Och jag åker ikapp med solen

Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.

Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...

Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.

Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.

Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.

Och hemma betyder varm choklad.

/z.flygh

Utmaningarnas dag i Majs

Jag är svag för utmaningar. Särskilt riktigt dumma och poänglösa utmaningar. I caféet idag påstod någon att man inte ska suga i sig strösocker genom ett sugrör, för att man då skulle få sockret ner i lungorna. Skitsnack, sa vi. Amy sprang och hämtade sugrör, och så provade vi. Inga problem.

... Socker är ju ganska mesigt, egentligen. Annat är det med svartpeppar! Och jag sa som så till Stefan, att "jag gör det om du gör det". Har den frasen någonsin följts av förnuftigt handlande? Jag tvivlar. Men handsken var kastad, och vi turades om att suga svartpeppar med sugrör. Det var inte trevligt. Man fick genast hela munnen full, och det var starkt.

... Men inte mycket mer än så, egentligen. En av nykomlingarna ( Agnes. Det var hennes första prova-på-pass i caféet...) berättade då att det tydligen ska vara omöjligt att svälja en tesked kanel. ... Verkligen? Fram med kanel och fram med teskedar! I en gemensam rörelse förde jag och Stefan varsin välfylld tesked kanel till munnen. I samma ögonblick som kanelen landade på tungan växte den till tredubbel volym. När jag försökte svälja täppte den till varenda skrymsle i munhålan och jag hostade fram ett stort kanelmoln. Hostande rusade jag mot toaletten där jag fick upp min lunch. Synd på en mycket god spenat- och fetaostpaj... Halsen brände som eld och känns fortfarande illa tilltygad. Stefan hade heller ingen behaglig upplevelse av det hela, men han hade visst vett nog att aldrig riktigt svälja. Kul för honom. Verkligen.

Och den nya cafévärdinnan har vi gott hopp om. Hon lyckades få mig att spy redan första dagen. Hur ska detta sluta?!

Och vad har vi lärt oss av detta?

- Det är inte farligt att suga i sig socker genom ett sugrör.
- Det är inte gott att suga i sig svartpeppar.
- "Jag ska inte göra det, även om du gör det."
- Agnes vet vad hon pratar om. Ifrågasätt inte.
- Kanel är gott som fyllning i bullar. Inte som munskölj.

/z.flygh