Jag är fan en hjälte

Om ingen annan stannar upp för ett ögonblick i sitt liv och betraktar dig för att utbrista att fy fan vad bra du är (med utropstecken), då är man så illa tvungen att göra det själv. Någon måste ju. Och det är det som det här inlägget kommer att handla om. Så om ni lider av allergi mot något av det nedanstående - tag varning.

Innehållsdeklaration: Stolthet, svordomar (i förstärkande syfte), aromämnen. Kan innehålla spår av självgodhet.

För jag vet att jag kanske bryter mot ett par sociala konventioner här, det är trots allt inte helt okej att berömma sig själv. Det är andras jobb. Vi ger beröm och komplimanger åt dem och i gengäld får vi beröm och komplimanger tillbaka. Så fungerar det. Själva ska vi helst låta belysa våra egna prestationer med en kritisk spotlight. Med extra bonuspoäng för humor.

- "Gud, jag ser ut som en tvångsrakad kråka."
- "Nej, vad snackar du om. Du är ju skitsnygg!"

Men regelbrott eller inte, idag har jag fan gjort mig förtjänt av en eloge från mig själv, till mig själv. Jag har stått och jobbat sju och en halv timme i en getingsvärm. Getingsvärm. Bara ordet får en ångest- och obehagsvåg att resa sig upp på bakbenen i min mage.

Egentligen har det väl varit en fascinerande upplevelse. Det är alltid spännande att konfronteras med gränserna  för vad man är kapabel att göra. Nästintill outhärdligt, i det här fallet, men på ett sätt fortfarande spännande. För jag härdade ut. Jag sa inte upp mig och lade benen på ryggen. Jag stod och sålde kaffe i en getingsvärm. Och när kunderna bad om kanelbullar så gav jag dem kanelbullar. Trots att tjugotalet getingar slagit läger i korgen med kanelbullar och av allt att döma var helt inställda på att behålla sin nyfunna egendom för sig själva. Kunderna fick sina bullar. Så jävla bra är jag.

Det är fascinerande när man kan ta ett steg tillbaka och betrakta sitt eget beteende halvt utifrån. Vad jag har gjort idag ligger egentligen långt, lååångt ifrån vad jag någonsin skulle kunna förvänta mig av mig själv. Enda anledningen till att jag tog mig igenom dagen utan att förlora vare sig jobbet eller förståndet är att min fobiska rädsla mötte ett jämlikt motstånd. De sociala konventionerna, igen.

Det är inte okej att skrika högt och springa sin väg när man står i kassan på ett café. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det är inte professionellt. Så gör man inte. Sociala konventioner har i och för sig aldrig tidigare hindrat mig från att störta hals över huvud från ett middagsbord eller kasta mig ner under bänkarna i ett klassrum och panikartat sicksackkrypa mellan folks ben i flykt mot dörren (true story).

Men det är lite annorlunda med ett jobb, särskilt ett serviceyrke. Man kan inte vägra kunderna bullar bara för att man personligen skulle föredra att inte komma nära dem. Man kan inte kasta sig ner på golvet och kvida. Kraven och pressen på dig att du ska vara trevlig, korrekt och tjänstvillig är så mycket större. Tillräckligt stora, uppenbarligen, för att jag ska välja att stå kvar i en getingsvärm hellre än att fly. Ofattbart, egentligen.

Okej, det är inte som att jag på något magiskt vis har blivit oberörd av getingarnas närvaro i mitt liv. Efter ett pass som detta är jag ungefär lika slut som om jag hade jobbat tre pass direkt efter varandra. Jag känner mig ofta tvungen att förklara vissa konstigheter i mitt beteende för kunderna. Och jag skulle önska att de ville sluta stänga in getingar i glas och flaskor på uteserveringen. Det är ett problem jag inte är rustad för att angripa. Nej, oberörd är jag inte, men jag är där. Jag är där, jag står kvar, och för det är jag jävligt stolt.

Ja, en dag som denna är jag fan en riktig hjälte.

/z.flygh

Om getingar och Gud

...
Intet gott som inte för något ont med sig. Visst är det väl så man säger? Sommar. Ack, du underbara årstid. Solens, värmens, glassens och de varma nätternas årstid.

Getingarnas årstid. Helvete.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Att världen då skulle komma i obalans så att det skulle börja regna risgrynsgröt varje torsdag samtidigt som alla busstidtabeller skulle visa fel med tio minuter. Och Gud - eller vad nu arkitekten för detta bygge heter - insåg säkert i god tid vilken lyckopotential jag skulle ha om somrarna om ingenting gjordes åt saken. Så han gjorde något åt saken. Han skapade getingen - ett spetsigt kryp med vingar - och målade den svart- och gulrandig så att den inte skulle gå att missa.

