Om getingar och Gud

...
Intet gott som inte för något ont med sig. Visst är det väl så man säger? Sommar. Ack, du underbara årstid. Solens, värmens, glassens och de varma nätternas årstid.

Getingarnas årstid. Helvete.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Att världen då skulle komma i obalans så att det skulle börja regna risgrynsgröt varje torsdag samtidigt som alla busstidtabeller skulle visa fel med tio minuter. Och Gud - eller vad nu arkitekten för detta bygge heter - insåg säkert i god tid vilken lyckopotential jag skulle ha om somrarna om ingenting gjordes åt saken. Så han gjorde något åt saken. Han skapade getingen - ett spetsigt kryp med vingar - och målade den svart- och gulrandig så att den inte skulle gå att missa.

När så grunden var grundligt lagd gick Gud vidare till att skapa en bror till mig vars inflytande skulle komma att begränsas till att

1) lära mig att uppskatta tv-spel samt
2) frukta getingar.

Och på de få områden som detta inflytande verkade, gjorde det ett fantastiskt jobb får man lov att säga. Men för att inte lämna något åt slumpen såg Gud också till att min rädsla skulle komma att stegras med åren. För säkerhets skull.

Så, 21 år gammal är det nu med skräckblandad förtjusning (mycket bokstavligt talat) som jag hälsar sommaren välkommen. I den mån jag ens gör det. Jag vet inte längre om den är välkommen eller inte... Fast jo. Men... aaahh!

Säga vad man vill om Gud, men killen vet vad han håller på med. Mission accomplished. Sommaren är inte det bad i sol och glädje som den hade kunnat vara. Där finns nu skuggor. Små skuggor som flyger runt på ett utstuderat olycksbådande sätt och surrar hotfullt.

Och försök resonera med mig, om ni vill. Berätta för mig att getingar inte är farliga. Att de inte sticks bara för sitt eget höga nöjes skull, eller för att ge utlopp för sin uppdämda ondska. Säg vad ni vill, men tro inte att det är några nyheter ni kommer med. Den rationella delen av min hjärna är mycket väl införstådd med allt detta, och som om inte det räckte så intalar jag mig det också aktivt varje dag under getingsäsongen. Problemet är att när det väl kommer till kritan har den rationella delen av min hjärna inte särskilt mycket att säga till om.

Och det är väl just det som är det fobiska i en fobi: den irrationella, oproportionerligt kraftiga reaktionen på situationen. En fobi är inte en missuppfattning. Typ, "Jaha, jag som faktiskt trodde att man dog av ett getingstick! Men nu vet jag ju hur det ligger till, så nu är jag inte rädd längre."

I wish.

Men den mänskliga hjärnan är långt ifrån fullkomlig. I synnerhet när det gäller kontrollen över sig själv. Man kan inte bara bestämma sig för vad man ska tro på. Man kan inte styra sina egna tankar. Hur mycket vi än intalar oss det, så kan vi inte intala oss någonting. Och det är både trist, tråkigt och synd, men det är den verklighet jag ser. Det är den jag har att jobba med.

Visst är det frustrerande att inte kunna öppna fönstret på sommaren när man är ensam hemma, bara för att man vet att om det skulle flyga in något så skulle man låsa in sig på toaletten, proppa igen nyckelhålet med en halv rulle toalettpapper och sedan sitta där tills någon kommer och oroligt knackar på dörren eftersom ingen har sett en på två veckor. Men då får man cykla till tygaffären och köpa en halv meter tyll i en rolig färg som man fäster i fönsterkarmen med millimeterprecision och maskeringstejp.

Och visst är det jobbigt att få hjärtklappning varje gång man ser ett bi... eller en humla... eller en stor mygga... eller ett löv... eller en dammtuss... Men då får man skratta åt sin dumhet efteråt.

