Våren, såsom den blev

Som den blev. Våren. För två månader sedan kunde jag bara spekulera, kanske i någon mån drömma också. Nu vet jag. Och som den blev...

Min plan inför våren var att träna ruskigt mycket aikido. Istället har jag i princip slutat. För tillfället alltså. Det är nog nästan två månader sedan jag tränade senast. Klart synd, men jag har inte haft tid. Inte på långa vägar.

Mitt liv har den här våren kretsat kring två saker: jobb och C-uppsats. Kanske lite sömn däremellan, och lite mat och en dusch här och där. That's it. Standarddagen har sett ut ungefär så här:

11.00 Vakna. Duscha. Äta frukost. Vattna blommor. Kanske plugga.
15.30 Cykla till jobbet.
16.00 Jobba
22.30 Sluta jobba. Cykla till Engelska parken.
23.00 Plugga.
00.00 Kaffe. Fortsätta plugga.
00.30 Kaffe. Fortsätta plugga.
01.00 Kaffe. Surfa runt på Blocket.
01.15 Fortsätta plugga.
02.00 Cykla hem.
02.30 Andas.
03.00 Sova.

Dag ut och dag in. Men det har blivit något av en rutin och har egentligen rullat på oerhört bra. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat så bra som jag gör nu. Aldrig någonsin. Man skulle nu faktiskt kunna tro att jag är en riktig student.

Om man bara ser mig helt hastigt. I motljus.

C-uppsatsen kommer vara klar i god tid (hör och häpna!), kanske till och med ikväll eller imorgon, om jag biter ihop och jobbar på. Dessutom rullar några små slantar in på kontot varje månad, och tur är väl det, för jag har kommit på kant med CSN nu igen... hej hopp. Man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem...

Och sa jag att vi ska flytta? Vi ska flytta! Jag och Johan har fått en lägenhet, en (säkerligen) vacker liten 3:a, på andra sidan gatan. Tjohej, vad bra det kommer att bli! Och det kommer att förenkla livet på många plan - inte minst logistiskt. Jag ser redan fram emot inflyttningen. Och sommaren. Och hösten. Mm. En lägenhet i ena handen och en C-uppsats med vind i segel i den andra - hur kan man vara annat än nöjd och glad?

Det enda jag sörjer är aikidon och mina vänner. Ja, fritid egentligen. Filmkvällar, fikor, spontana luncher ute på Playan, "plugg" (med välbetonade citationstecken) på Norrlands... ett liv bortom måsten.

Det är mycket jag inte har gjort den här terminen. Mycket jag har fått prioritera bort. Men en tröst i det hela får väl sägas vara att det lilla jag har gjort har jag gjort desto mer. Och jävligt bra. Nu ser jag ljuset. C-uppsatsinlämning och så en elak liten mardrömstenta på det, så är jag fri sedan.

Fri. 

Förhoppningsvis har jag fortfarande några vänner kvar som vill dela den friheten med mig.

/z.flygh

Hej Mamma!

...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:

Allt du läser är inte sant.

Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.

Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).

Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.

Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.

Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.

/z.flygh

Förväntan...!

...
Så mycket att se fram emot!

1. Valborg, 30:e april.
Det kan bli bra. Vad mer ska man säga?

2. Tandläkaren, 4:e maj.
Okej, nej. Det var ett skämt. Det kan inte bli bra.

3. EPTU med Hoven Droven på V-dala, 5:e maj.
Mina fötter dansar redan en glad schottis. Det kommer att bli helt fantastiskt! Åh, det är bara en dryg vecka kvar!

4. Grammatiktenta, 6:e maj.
Nej, det är faktiskt inte ett skämt. Det skulle kunna vara en mardröm, i och med att det är EPTU kvällen innan och så, men jag är lite för självsäker för att oroa mig. Jag kan det här. Det kommer att bli en trevlig tenta. Pepp!

5. LF goes LF, 7:e maj.
Förra terminens lördagsfikavärdinnor tar tillfälligt över Lördagsfikat och visar var skåpet ska stå, en gång för alla! Vi kommer att rocka! Yeah!

6. KMK-bal, 9:e maj.
Fram med min fulaste balklänning!

7. Vårbal, 21:a maj.
Fram med min finaste balklänning!

Oj oj oj, all denna längtan! Vad ska jag göra av den? Vad ska jag göra av mig själv? Gaaaahh!

(Så, nu har jag gett utlopp för den lilla känslovågen. Förlåt om jag i och med detta råkade stänka ner någon mycket ointresserad liten människa, men ni får nästan skylla er själva. Det här är min blogg.)

/z.flygh

Lyckad misslyckad tenta

Frukostmacka!

