På tur i Jämtlandsfjällen

En minut över midnatt lämnade tåget Uppsala med siktet inställt på Enafors. Att vi var med ombord var på många sätt rena turen. Sannolikheten för att vi alla fyra skulle lyckas hitta en gemensam lucka i sommarschemat var aldrig särskilt stor. Men det gick.

Med det förra fjälläventyret i mycket suddigt minne (detta en förutsättning för att det alls skulle bli något i år) satt vi alla fyra där i vår liggvagnskupé. Den enda påminnelsen om fjolårets plågor och dödsångest var de nya häliläggen i mina kängor. Luften var tung av förväntan. Vi var på väg mot ett nytt fjälläventyr. Visserligen med ett mycket tajt tidsschema, men vi var på väg. Det skulle bli av.

Vi klev av tåget i Enafors med regnställen i högsta hugg. Både väderprognoser, föräldrar och horoskop utlovade fyra dagars härlig vandring med ihållande regn - och vi var förberedda. Men i Enafors regnade det inte. När vi steg av bussen vid Storulvån kunde vi konstatera att det inte regnade där heller. Mina nyinköpta regnbyxor fick faktiskt ligga kvar längst ner i packningen hela vandringen och gjorde störst nytta som huvudkudde om nätterna.

Vi kastade oss genast ut på stigen mot Blåhammaren. Sträckan var inte lång, bara 12 kilometer, men det var mycket uppför och kroppen behöver trots allt några kilometer för att vänja sig vid den plötsliga viktökning som ryggsäcken innebär. När vi kom in i det blev det dock en behaglig sträcka, en lagom mjukstart på vandringen. Höjdpunkten var vadet vid Ulvåtjärn. Det är alltid lika roligt att stoppa tio svettiga tår i nära nollgradigt vatten. Och framför allt att se andra göra det.

Ju högre upp vi kom desto tätare blev dimman, och denna dimma var det närmaste regn vi kom under vandringen. Den var som ett lätt regn som inte föll från himlen utan snarast låg och väntade i luften. Ganska uppfriskande mot ett par hettande kinder. Men dimman var bara kul fram till dess att vi insåg att den gjorde att vi kunde glömma allt vad storslagna utsikter heter. Ja, vilka utsikter som helst egentligen. Vi hade hört mycket om utsikten runt Blåhammaren, men när vi väl var där var allt inlindat i gråvitt dis. Marken var snötäckt och den vita snön smälte ihop med den vita himlen. Stod man stilla omslöts man av en fullständig, vit tystnad.

Blåhammarens fjällstation tornade upp sig bara meter ifrån oss just som vi frågade oss hur mycket längre bort den kunde ligga. Inte långt efter att vi betalat för att tälta vid stationen svek oss modet. Den råa, fuktiga kylan avskräckte från tältande och vi gick  tillbaka till receptionen och bad fåraktigt att få lägga till de slantar som saknades för att vi skulle få sova inne. Som student kan man sova riktigt billigt på fjällstationerna och dessutom få frukost på morgonen på köpet. Detta var ett av de bästa beslut vi fattade.

Frukosten på Blåhammaren var en stor buffé av läckerheter. Högst tronade de nybakade, varma småbröden med lingon på, men allt var gott och maten lade sig till rätta i magen så som den bara kan göra på hungriga fjällvandrare. Med en magstatus som låg farligt nära matkoma gav vi oss av mot Sylarna, en 19 kilometer lång vandring i lera varvat med fjällvärldens motsvarighet till motorväg. Här och var låg snön kvar och många vattendrag fick vi korsa på föga förtroendeingivande snöbroar. Vid ett tillfälle klev både Amelie och Agnes rakt igenom en av dessa och Amelie fick till följd av detta erfara hur det är att göra "sälen" med fjällvandringsryggsäck. Vi skrattade och fotograferade som de goda vänner vi är.

 Dimman lämnade vi bakom oss, men molntäcket gav inte vika en tum. En välkommen kyla höll oss sällskap hela vägen till Sylarna, ändå var det med blossande kinder och blanka ögon vi steg in på fjällstationen. En mysglad kille gav oss saft och bragokex i receptionen. Vi köpte varsin glass och ett eget paket bragokex och kände in stället. Den mysglada killen hade rekommenderat den vedeldade bastun, så vi hade förstås inget annat val än att prova på denna. Ännu ett bra beslut.

