Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.
Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om
jag inte längre var
jag - vad skulle då
jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.
Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens
några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.
Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.
Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...
Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och
mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.
Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?
Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.
God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs
Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.
Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en
Dead like me-filmkväll med Amelie.
Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)
Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.
/z.flygh
- Jag har insett att jag faktiskt måste gå och handla och laga mat om jag ska få något att äta de här fyra dagarna. Woah.
