetstecken om något?!

/z.flygh

Rehabilitering, dag 3

...
Att ikläda sig gaskklänning och äta trerätters känns bekant. Som att jag har gjort det förr, i något sammanhang... Norrlands?

Men igår tog jag ännu ett steg bort från de storslagna festsalarnas praktfulla tillställningar och klev istället in i en kvadratmetermässigt mer blygsam lokal. Med fyra vackra flickor som sällskap, i ett litet kök upplyst av stearinljus och med en kökshandduk som bordsduk blev det en nyårsmiddag som kan konkurrera med det mesta jag har genomsuttit den gångna terminen. Och det var bara början på en fantastiskt fin nyårsafton.

2011 har varit det bästa året i mitt liv. Återstår bara att göra 2012 bättre. Jag gillar utmaningar.

/z.flygh

Rehabilitering, dag 2

...
Andra steget i min återanpassning till verkligheten blev att åka ner på stan och köpa en kalender. En privat kalender. Inte att fylla med scheman över vem som jobbar när i caféet eller listor över vad som måste beställas till dagen därpå, utan förhoppningsvis en kalender fullspäckad med fikor med kompisar, aikidopass, mysmiddagar och en och annan föreläsning.

Jag måste dock erkänna att det första och hittills enda jag har skrivit upp i kalendern är ett arbetspass på Norrlands...

Jaja. Små steg var det.

/z.flygh

Rehabilitering, dag 1

...
De senaste fem månaderna har jag levt i en bubbla innehållandes Norrlands och inte mycket annat. Nu har bubblan spruckit, och med ens inser jag att jag måste ta tag i verkligheten. Det är inget man gör på en dag, utan nu börjar rehabiliteringen, återanpassningen till ett vanligt liv där man måste handla och laga mat själv, boka tvättider istället för att köpa nya underkläder hela tiden, umgås med sina vänner och fundera över saker såsom studier och ekonomi.

Förhoppningsvis står jag stadigt på jorden igen inom en vecka.

Dagens uppdrag blev att inventera mina lager. Och det låter kanske som att jag fått ett återfall och maniskt åkt ner till nationen för att göra veckoinventeringen, men icke! Istället tog jag mig an mitt alldeles egna, privata frysfack (vilket går tio gånger snabbare att inventera än stora frysen på Norrlands, och är en mycket behagligare upplevelse då man slipper gå in i frysen).

Mina nedfrysta tillgångar uppgår till:

2 majskolvar
6 påsar med köttbitar i olika storlekar märkta "random kött"
1 påse med små köttbitar märkt "jätterandom kött"
1 påse crabsticks som mystiskt dök upp någon gång förra året. Jag gillar inte ens crabsticks.
1 kycklingfilé
2 baconförpackningar
2 brödbitar
1 halv falukorv
samt 1 påse med något brungrått som måste tinas före identifiering

Det kunde ha varit värre... Nästa steg i rehabiliteringen blir väl kanske att våga sig till en mataffär och fylla på förråden något. Men inte idag. Nu ska jag belöna mig för mina frysinventeringsframgångar med lite glögg och en trevlig film. Man måste ta det i små steg.

/z.flygh

Om leveranser

...
Idag fick jag allt jag hade beställt.
Och inget jag inte hade beställt.
En timme för sent, men ändå.

Woah.

/z.flygh

En ny sorts trötthet

...
Imorgon är det måndag. Då har jag två veckor kvar som Cafémästare på Norrlands nation. Jag önskar att jag kunde säga att det känns sorgligt och att jag kommer att sakna det här nationslivet till tusen, men det kan jag inte. Sorgen och saknaden kommer nog att komma tids nog. I februari kanske. Kanske kommer jag i februari sitta och ha akutångest över C-uppsatsen i svenska. Kanske kommer jag vara genomtrött på tentaplugg och seminarier och sakna lek, gasker, kakbak och allt vad det är att vara Klubbverkare. Men inte just nu. Just nu är jag trött.

Och jag är trött på ett helt nytt sätt. Det är en trötthet som inte försvinner av ett par nätter med 8 timmars sömn. Jag sov 14 timmar i natt. Jag vaknade utsövd, så utsövd man kan bli, men jag är fortfarande trött. Det är en trötthet som bottnar i att man är på nationen sju dagar i veckan, och i att man är där också när man inte är där rent fysiskt. När jag cyklar hem på kvällen funderar jag på om jag har tinat tillräckligt mycket bröd till morgondagens frukost. När jag står i duschen funderar jag på om jag verkligen kom ihåg att beställa ost och om 18 kilo crème fraiche verkligen är tillräckligt mycket för lördagsfikat. När jag sover drömmer jag att jag tar betalt för kaffe av en aldrig sinande kö av kunder. Råd som: "Gå hem och sov, och tänk inte på Norrlands" hjälper inte. Jag har inte sömnbrist. Jag är bara utmattad.

Jag har haft så fantastiskt roligt och lärt mig så mycket under den här terminen. Jag är stolt och nöjd med det jag har gjort med min tid, och jag är väldigt tacksam för att jag har fått uppleva det här livet. Det liknar sannerligen inget annat. Däremot kan jag inte låtsas att jag inte är glad att det snart är över. Jag saknar min naturliga dygnsrytm. Jag saknar sovmorgonar. Jag saknar att kunna försova mig utan att världen går under. Framför allt saknar jag att vara ledig. Dagar utan förpliktelser. Dagar utan leveranser att packa upp, utan lunch som ska lagas med ingredienser som av någon anledning inte dök upp med leveransen, utan beställningar som ska göras innan klockan tre, utan fakturor och kreditnotor och utan lagerinventeringar. Dagar utan ansvar.

Jag är glad att det snart är slut. Jätteglad. Det tänker jag inte be om ursäkt för.

/z.flygh

Produktion och konsumtion en söndagskväll

...
Inatt drömde jag inte om Norrlands - tvångsledigheten håller helt klart på att ge konstiga effekter i mitt huvud. Jag drömde istället att någon hade knyckt allt jag hade i mitt frysfack utom en limpa. Jag har kontrollerat saken nu i vaket tillstånd och så är inte fallet. Det har snarare dykt upp saker där under de senaste månaderna. Och det är ju också en intressant utveckling.

I gårkväll bakade jag kanelbullar med små äppelbitar i. De blev väldigt goda. Jag har alltid svårt att behärska mig när det kommer till att hålla en vettig storlek på bullarna, så det blev inte jättemånga till att börja med, och efter att jag lyckats stoppa kanelbullar i nästan alla mina korridorsgrannar och deras kompisar så var det inte många kvar. Kanske femton. Fortfarande långt fler än vad jag kan äta upp själv. Så jag skrev en lapp i gårkväll där jag förklarade min situation ("Jag lider av kanelbulleöverskott. Snälla, hjälp mig lösa problemet.") och la den bredvid bullarna. När jag vaknade fanns det bara tre bullar kvar. De har sannerligen talang när det kommer till bullätande, mina korridorsgrannar. Och det är ju rysligt praktiskt - då kan man baka hur mycket som helst!

Och de bullarna var nog det enda produktiva som gårdagen resulterade i, annars var det en gråruggig söndag som till 75% tillbringades i sängen. Och det är ju visserligen jättetrevligt, men det känns ändå bra att kunna visa upp en kanelbulle och säga: "Titta, det här har jag åstadkommit idag!".

/z.flygh