En ny sorts trötthet

...
Imorgon är det måndag. Då har jag två veckor kvar som Cafémästare på Norrlands nation. Jag önskar att jag kunde säga att det känns sorgligt och att jag kommer att sakna det här nationslivet till tusen, men det kan jag inte. Sorgen och saknaden kommer nog att komma tids nog. I februari kanske. Kanske kommer jag i februari sitta och ha akutångest över C-uppsatsen i svenska. Kanske kommer jag vara genomtrött på tentaplugg och seminarier och sakna lek, gasker, kakbak och allt vad det är att vara Klubbverkare. Men inte just nu. Just nu är jag trött.

Och jag är trött på ett helt nytt sätt. Det är en trötthet som inte försvinner av ett par nätter med 8 timmars sömn. Jag sov 14 timmar i natt. Jag vaknade utsövd, så utsövd man kan bli, men jag är fortfarande trött. Det är en trötthet som bottnar i att man är på nationen sju dagar i veckan, och i att man är där också när man inte är där rent fysiskt. När jag cyklar hem på kvällen funderar jag på om jag har tinat tillräckligt mycket bröd till morgondagens frukost. När jag står i duschen funderar jag på om jag verkligen kom ihåg att beställa ost och om 18 kilo crème fraiche verkligen är tillräckligt mycket för lördagsfikat. När jag sover drömmer jag att jag tar betalt för kaffe av en aldrig sinande kö av kunder. Råd som: "Gå hem och sov, och tänk inte på Norrlands" hjälper inte. Jag har inte sömnbrist. Jag är bara utmattad.

Jag har haft så fantastiskt roligt och lärt mig så mycket under den här terminen. Jag är stolt och nöjd med det jag har gjort med min tid, och jag är väldigt tacksam för att jag har fått uppleva det här livet. Det liknar sannerligen inget annat. Däremot kan jag inte låtsas att jag inte är glad att det snart är över. Jag saknar min naturliga dygnsrytm. Jag saknar sovmorgonar. Jag saknar att kunna försova mig utan att världen går under. Framför allt saknar jag att vara ledig. Dagar utan förpliktelser. Dagar utan leveranser att packa upp, utan lunch som ska lagas med ingredienser som av någon anledning inte dök upp med leveransen, utan beställningar som ska göras innan klockan tre, utan fakturor och kreditnotor och utan lagerinventeringar. Dagar utan ansvar.

Jag är glad att det snart är slut. Jätteglad. Det tänker jag inte be om ursäkt för.

/z.flygh

Hej Mamma!

...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:

Allt du läser är inte sant.

Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.

Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).

Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.

Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.

Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.

/z.flygh

Mitt älskade Vasalopp

Det är alltid med en tung känsla man konstaterar att väckarklockan ringer. Och nu menar jag den i mobilen, för min vanliga väckarklocka har gått ur tiden. Sannolikt på grund av omild hantering (men jag blev provocerad!). Att mobilen bryter tystnaden och sömnens sköra kapsel med just Creeds "One last breath" hjälper bara marginellt. Tunga armar, tunga ben, tunga ögonlock. När man två nätter i rad bara har sovit en och en halv respektive tre timmar, är en upplyst mobildisplay som blinkar "06.20: God morgon! Dags att vakna" närmast definitionen av dåliga nyheter.

Men det finns ljusglimtar också i de grumligaste av vatten.

Skälet till denna okristligt tidiga väckning är nämligen årets resa till Mora. På söndag går Vasaloppet av stapeln och sedan mer än tio år tillbaka är jag och mina föräldrar alltid på plats under Vasaloppshelgen. Pappa i spåret, mamma i hemslöjdsbutikerna och jag själv... alternerande mellan dem.

Förrförra året ställde jag upp i mitt första Vasalopp. Jag hade inte tränat över huvud taget - varken skidåkning eller någon annan form av motions- eller styrketräning - utan hade som målsättning att ta mig till den första kontrollen. Många ställde sig frågande till detta. Varför? Vad var poängen med det? Det kostar ändå ganska mycket pengar att anmäla sig. Och varför inte i så fall åka Tjejvasan eller något, som jag skulle kunna ta mig igenom?