En fin dag. Den började med språksociologitentan, vilken utan tvekan var den roligaste tentan jag någonsin har skrivit. Det gick förstås inte bra - det kan man knappast förvänta sig när det sammanlagda antalet timmar nedlagda på plugg inför tentan är mindre än antalet skärsår jag för tillfället har på mina händer. (Den kan ni ju fundera på!). Men man var hur som helst tvungen att sitta minst 30 minuter, så varför inte svara på frågorna under tiden? Bara för att man inte har de rätta svaren ska man väl inte behöva sitta och rulla tummarna. Så länge man skriver något finns det ju åtminstone en chans att man kammar in ett par poäng. Och man kan i alla fall ha roligt.

Så jag svarade på i princip alla frågor. Min personliga favorit löd ungefär: "Förklara och ge exempel på hur s-kurvan kan användas för att beskriva språkförändringar. (Exemplet får vara påhittat)." Nå, jag visste inte vad s-kurvan var för något, men jag ritade en s-formad kurva och förklarade (mycket övertygande) hur språket under de närmaste 30 åren kommer att förändras så att alla år 2040 kommer att använda "Frukostmacka!" som hälsningsfras. Vilket alltsammans framgick mycket tydligt av min s-kurva. Som sagt: jag har aldrig haft så roligt på en tenta tidigare.

Efter denna förvånansvärt upplyftande start på dagen bar det av mot Norrlands för ett litet lördagsfikaprepp. Det blev jättetrevligt med en massa folk som hoppade in och hjälpte till, och med en spontan liten våffelpaus halvvägs igenom, Våffeldagen till ära. Efter genomfört prepp drog jag och Amelie oss hem till henne för lite spontanplugg.

Spontanplugg. En fredagskväll. Direkt efter tentan. Jag vet, visst låter det inte som jag? Men jag satte mig ändå och translittererade, normaliserade och översatte runinskrifter ett tag. Ange anslöt sig till oss, och sedan Helen, och plugget var ett minne blott. Och jag kände igen mig själv igen.

Nu säger mina ögon: "Stopp! Nej! Inte ett ord till!" och de försöker febrilt svepa om sig mina ögonlock. Och jag är inte den som är den.

/z.flygh

Uppdatering

Vad har hänt sedan sist?

1. Tiden har gått. Det är kanske ingen större nyhet, men det innebär att

2. Min språksociologitenta närmar sig. I övermorgon är det dags. Men jag är inte alls nervös, för

3. Jag har mycket effektivt lyckats undvika att plugga till tentan, vilket medför att

4. Jag har gett upp hoppet om att klara tentan. Men

5. Jag har bestämd mig för att skriva tentan trots att inget hopp finns om att jag skulle kunna klara den. Något lär jag mig väl av att försöka skriva den. Omtenta nästa!

6. Jag har pysslat i 120 km/h allra minst!

7. Jag har börjat virka amigurumi, och hittills förfärdigat en kanin och en sköldpadda. En munk är på väg också. Det är roligt och beroendeframkallande. Helt klart en dålig aktivitet under tentaveckor.

8. Jag har byggt klart mitt tändstickshus. I mitt huvud börjar uppföljaren redan ta form. Dock kommer det nog att dröja ett tag innan jag orkar skära till fler tändstickor...

9. Jag har i princip skrivit färdigt min CM-ansökan. Allt utom svaren på de svåra frågorna. Jag undrar om "Pass" är ett giltigt svar?

Och senaste nyheten:

10. Hoven Droven (folkmusik/rock) spelar på EPTU på V-dala den 5:e maj! Jag upptäckte det nyss och jag befinner mig fortfarande i ett lätt lyckorus. Jag hörde dem spela först på Oktoberstämman i höstas, och jag blev kär. Sedan dess har jag lyssnat på dem på Spotify, men det är liksom inte samma sak. Musiken är förstås lika bra, men det är musik jag vill dansa till snarare än bara lyssna på. Och här är min chans! En chans som jag tänker ta om jag så ska behöva dö och återuppstå på vägen! Och det är bara typ en och en halv månad dit. Iiiiih!!

/z.flygh

Responsibility...?

This object, known as the "computer", is a tool to be used either for Good or for Evil. Studying is Good. Facebook is Evil. So is "blogging-just-to-have-an-excuse-not-to-study". Or rather, "blogging-just-to-pretend-to-have-an-excuse-not-to-study". Blogging is, after all, not that much of an excuse.

But then again: why make excuses? And to whom? Until I figure that out I might as well stop making them. Otherwise I will soon face the problem of having nowhere to put them. My room isn't that big. Actually, I would call this "planning ahead", which is generally considered a responsible way of living. Which makes me... well, responsible. Go figure.

But regarding Good and Evil, and me being here when I really should be... well, here, but definitely not doing what I'm currently doing... Dearest friends and random people: have no fear! I have yet to settle down in the shadows of the Dark Side. I just go there for tiny breaks and the occasional sightseeing. It's quite a big step from posting status updates on the Dark Side to actually joining it. Like, maybe I would (at least theoretically) scribble something on the wall of a public bathroom, but I assure you that I am far from calling it my home. (Though thinking about it, sizewise it probably wouldn't make much of a difference...)