Värst är ändå rädslan för den egna rädslan. Att inte känna att man kan lita på sig själv. Om det skulle komma in en geting när jag satt i bilen, så är jag inte säker på att jag skulle hinna tänka på konsekvenserna av att kasta sig ur en bil i hög hastighet innan jag agerade på impuls. Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle våga köra en bil på sommaren. Tänk bara vad jag skulle kunna ställa till med, panikslagen bakom en ratt! Och i en roddbåt på sjön skulle jag nog inte sitta stilla länge om jag fick ovälkommet besök. Jag skulle inte ha en tanke på vad jag hade i fickorna för stunden (mobiltelefon, kamera, nycklar...?) innan jag sökte skydd på andra sidan vattenytan. Oberäknelighet kan vara obehagligt. När den bor i dig är den fruktansvärd.

Jag har nu funderat på KBT i ett antal år, men det är mycket pengar och inte ett helt lätt steg att ta. Jag gör ju mitt yttersta för att undvika getingar. KBT är lite som att boka in ett möte med dem. Å andra sidan hägrar bilden av en sommar med getingar, utan rädsla. Och inte bara en. En lång rad av somrar med fönster uppslagna på vid gavel och bildörrar utan barnlås.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Och jag antar att Gud skulle hitta på något nytt sätt att jävlas med min sommarlycka om jag besegrade getingfobin han så snillrikt planterat hos mig. Men även om så är fallet, kan jag inte låta bli att tycka att det skulle vara värt det. Om så bara för omväxlingens skull. Om så bara för att byta problem. Ut med det gamla och in med någon ny skit. Kanske.

/z.flygh

Husvagnsliv, del 4 (Strandsatt i Torekov)

"Ropa inte hej fastän solen har gått ned, för svärmor kan komma med aftontåget."

Där fick jag för att jag trodde att jag vid det här laget skulle sitta i bilen på väg hem... Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, men det verkar bli mest av det förstnämnda. Jag antar att det ligger mer för mig.

Vi är inte på väg hem. Inte på långa vägar. Och skälet är så fantastiskt dumt och osannolikt att jag nog kommer att skratta och skaka oförstående på huvudet månaden ut. Det är verkligen en snygg, representativ avslutning på hela den här resan. Det började ju fint med punka och ett trasigt husvagnsbatteri, fortsatte med en sprucken varmvattenberedare och medföljande översvämning, och därefter ett trasigt fönster som fick ned- och tillbakamontreras. Nu har vi här kronan på verket, juvelen i samlingen, höjden av oflyt:

Vi har låst in bilnycklarna i bilen.

Och det är ju snudd på elegant gjort, ett riktigt konststycke. Beundransvärt, rent av, eftersom vi låser bilen med en sådan där liten fjärrkontrollsdosa. Det torde vara halvt omöjligt. Men ska någon lyckas så är det förstås vi. Vi höll på att packa in saker i bilen i gårkväll, och antagligen tappade pappa bilnycklarna i bakluckan. När mamma sedan stängde luckan verkar den ha lyckats trycka på låsknappen och omedelbart låst bilen samt våra chanser att ta oss hem. En på miljonen.

Morgonen har ägnats åt att ringa runt till olika verkstäder och låssmeder och jag vet inte vad, i jakt på någon som kan hjälpa oss. Inget napp. Att det är lördag är ingen fördel, och det verkar över huvud taget inte gå utan att få bilen bortforslad. Och vi måste ju ta oss hem. Lösningen vi till slut enades om är långt ifrån optimal men får sägas vara acceptabel. Vi har lyckats förlänga bokningen av campingtomten några dagar och övertalat min morbror att leta upp reservnyckeln hemma hos oss samt skicka den med expressbrev 60 mil ner till campingen i Torekov. Men i och med att det är helg får vi den ändå tidigast vid lunchtid på måndag. Det är opraktiskt av en rad olika anledningar, men något vi är så illa tvungna att finna oss i.

Har man ett sinne för humor med självironiska undertoner (som undertecknad anser sig ha) så kan man se situationens många komiska poänger, och då har man ganska roligt åt detta. Mitt i allt strul. Alla i sällskapet ser det tyvärr inte. Det är jobbigt, men jag ska försöka att inte göra det till mitt problem.

Och nog är det fascinerande vilka stora konsekvenser en sådan liten, liten sak kan få. En liten nyckel på fel sida om en glasruta...

/z.flygh