Att göra en lördag

Jag tror att jag har hittat ett ganska bra lördagskoncept.

För det första ska man påbörja lördagen vid ett lämpligt klockslag. Börjar man för sent så blir det inte särskilt mycket lördag kvar, och börjar man för tidigt finns risken att man får tillbringa hela dagen med huvudet någonstans i nivå med knäskålarna, vilket inte är någon idealisk utgångspunkt det heller. Det är alltså en fråga om kvalitet kontra kvantitet, och balans bör eftersträvas. Jag kunde idag, relativt utsövd, gå upp klockan åtta.

För det andra ska man gärna ha haft den goda smaken att välja att läsa en kurs i drama och improvisation som har ett femtimmarspass (inklusive lunch) schemalagt på lördagen. På så sätt kommer man att inbilla sig att man börjar dagen med att göra något nyttigt (gå på lektion), när man i själva verket ägnar tiden åt att i tur och ordning gestalta:

1. En äcklig gubbe
2. Drottning Silvia
3. En äcklig gubbe som friar till drottning Silvia
4. En blind pirat
5. Stålmannen

... samt att hitta på (och med scharader demonstrera) 40 olika sätt att använda en tegelsten på.

När man har gjort sin plikt som studiebidragsberättigad student och deltagit aktivt i lekarna, åker man hem och hälsar på sina stackars försummade föräldrar. Och passar på att äta. Man utmanar också hela familjen på en omgång tv-spel - med fördel ett man själv är ganska bra på. Sedan klår man upp dem med röda skal och retar gallfeber på dem med bananskal på racingbanan (om Mario Kart råkar vara spelet man är bra på). Och kanske är tio vinster över mamma och pappa ingenting att skriva in i meritförteckningen, men tio vinster över brorsan... ja, det kan övervägas.

Sedan antyder man lite fint att det vore gott med Mammas Hemlagade Pizza till middag... och lördagen är fulländad. Nu känner jag pizzadoften smyga sig ut från köket, och vem är jag att låta Mammas Hemlagade Pizza vänta?

/z.flygh

Svek & Hämnd

Dramatik och stora känslor hör inte bara hemma i operor och på film, nej vi har dem lite till mans* också i vardagen. Vi uppmärksammar dem inte alltid, men nog finns de där. Som nu, då jag har exempel på de riktiga tungviktarna Svek och Hämnd.

Sveket står min cykel för. Den har givit upp. Lagt av. Luften har gått ur den. Det sista bokstavligt. Punktering är ett svek så stort som något. Jag menar, jag litar ju på min cykel. Jag litar på att den ska ta mig dit jag vill, när jag vill. Om den då plötsligt en dag står där med ett bakdäck platt som ett trött bananskal och inte vill ta mig någonstans - är det då inte ett svek, så säg? Den svek mitt förtroende.

Ett inte helt ovanligt svar på Sveket är ju Hämnden, om vi nu tänker klassiskt drama. I det här fallet står jag för hämnden. Jag har nämligen totalt ignorerat min cykels invändningar och cyklat på den i alla fall. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid att förflytta sig i stan utan den, och tid har jag inget överflöd av direkt. Denna misshandel har inte skett utan protester från cykelns sida - både ljudliga och kännbara sådana - men nöden har ingen lag.

Imorgon ska sista akten gå av stapeln, och temat är tänkt att bli Försoning. Jag och pappa ska helt enkelt ägna oss åt lite cykelvård. Om det kommer in någon parterapi i bilden eller om det räcker så återstår att se. Men vi kan nog hur som helst vänta oss ett lyckligt slut.

Applåd...

Och ridå!

(* "lite till mans" - en gammal genitivform som levt kvar från den tid då vi i svenskan fortfarande hade flera olika kasus. Prepositionen till styrde genitiv, vilket ger oss formen mans (precis som i "en mans stortå", där genitivet uttrycker ägande). Detsamma gäller fraser som "ute till havs" eller "gå till sängs**".)

(** "gå till sängs" - ska jag göra nu. ^^)

/z.flygh

Bestraffning

Jag funderar så smått på om Strindberg själv visste vad han ville säga med Spöksonaten, eller om han bara hade lite roligt... Jag förstår åtminstone inte ett jota, så det faktum att jag nu är klar med restuppgiften som behandlar detta bisarra drama tycker jag är ganska imponerande. Själva produkten är det dock inte. Naturligtvis. Det ena är ju så att säga inte helt oberoende av det andra.

Men även om helheten för mig är obegriplig betyder det inte att delarna är helt utan poäng. Jag har framför allt två favoritutdrag ur pjäsen:

"Studenten: Varför har Bengtsson medalj?
Fröken: För sina stora förtjänsters skull.
Studenten: Har han inga fel?
Fröken: Jo, mycket stora, men för dem får man ingen medalj."

Och...

"Mumien: Vi äro stackars människor, det vet vi; vi ha brutit, vi ha felat, vi som alla; vi äro icke de vi synas, ty vi äro alla i grunden bättre än vi själva, då vi ogilla våra förseelser"

Återstår nu Tjechov i restuppgiftsväg. Han är mer begriplig men också tråkigare. Jag svär, jag ska aldrig mer missa ett seminarium i hela mitt liv, om det så är för en hett eftertraktad operationstid! Ni kan betrakta mig som framgångsrikt avskräckt. För det är väl det som är hela meningen?

/z.flygh