And why, you might ask, am I writing this in English? Well, do I need an excuse? I told you, this is me being responsible.

/z.flygh

Det låg sorg på granen

Jag har upptäckt att jag älskar de gamla klassiker vi får läsa på litteraturkursen, så det är mig en stor sorg att jag aldrig hinner läsa klart någon av dem. Nu är det väl närmare tio romaner som jag väldigt gärna vill plöja igenom i dess helhet, men som jag har tvingats lämna halvägs för att ge mig i kast med nästa litterära verk på listan. Lite frustrerande.

Det finns mycket som är vackert.

"Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han ska skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
- Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster, säger han, för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han ska få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen."

- Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

"Good artists exists simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry that they dare not realize."

- Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray

"Munken och nunnan svor inför Gud sina kyskhetslöften och barnskelettet hittades under hundraåriga rosenträd av senare tiders människor.
Moralen är en grym Gud."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Frosten går fram och dödar mycket, men det som ska leva skonar den."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Martin gick och grät. Varför han grät glömde han sedan eftersom åren gingo, men det låg sorg på granen och gölen teg väl utan spår av fåglar, och så fanns det något i världen som aldrig skulle komma tillbaka."

- Harry Martinson, Nässlorna blomma

/ z.flygh

En exklusiv inblick i min pluggverkstad

- Okej! Jag har en 1000 ord lång text om realismen och romantiken att skriva till imorgon. Det kommer vara så jävla skönt när det här är gjort, så nu kör vi!

(...)

- ... Jag ska bara ta en clementin först. (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Okej! Var var jag? ... Hm, ingenstans... Jaja, NU kör vi!

(...)

- ... Vänta, en clementin till... (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Nu så! Realismen... hm... ja...

(...)

- ... Bara en till! (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Real...

(...)

- ... Det här går ju inget vidare.

(...)

- ... Ha! Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om det här!

(...)

/z.flygh

En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh

Så kan det gå när det inte går som man tänkt sig

Hur kommer det sig att jag så pass ofta går från att inte över huvud taget planera att gå till Norrlands, till att vara där hela dagar? Det kan till exempel gå till så här:

Jag har inte en tanke på att gå till Norrlands. Jag tänker plugga hela dagen. Det borde jag verkligen göra.

...

CM ringde. Hon behöver någon som kan jobba mellan 9.00 och 14.00. Okej då, det är ju bara några timmar. Jag kommer ju ändå inte att plugga hela dagen.

...

Klockan är 14.00, men det är massor av folk vid kassan och diskberget växer... Jag kan ju inte gå nu. Jag stannar tills det har lugnat ner sig.

...

Det är fortfarande fullt upp. Och ganska roligt. Och egentligen borde jag ju passa på att baka något till Lördagsfikat när jag ändå är här.

...

Jag hann visst inte baka, och nu är det bara stängningen kvar. Det går i alla fall snabbt.

...

Hm, det här skulle kunna gå snabbt om en rengjorde spisen, en skurade golvet och en diskade. Men... nog är det roligare om alla tre rengör spisen samtidigt, diskar samtidigt och om en skurar golvet medan de andra tittar på?

...

Nu var det färdigt. Ojdå, 21.00? Heh...

Men det var nog ett av de roligaste slutstäden jag varit med om. Lite urspårat, på det bra sättet. Problemet är nu att jag kommer att få svårt att läsa kurslitteraturen i tid till seminariet imorgon. Inte minst för att jag ännu inte har fått tag i den. Ändå finns det inte en fiber i min kropp som ångrar sig. Det är så här jag vill leva mitt liv just nu. Så jag kan bara vara nöjd.

/z.flygh

Dödsdomen

Mitt liv är hotat. Typ. Det är åtminstone det jag kommer fram till när jag betänker min nuvarande situation. Detta är läget:

- Mat är allmänt betraktat som en grundläggande förutsättning för människans överlevnad.

- Pengar är en förutsättning för anskaffandet av mat (om man vill behålla sitt brottsregister obefläckat).

- Min inkomst = mitt studiebidrag.

- Studiebidraget betalas ut först när man är registrerad på en kurs.

- Jag måste ha fullföljt minst 75 % av föregående kurs för att få registrera mig.

- Jag är en restuppgift ifrån de 75 procenten.

- Som restuppgift vill de att jag på ett A4 beskriver hur förhållandet mellan de tre systrarna, brodern och svägerskan förändras i Tjechovs drama Tre systrar.

- Jag har ser över huvud taget inte mycket till utveckling i nämnda drama, och definitivt inte tillräckligt för att fylla ett A4 med text. Oavsett textstorlek.

= Jag kommer sannolikt inte att överleva.

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Värnandet om jaget (eller "Nej, jag pluggade inte idag heller")

Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.

Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om jag inte längre var jag - vad skulle då jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.

Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.

Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.

Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...

Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.

Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?

Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.

God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.

Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en Dead like me-filmkväll med Amelie.

Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)

Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.

/z.flygh