Produktion och konsumtion en söndagskväll

...
Inatt drömde jag inte om Norrlands - tvångsledigheten håller helt klart på att ge konstiga effekter i mitt huvud. Jag drömde istället att någon hade knyckt allt jag hade i mitt frysfack utom en limpa. Jag har kontrollerat saken nu i vaket tillstånd och så är inte fallet. Det har snarare dykt upp saker där under de senaste månaderna. Och det är ju också en intressant utveckling.

I gårkväll bakade jag kanelbullar med små äppelbitar i. De blev väldigt goda. Jag har alltid svårt att behärska mig när det kommer till att hålla en vettig storlek på bullarna, så det blev inte jättemånga till att börja med, och efter att jag lyckats stoppa kanelbullar i nästan alla mina korridorsgrannar och deras kompisar så var det inte många kvar. Kanske femton. Fortfarande långt fler än vad jag kan äta upp själv. Så jag skrev en lapp i gårkväll där jag förklarade min situation ("Jag lider av kanelbulleöverskott. Snälla, hjälp mig lösa problemet.") och la den bredvid bullarna. När jag vaknade fanns det bara tre bullar kvar. De har sannerligen talang när det kommer till bullätande, mina korridorsgrannar. Och det är ju rysligt praktiskt - då kan man baka hur mycket som helst!

Och de bullarna var nog det enda produktiva som gårdagen resulterade i, annars var det en gråruggig söndag som till 75% tillbringades i sängen. Och det är ju visserligen jättetrevligt, men det känns ändå bra att kunna visa upp en kanelbulle och säga: "Titta, det här har jag åstadkommit idag!".

/z.flygh

Tiokronorsglädje!

Man ska glädja sig åt det lilla, har jag hört. Jag har aldrig haft särskilt svårt för det heller; ofta tycker jag att det rentav är lättare att glädja sig åt de små sakerna i livet än de stora.

Stort är komplicerat. Stort är mångfacetterat. Stort är sällan utan konsekvenser av både det positiva och det negativa slaget. Smått, däremot, lämnar sällan några djupare spår i livet. Smått kan bringa glädje som inte släpar nya bekymmer i kölvattnet. Smått kan man glädja sig åt och sedan sätta punkt.

För somliga människor tar dygnet slut någon gång vid 22-23. Låt oss kalla dem Smarta Människor. De går och lägger sig där någonstans och får en lång, härlig nattsömn. Jag tror att man mår bra av att vara en Smart Människa.

Mindre Smarta Människor skulle gärna vilja vara Smarta Människor men förmår inte planera fullt så smart att de kan gå och lägga sig tidigt. Därför tar deras dygn inte slut förrän tidigast runt 03. Det är sådana Mindre Smarta Människor som klockan 23.00 kan komma på att de måste baka bröd. Genast.

Jag är en Mindre Smart Människa - surprise! - och fick just denna tanke, vid just denna tid på dygnet. Min baka-bröd-klockan-elva-på-kvällen-plan höll dock på att grusas ganska snabbt när jag uppdagade en viss brist på jäst och mjölk. Det är i sig inget konstigt då min kylskåpshylla i allmänhet brukar präglas av bristvaror snarare än av matvaror, men det var inte desto mindre en käpp i hjulet.

Vilken tur då, tänkte jag, att kära gamla Folkes livs finns, med

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31!"

Men vad de flesta inte vet är att det ovanstående bara är den förkortade versionen av deras marknadsföring. I sin helhet lyder den:

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31, utom när du verkligen behöver köpa jäst och mjölk efter 23.00, för just den dagen stänger vi redan 18.00! Haha!"

Där stod jag alltså utanför en väldigt låst ICA-dörr och svor över den affär jag upphöjt till skyarna bara minuten tidigare. Så jag satte min tillit till ICA Väst istället, och denna förträffliga butik svek mig inte.

23.15 svepte jag in, ryckte åt mig min jäst och min mjölk, och svepte vidare till kassan. Där var det slutsvept. Killen före mig i kön var långsam. Det vete tusan vad han sysslade med - kanske hade han glömt koden till sitt kort eller något - men lång tid tog det. Så lång tid att killen i kassan nog tyckte lite synd om mig där jag stod med min jäst och min mjölk. Han tog dem i alla fall från rullbandet, gav dem till mig och sa: "Dem bjuder vi på".

Glädje!

Okej, det var inga stora pengar det handlade om - det hade väl gått på en tia eller så, allt som allt. Men jag tycker att det var väldigt fint av honom ändå. Själva handlingen gjorde mig gladare än pengarna jag sparade på det...

Men nu ska denna Mindre Smarta Människa baka sitt bröd och sedan sussa.

(Med risk för att råka somna i degen).

/z.flygh

The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh