Läsarservice

...
Jag fortsätter att roa mig med statistikfunktionen som visar vilka google-sökningar som har lett folk till min blogg. Istället för att bara beklaga att de flesta inte finner några svar här, så tänkte jag försöka vara lite hjälpsam. Jag är snäll på så sätt. Here goes:

"flaskpost som present"

Ett osäkert kort. Kul om den kommer fram, annars tämligen värdelöst.

"hudfärg på golden retriever"

Grå-rosa-lila, typ. Åtminstone på mitt exemplar.

"majs café kvällsfika"

Rekommenderas varmt. 5 av 5 toasters. Nej, jag är inte partisk.

"enkelriktat slutar"

... När gatan blir bredare? (Som sagt: Jag har inte körkort.)

"hur vet jag när det har slutat åska?"

Det mullrar inte längre.

/z.flygh

Hej Mamma!

...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:

Allt du läser är inte sant.

Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.

Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).

Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.

Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.

Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.

/z.flygh

När bloggen sviker

...
Jag har hittat en rolig statistikfunktion. Tydligen kan man se vilka sökningar på google som har lett random människor till den här bloggen. Några av mina favoriter är:

"sömnstudier"

"hjärnan på en geting"

"hur vet man vart bilen börjar och slutar" (?!)

"vasaloppslåten"

"var slutar enkelriktat gata"

"nu använder även mamma cykelhjälm"

Gemensamt för samtliga är att personerna nog inte fann några svar på min blogg. Det är ju tråkigt att inse att folk hittar hit och blir besvikna, men jag bedriver inga sömnstudier förutom mina egna mycket ovetenskapliga experiment av typen "Hur lite kan man sova innan man ska upp och jobba?" eller "Vad händer om man sover ett dygn i sträck?". Jag kan heller inte dela med mig av några gedigna kunskaper om trafikregler - körkortslös som jag är - och getinganatomi är inte ett ämne jag har satt mig in i.

De stackare som förgäves kommer hit i jakt på vasaloppslåten känner jag stort medlidande med. Jag har själv vridit mig trehundra varv på skrivbordsstolen under mina försök att få tag på den som musikfil. Jag har till slut lyckats hitta den, men det tog ett tag.

Mamman med cykelhjälm kan jag inte annat än applådera, men den som undrar hur han ska veta var bilen börjar och slutar har antagligen så pass stora problem att det krävs mer än en blogg för att lösa dem.

Men: Statistik är roligt.

/z.flygh

Kära dagbok...

Jag har börjat sakna dagboksskrivandet. En blogg är ju på många sätt lik en dagbok, men det är inte samma sak. Hur mycket man än säger att man skriver för sin egen skull, och hur övertygande man än låter så finns den utomstående personen hela tiden med i bilden. Oavsett om någon läser det man skriver så anpassar man sig efter denna eventuella människa. Man skriver om, tar bort, skalar, färgar, tonar... Dagboken är en monolog av dig själv, för dig själv. Den är ren på ett smutsigt sätt. Eller snarare smutsig på ett rent sätt. Det är ärlighet sida upp och sida ner, precis så rakt, fult, fantastiskt och dumt som tillvaron man försöker sätta ord på är. Jag saknar det att bara vräka ur sig, utan en tanke på formuleringar eller konsekvenser.

Det är lustigt, för jag har ju skrivit dagbok många år. Så slutade jag plötsligt när jag bröt nyckelbenet och således inte kunde skriva något, och sedan började jag aldrig igen. Det "jag" som lever i mina dagböcker har ju alltså fastnat. Det sista jag skrev var kanske något om att jag såg fram emot aikidon dagen därpå... Man får aldrig veta vad som hände sedan! Mitt nyckelbensbrott existerar inte i den världen. Det har ännu inte hänt, skulle man kunna säga...

Men att bara börja skriva igen är heller inte det lättaste. Blotta tanken på att gå igenom vad som har hänt sedan senast får mig att rygga undan. Man vill ju inte lämna en stor, oförklarlig lucka, men det känns som lite för myckert av ett projekt. Dessutom är det jobbigt att skriva dagbok. Det är jätteskönt att slippa skriva en uppsats (jag skrev nog oftast mellan tre och tio sidor varje kväll när jag höll på) innan man får lägga huvudet på kudden. Att bara få blunda och somna känns fortfarande lyxigt.

Och det är precis vad jag tänker göra nu. Yeah.

/z.flygh