Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Att stå mållös inför livet

...
Jag känner mig så orättvist, jävla lycklig. Det jag kallar mina "problem" är i själva verket inga problem, utan bara lite mer komplexa glädjeämnen. Vad gör man egentligen av en sådan insikt? Jag står mållös.

/z.flygh

Konsten att klättra i träd

...
Förra tisdagen bestämde vi trogna kvällsfikaanhängare oss för att återigen köra AKF (Alternativt Kvällsfika - nu när Majs café har sommarlov). Vi bestämde oss för att gå till GH och äta någon fikaliknande efterrätt. Jag hade tränat och var således redan nere på stan bärandes en mycket liten önskan - ja, rent av en antiönskan - om att cykla hem bara för att vända om och åka ner igen.

Så jag beslöt mig för att vänta, och Amelie föreslog att jag skulle rita ett träd under tiden. Då detta kändes mer som hennes konstform än som min bestämde jag mig för att istället skriva en dikt om ett träd. Det här är resultatet.

Jag tror att den handlar om livets alldeles för många, fantastiska möjligheter. Kanske handlar den också om ett träd. Vad vet jag?

Konsten att klättra i träd

Svårigheten ligger i att välja ett träd,
eller kanske i att välja bort ett annat.
Med så många träd att klättra upp i:
tänk så många utsikter att se!
Om jag så klättrar tills dagen ger vika
och solen rinner av sin himmel
ska jag ändå alltid se framför mig
den krona jag också ville sitta i.

Sådant är trädklättrarens dilemma.
Att välja träd
och välja bort.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 9: Massor av clementiner. Verkligen jättemånga.

Livet skämmer bort mig. Till tusen. Med fantastiska föräldrar, de bästa tänkbara vännerna, en hel och fungerande kropp som låter mig göra vad jag vill - träna aikido, dansa folkdans, knåda degar, åka pulka, göra snöänglar, simma, cykla fort och omkull, resa mig och skratta.

Jag är bortskämd med ett entusiastiskt och optimistiskt sinnelag - vilket är något så värdefullt som botemedlet mot alla livets motgångar - och med ett cynisk-ironiskt sinnelag när det optimistiska då och då åker på utlandssemester.

Jag är bortskämd med kärleken till levande ljus, yakiniku och clementiner och med möjligheten att umgås intimt med föremålen för min kärlek närhelst jag vill. Jag är bortskämd med förmågan att sjunga högt av glädje när jag känner för det, och med förnuft nog att låta bli i närheten av andra människor.

Jag har pengar nog att äta mig mätt, och därutöver tillräckligt för att hålla mig varm och slippa klä mig i säckväv, samt för att täcka obehagliga överraskningsutgifter, som till exempel den där monsterfakturan på 620 spänn som var resultatet av kombinationen ny mobil + bristande kunskaper om densamma... Och jag är tack och lov bortskämd med förmågan att lära mig av mina misstag. Allra senast fjärde gången jag gör dem...

Men framför allt är jag bortskämd med blotta insikten att livet ger mig långt fler söta clementiner än det ger mig sura citroner.


Och citronerna kan man ha till fisk. Det är jättegott.

/z.flygh

En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh

Ångest

En av livets stora frågor:

Du har ett otvättat påslakan från IKEA, halva i en ljust beige färg och halva svart. Så... Ljus- eller kulörtvätt??

Gaaahhh! Ibland är det är svårt att vara till...

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 7: Ta inte illa upp nu...

... men du är ful som stryk.

Nej, inte du. Och det är ingen som har förolämpat mig på sistone heller, jag tänkte bara göra en liten iakttagelse. En lösryckt sådan. Nummer 7 i ordningen.

"Ta inte illa upp".

Förstår ni hur praktisk denna lilla sats är? I princip kan jag förolämpa någon hur grovt jag vill, bara jag först ber dem ha överseende med det hela. Hur absurt är inte det? Om någon trots denna uppmaning tar anstöt av det som sägs, ja då är de småsinta!
"Jag sa ju att du inte skulle ta åt dig..." Nehej, hur var det tänkt att jag skulle reagera då? Tackasåmycket kanske? Stå där som ett fån, nicka och säga: "Det ligger nog något i det du säger...".

Nu var det kanske ett extremt exempel, ta det här istället:
"Ta inte illa upp, men är det inte dags att lämna in den där tröjan till Myrorna?".