När så grunden var grundligt lagd gick Gud vidare till att skapa en bror till mig vars inflytande skulle komma att begränsas till att

1) lära mig att uppskatta tv-spel samt
2) frukta getingar.

Och på de få områden som detta inflytande verkade, gjorde det ett fantastiskt jobb får man lov att säga. Men för att inte lämna något åt slumpen såg Gud också till att min rädsla skulle komma att stegras med åren. För säkerhets skull.

Så, 21 år gammal är det nu med skräckblandad förtjusning (mycket bokstavligt talat) som jag hälsar sommaren välkommen. I den mån jag ens gör det. Jag vet inte längre om den är välkommen eller inte... Fast jo. Men... aaahh!

Säga vad man vill om Gud, men killen vet vad han håller på med. Mission accomplished. Sommaren är inte det bad i sol och glädje som den hade kunnat vara. Där finns nu skuggor. Små skuggor som flyger runt på ett utstuderat olycksbådande sätt och surrar hotfullt.

Och försök resonera med mig, om ni vill. Berätta för mig att getingar inte är farliga. Att de inte sticks bara för sitt eget höga nöjes skull, eller för att ge utlopp för sin uppdämda ondska. Säg vad ni vill, men tro inte att det är några nyheter ni kommer med. Den rationella delen av min hjärna är mycket väl införstådd med allt detta, och som om inte det räckte så intalar jag mig det också aktivt varje dag under getingsäsongen. Problemet är att när det väl kommer till kritan har den rationella delen av min hjärna inte särskilt mycket att säga till om.

Och det är väl just det som är det fobiska i en fobi: den irrationella, oproportionerligt kraftiga reaktionen på situationen. En fobi är inte en missuppfattning. Typ, "Jaha, jag som faktiskt trodde att man dog av ett getingstick! Men nu vet jag ju hur det ligger till, så nu är jag inte rädd längre."

I wish.

Men den mänskliga hjärnan är långt ifrån fullkomlig. I synnerhet när det gäller kontrollen över sig själv. Man kan inte bara bestämma sig för vad man ska tro på. Man kan inte styra sina egna tankar. Hur mycket vi än intalar oss det, så kan vi inte intala oss någonting. Och det är både trist, tråkigt och synd, men det är den verklighet jag ser. Det är den jag har att jobba med.

Visst är det frustrerande att inte kunna öppna fönstret på sommaren när man är ensam hemma, bara för att man vet att om det skulle flyga in något så skulle man låsa in sig på toaletten, proppa igen nyckelhålet med en halv rulle toalettpapper och sedan sitta där tills någon kommer och oroligt knackar på dörren eftersom ingen har sett en på två veckor. Men då får man cykla till tygaffären och köpa en halv meter tyll i en rolig färg som man fäster i fönsterkarmen med millimeterprecision och maskeringstejp.

Och visst är det jobbigt att få hjärtklappning varje gång man ser ett bi... eller en humla... eller en stor mygga... eller ett löv... eller en dammtuss... Men då får man skratta åt sin dumhet efteråt.

Värst är ändå rädslan för den egna rädslan. Att inte känna att man kan lita på sig själv. Om det skulle komma in en geting när jag satt i bilen, så är jag inte säker på att jag skulle hinna tänka på konsekvenserna av att kasta sig ur en bil i hög hastighet innan jag agerade på impuls. Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle våga köra en bil på sommaren. Tänk bara vad jag skulle kunna ställa till med, panikslagen bakom en ratt! Och i en roddbåt på sjön skulle jag nog inte sitta stilla länge om jag fick ovälkommet besök. Jag skulle inte ha en tanke på vad jag hade i fickorna för stunden (mobiltelefon, kamera, nycklar...?) innan jag sökte skydd på andra sidan vattenytan. Oberäknelighet kan vara obehagligt. När den bor i dig är den fruktansvärd.

Jag har nu funderat på KBT i ett antal år, men det är mycket pengar och inte ett helt lätt steg att ta. Jag gör ju mitt yttersta för att undvika getingar. KBT är lite som att boka in ett möte med dem. Å andra sidan hägrar bilden av en sommar med getingar, utan rädsla. Och inte bara en. En lång rad av somrar med fönster uppslagna på vid gavel och bildörrar utan barnlås.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Och jag antar att Gud skulle hitta på något nytt sätt att jävlas med min sommarlycka om jag besegrade getingfobin han så snillrikt planterat hos mig. Men även om så är fallet, kan jag inte låta bli att tycka att det skulle vara värt det. Om så bara för omväxlingens skull. Om så bara för att byta problem. Ut med det gamla och in med någon ny skit. Kanske.

/z.flygh

Under min cykelhjälm: en liten inblick

...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.

Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.

Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.

Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."

Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.

Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.

Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.

För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.

Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.

"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.

Det är allt.

/z.flygh