Mitt svar är att jag älskar Vasaloppet. Jag har varit i Mora under Vasaloppshelgen varje år sedan jag var sju år, och stämningen i luften under dessa dagar, vasaloppsatmosfären, kan inte liknas vid något annat. Tältet där man hämtar ut nummerlappar och får gratis karameller (som på senare år dessutom är trevligt uppvärmt - en klar förbättring!), trängseln inne på Inter Sport där vallatips delas ut på röda lappar, alla människor som vandrar fram och tillbaka på gågatan i full skidmundering och med skidor och stavar i högsta hugg, den obligatoriska uppladdningspastan, speakerrösten som fyller luften, stånden med björnkorv, ullmössor, havtornsmarmelad och brända mandlar, och vasaloppslåten.

Vasaloppslåten. Denna korta lilla melodisnutt är det mäktigaste som finns. 30 sekunder i andlöshet. Den är textlös (textfri?), men handlar så uppenbart om hjältar, utmaningar, kamp och seger.

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da

Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
da-da-dam-da, da-da, da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
dam-da-da-da, dam-da

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da,-da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-dam-da

Åh, jag blir knäsvag...

Men för att återgå till vad jag pratade om: Jag älskar Vasaloppet och stämningen omkring det i Mora. Och om atmosfären vibrerar på Moras gågata, hur måste den då inte vara i spåret? Det riktiga spåret, inte Tjejvasan eller Öppet Spår, utan the real deal. Självklart var jag tvungen att ställa upp, det är mitt svar.

Och det var verkligen fantastiskt. Lite avslappnad feststämning, samtidigt lite högtidligt. Med värme och musik välkomnades man till kontrollerna med bullar och blåbärssoppa. För jag tog mig till första kontrollen. Och den andra och den tredje. I Risberg bröt jag, mer än nöjd med mina drygt 3 mil, en tredjedels Vasalopp. Jag var nog den enda som log på bussen tillbaka till Mora...

Förra året anmälde jag mig också, denna gång med en ganska hyfsad grundkondition och styrka i kroppen, och målet var att klara mig åtminstone till den fjärde kontrollen, halva loppet. Tyvärr bröt jag ju då nyckelbenet fem dagar innan Vasaloppet... I år anmälde jag mig inte, för jag tyckte att det var för mycket pengar. Nu ångrar jag mig bittert. Efter min skidvecka i Orsa Grönklitt nu senast, när åkningen gick så bra och jag aldrig tycktes kunna bli trött, började jag ana att detta hade kunnat bli ett bra år. Med lite envishet hade jag kanske till och med kunnat klara hela loppet... Den där målgången i Mora kommer nog aldrig sluta att hägra förrän jag faktiskt har upplevt den.

Men nu är jag i alla fall här. Jag sov mig igenom de 26 milen hit, så nu är jag relativt utsövd ändå. Redo att gå ut och insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena.

/z.flygh

Nattlig utrymning

Jag vaknade av att någon borrade i mitt huvud. Åtminstone var det så det kändes. Jag tänkte att nu har min väckarklocka fullständigt förlorat förståndet och börjat gå bärsärkagång. Desperat överföll jag den, men utan att lyckas få tyst på eländet och till slut slängde jag in den under sängen (?). Ungefär då vaknade mitt förnuft, möjligen något fördröjt av det ihärdiga borrandet mot mina hörselgångar, och jag insåg att detta mäkta obehagliga surroundljud omöjligt kunde komma från det en millimeter i diameter stora högtalarhålet i min väckarklocka.

Aha. Brandlarmet.

Som i trans rullade jag ur sängen, drog på mig ett par byxor, fleecetröja, jacka, skor och vantar. Avtrubbad som man är när man har upplevt cirka 720 utlösta brandlarm, varav inte ett enda har varit i skarpt läge, finns det ju inte med på kartan att det faktiskt skulle vara frågan om en riktig brand. Man går ut för att slippa borren mot huvudet.

I korridoren mötte jag mina lika yrvakna grannar, någon drar på sig en jacka över morgonrocken och kliver i ett par gummistövlar, någon annan tipsar om att ta på sig en halsduk. Vi traskar snällt nedför trapporna och ut i den kalla nattluften. Där samlas snart folk från husets alla våningar - ingens nattsömn skall skonas.

Ja, vad var egentligen klockan?
- Typ 4.
- Yesss...