"Ta inte illa upp" kan översättas till "Vad jag nu än kommer att säga så är det inte socialt accepterat av dig att uttrycka ilska/sorg/förtret/missnöje över det". Personen i fråga kommer förstås att känna sig lika träffad av det som sägs som om dessa fyra ord inte hade inlett kommentaren, det är bara det att den förolämpande parten slipper konfronteras med det. Innebörden är ju densamma, det är bara ett fegare sätt att uttrycka saken på. Man säger: "Jag tänker puckla på dig nu, men du får inte säga aj eller slå tillbaka".

Det vore så mycket enklare om man fungerade så att man på uppmaning kunde sluta bry sig. Aha, nu tänker han kritisera mig, då slutar jag bry mig... Och nu var han visst färdig, då börjar vi väl bry oss igen då. Men tyvärr fungerar det ju inte så. Däremot kan jag alltid säga "Okej. Jag förstår. Nejdå, det är säkert, det är okej..."

Le. Le. Le.

... Som fan att det är! Det är inte okej någonstans. Det gör ont som tusan. Jag är en känslig jävel ska ni veta, även om jag är en känslig jävel som vet hur man ler. Jag kan rycka på axlarna, jag vet hur man gör, hur man låtsas, tar emot, skrattar bort. Men jag går minsann hem med ett litet mörkt moln ovanför huvudet (ni vet; ni har läst serierna), och tro mig - den där tröjan blir aldrig lika fin igen.

Men det är inte så enkelt som att leende svälja kritiken, säga "Mums!" och skänka bort tröjan heller. Nej nej, för man får ju för allt i världen inte bry sig om vad andra tycker! Man ska gå med högburet huvud, stövla vidare på sin egen väg, göra som man själv vill... blablabla. Man ska fortsätta tycka att den där tröjan är jättesnygg och inte lyssna på andras åsikter i frågan. Annars är man mesig, vek, och i total avsaknad av integritet och självständigt tänkande. Så den stora frågan är:

Vad i helvete ska jag göra med min tröja?!

Om jag slutar använda den så har jag ju gett vika, fallit för påtryckningarna - helt enkelt visat prov på bristande karaktär. Så ska jag alltså gå runt och känna mig ful?

För jag bryr mig ju, det är det som är den springande punkten. Gjorde jag inte det så vore det ju inget problem. Då säger man bara "Okej, det var din åsikt. Jag har en egen och jag håller mig till den." Men jag bryr mig om vad folk tycker, och tycker de att min tröja är ful så vill jag inte gärna gå runt i den. Där! Jag sa det - så stäm mig! Det är hur som helst sanningen. Jag hatar kritik. Jag tar åt mig. Jag bryr mig.

För vad är alternativet? Att inte bry sig? Jovisst, det vore kanske skönt, tänker man. Den som inte bryr sig är oslagbar, det har jag alltid ansett. Man kan helt enkelt inte komma åt någon som inte bryr sig. De bär rustning. Allt bara studsar av dem. (Detta är förstås helt teoretiskt - jag tror inte att sådana människor existerar).

Men är man oåtkomlig så kan man ju inte röras av något positivt heller. Bryr man sig inte om kritik så bryr man sig ju inte om beröm och uppskattning heller. Det börjar bli väldigt abstrakt detta, men om man bryr sig tillräckligt för att göra skillnad på kritik och beröm, så är man ju inte helt likgiltig inför kritiken. För att verkligen säga att man inte bryr sig måste man klumpa ihop kritik och beröm och konstatera "Det gör mig detsamma vilket det är, för jag bryr mig inte". (Har jag fel?). Och bryr man sig inte om beröm och uppskattning... ja, vad finns då kvar? Då blir nog livet ganska grådaskigt. I ett val mellan allt och inget skulle jag alla dagar i veckan välja allt.

Och kontentan? Jag vet inte, ärligt talat. Att det är omöjligt, alltihop? Livet, det sociala spelet...

"Ta emot kritiken utan att sparka bakut, men sparka bakut i alla fall genom att strunta i vad de säger och gå din egen väg, även om du inte vill gå den längre, eftersom du egentligen inte alls struntar i vad de säger... "

Så... vilken var "min egen väg" nu igen? Vägen jag inte ville gå...?

Huvudvärk: check!

/z.flygh