I vita spår: en haikusvit

Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut

Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett

Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats

Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé

Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy

Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud

Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast

Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem

Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken

Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in

Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran



/z.flygh

Och jag åker ikapp med solen

Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.

Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...

Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.

Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.

Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.

Och hemma betyder varm choklad.

/z.flygh

Allt som är vackert

(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)

Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.

Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."

Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.

Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.

(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)

/z.flygh