Så kommer efter ett tag en generad kille ut ur huset, och det står snart klart att det är honom vi har att tacka för denna nattliga spontanutflykt. Han hade kokat ägg, och glömt dem på plattan. Ägg? Hur tusan lyckas man med det? Till att börja med måste ju allt vatten koka bort, först därefter kan man börja bränna dem. Och det finns ju en timer på spisen, vad hade han den på? 28 timmar?

Men, det var bara att snällt - lite halvstudsande för att hålla värmen - vänta på att någon skulle komma och stänga av larmet. Först kom en polisbil, sedan en till. Därefter en brandbil. Efter en halvtimme och en och annan förfrysen tå kunde vi gå in igen. Hela trapphuset luktade brända ägg, och till och med vår korridor. Trots att det var i korridoren under oss äggkillen bodde.

Jaja.

Ett snabbt godnatt, och sedan raskt ned under lakanen igen. Okej. Nu vet vi i alla fall att brandlarmet fungerar.

/z.flygh

Tiokronorsglädje!

Man ska glädja sig åt det lilla, har jag hört. Jag har aldrig haft särskilt svårt för det heller; ofta tycker jag att det rentav är lättare att glädja sig åt de små sakerna i livet än de stora.

Stort är komplicerat. Stort är mångfacetterat. Stort är sällan utan konsekvenser av både det positiva och det negativa slaget. Smått, däremot, lämnar sällan några djupare spår i livet. Smått kan bringa glädje som inte släpar nya bekymmer i kölvattnet. Smått kan man glädja sig åt och sedan sätta punkt.

För somliga människor tar dygnet slut någon gång vid 22-23. Låt oss kalla dem Smarta Människor. De går och lägger sig där någonstans och får en lång, härlig nattsömn. Jag tror att man mår bra av att vara en Smart Människa.

Mindre Smarta Människor skulle gärna vilja vara Smarta Människor men förmår inte planera fullt så smart att de kan gå och lägga sig tidigt. Därför tar deras dygn inte slut förrän tidigast runt 03. Det är sådana Mindre Smarta Människor som klockan 23.00 kan komma på att de måste baka bröd. Genast.

Jag är en Mindre Smart Människa - surprise! - och fick just denna tanke, vid just denna tid på dygnet. Min baka-bröd-klockan-elva-på-kvällen-plan höll dock på att grusas ganska snabbt när jag uppdagade en viss brist på jäst och mjölk. Det är i sig inget konstigt då min kylskåpshylla i allmänhet brukar präglas av bristvaror snarare än av matvaror, men det var inte desto mindre en käpp i hjulet.

Vilken tur då, tänkte jag, att kära gamla Folkes livs finns, med

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31!"

Men vad de flesta inte vet är att det ovanstående bara är den förkortade versionen av deras marknadsföring. I sin helhet lyder den:

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31, utom när du verkligen behöver köpa jäst och mjölk efter 23.00, för just den dagen stänger vi redan 18.00! Haha!"

Där stod jag alltså utanför en väldigt låst ICA-dörr och svor över den affär jag upphöjt till skyarna bara minuten tidigare. Så jag satte min tillit till ICA Väst istället, och denna förträffliga butik svek mig inte.

23.15 svepte jag in, ryckte åt mig min jäst och min mjölk, och svepte vidare till kassan. Där var det slutsvept. Killen före mig i kön var långsam. Det vete tusan vad han sysslade med - kanske hade han glömt koden till sitt kort eller något - men lång tid tog det. Så lång tid att killen i kassan nog tyckte lite synd om mig där jag stod med min jäst och min mjölk. Han tog dem i alla fall från rullbandet, gav dem till mig och sa: "Dem bjuder vi på".

Glädje!

Okej, det var inga stora pengar det handlade om - det hade väl gått på en tia eller så, allt som allt. Men jag tycker att det var väldigt fint av honom ändå. Själva handlingen gjorde mig gladare än pengarna jag sparade på det...

Men nu ska denna Mindre Smarta Människa baka sitt bröd och sedan sussa.

(Med risk för att råka somna i degen).

/z.flygh

Lyckans baksida

Lösryckt iakttagelse 6:

Människan är ingen idiot. Hon vet när hon stöter på något som är överlägset det hon tidigare erfarit, och när hon väl har gjort det så glömmer hon inte. Det gamla som tidigare har uppfattats som det bästa ligger sedan för evigt på andra plats.

Har du sovit under bar himmel med stjärnorna diskret flirtande ovanför dig och med en sval vind lindad om tårna, så kommer du att upptäcka att sängen i studentrummet under ett vitmålat tak och med ett nödtorftigt öppnat fönster - doesn't really cut it. Vilket är högst opraktiskt. Man kan inte sova ute varje natt. Bara sådana omständigheter som väderleken kommer att sätta P för det snarast. Istället får du ligga där under täcket och veta att det alltid är två andra studentrum mellan dig och natthimmelen.

Och i brist på närvarande mamma får du stoppa om dig själv med orden: "Du är dömd både till det näst bästa och - vad värre är - vetskapen om att det är det näst bästa. Sov gott nu."

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Sömnstudie för oupptagna människor

Nå, detta har varit ett par intressanta dygn... Eller kanske inte direkt intressanta, mer som om man först har kastat en blick på något och sållat bort det ointressanta, för att sedan av något oförklarligt skäl (tristess?) plockat upp det igen och nosat fram det mest intressanta av det ointressanta. Andra sorteringen, så att säga.

Vad jag fann i andra sorteringen var resultatet av en sömnstudie jag har genomfört. Jag kallar det en sömnstudie, trots att jag lika gärna (och möjligtvis en aning mer korrekt) skulle kunna kalla det en "genom grav försummelse åt helvete vrickad dygnsrytm". Detta dels för att det förstnämnda har en snäppet mer positiv klang, men framför allt för att det går snabbare att skriva.

Jag är praktisk på så sätt.

Vad jag gjorde, eller råkade göra, var att jag i förrgår natt (tror jag. Det är av vissa skäl - förklarliga den här gången - lite grumligt) gick och la mig klockan 04 på natten. Det var inget konstigt i sig, det är ungefär vid den tiden min inre klocka vill att jag går och lägger mig när den får bestämma (läs: för det mesta). Men sedan sov jag. Och sov. Och sov och sov och sov. Jag vaknade ett par gånger, fullt utvilad, men kunde inte riktigt motivera mig själv till att lämna sängen. Så jag somnade om. Om och om igen. När jag slutligen vaknade ordentligt - som ett resultat av att någon antingen spelade trumpet väldigt, väldigt illa, eller flyttade runt otaliga möbler på våningen ovanför - var klockan 21.

17 timmars sömn. Det måste väl ändå vara latmaskarnas motsvarighet till ett maraton? Och lustigt nog var effekterna ungefär desamma. Missförstå mig för Guds skull inte - jag skulle inte kunna leva med mig själv (<- ironi där). Jag har aldrig och kommer aldrig ens överväga att ställa upp i ett maraton, men om jag rent hypotetiskt skulle överväga saken, få en knäpp och tänka: "Ja, varför inte? Det kan bli kul.", anmäla mig, faktiskt dyka upp samt genom uppvisande av några hittills mycket väl dolda superkrafter ta mig igenom loppet, så antar jag att jag efteråt skulle må ungefär som efter mitt sömnmaraton. Kraftlös. Matt. Ironiskt nog dödstrött. Blytung kropp. Kortslutning på hjärnkontoret. Det enda som saknades var träningsvärk för att jag skulle ha övervägt möjligheten att jag faktiskt hade sprungit ett maraton i sömnen.

Att ta sig ut till köket var tungt. Att laga gröt var en pärs. Jag stod stilla i flera sekunder åt gången och försökte komma på vad det egentligen är för ingredienser i en portion havregrynsgröt. Och var hade vi decilitermåtten nu igen? Jag höll på att krossa en av våra så charmigt udda tallrikar när jag lyfte den ur mikron men halvvägs ner upptäckte att jag inte hade styrka nog i min högerarm för att hålla i en grötfylld tallrik. Diskandet av denna tallrik vill jag inte ens tala om.

Jag tog mig igenom många tröga timmar av detta innan energin sakta började sippra tillbaka in i mig. Nu har det gått 27 timmar sedan jag vaknade efter min lilla sömnstudie och jag har gått tillbaka till mitt vanliga jag. Ännu har jag inte känt något behov av att sova, men jag tänkte nog natta mig själv snart i alla fall.

Om inte annat har detta varit en spännande upplevelse som klargjort för mig att ju-mer-desto-bättre-regeln åtminstone inte bör tillämpas i sömnfrågor.

/z.flygh