Under natten kom regnet, men det finns en inte så liten mysfaktor i att ligga i ett tält när det regnar och blåser utanför så några klagomål hördes åtminstone inte från något av våra tält. På morgonen hade regnet upphört och väl utsövd kunde jag konstatera att min nya sovsäck (kärleksfullt döpt till Larven) skött sig utmärkt. Att slippa frysa när man sover är en lyx jag nog måste vänja mig vid nu.

När vi tog ner tältet flög Amelies innertält plötsligt iväg - lyckligtvis åt rätt håll. Tjugo meter bort kunde hon fånga in det igen, men hade det blåst åt motsatt håll så hade tältet blåst ner i älven. Det hade inte varit optimalt, så att säga.

Sylarnas fjällstation blev allt mindre bakom oss när vi på yrvakna ben kämpade oss uppför Herrklumpen på vägen mot Helags. Vår längsta sträcka på omkring 21 kilometer försvårades betydligt av den stora mängden vatten (en direkt följd av den stora mängden snö) i bäckar och vattendrag. Bäckar som nog i vanliga fall knappt fuktar kängorna var nu knädjupa forsar. Vid ett par tillfällen tvingades vi gå någon kilometer uppströms för att leta efter mer lämpliga vadställen. När vi slutligen nådde Helags var vi fyra trötta men glada fjällvandrare. Att himlen började spricka upp gjorde inte humöret sämre.

När vi stack ut huvudena ur tälten nästa morgon var himlen klarblå och solen sken. Vi hade alla sovit som små smultron och fötterna hade återhämtat sig någorlunda. Tårnas sista protester tystades med en halv rulle plåstertejp, solskyddskrämen togs fram och efter varsin portion havregrynsgröt packade vi tält och ryggsäckar för vandringens sista sträcka.

13 kilometer fin, nedåtsluttande stig till Kläppen. Rena barnleken ju. Traditionsenligt började vi dock den sista vandringsdagen med att gå ett par kilometer åt fel håll. Bara för att göra det lite spännande. Detta gav oss ett par bonuskilometer i träskmark innan vi lyckades leta oss tillbaka till rätt stig. Fjällvandring blir vad man gör den till, helt klart.

Det blev en härlig vandringsdag i solsken med rödbrända ansikten som resultat, trots solskyddskrämen. Vi tog lunchpaus strax ovanför trädgränsen, för att sedan kunna gasa på sista biten ner genom myggtrakterna. Och gasade gjorde vi. I en liten fikastuga som hette Kesuboden gick vi in och köpte glass och lingondricka. Och andades. Glassen gav oss de sista krafter vi behövde för att knata resten av vägen till Kläppens parkeringsplats. Där ringde vi Ljungdalens taxi som skulle ta oss sista biten ner till Ljungdalen. En vit bil med den käcka texten "Ljungdalens taxi - Mer än bara taxi" dök upp inom kort, men mannen som körde den var den minst käcka man jag någonsin mött (och jag har mött många kärva norrlänningar). Det visade sig att denna taxi inte var en skorpa mer än bara taxi. I fullständig tystnad transporterades vi från Kläppens parkering till Ljungdalens camping, och de enda ord vår chaufför yttrade var "Nej, det går inte" som svar på min fråga om huruvida man kunde betala med kort. Han sa varken hej eller hejdå.

Ljungdalens camping försökte inte ens påstå att de var "mer än bara camping". Vi möttes av en öde liten byggnad med en lapp på dörren där det stod att man kunde ringa ett telefonnummer, eller bara slå upp sitt tält och vänta, så skulle någon komma tids nog. Campingplatsen skröt dock med att de hade "alla bekvämligheter". Med detta åsyftades toaletter, duschar, ett kök med spis och diskho (fast utan köksutrustning) och en platt-tv. Å fan.

Efter att ha duschat och slagit upp tälten gick vi in till "centrum", det vill säga att vi följde den enda asfalterade vägen tills vi kom fram till ett ICA. Vi var på jakt efter dels en mataffär och dels en pizzeria och hittade både ock. Dessvärre hade ICA-butiken stängt klockan 18 och pizzerian hade inte öppet alls på onsdagar. Vi följde då en annan skylt som utlovade hamburgare om vi följde en grusväg 100 meter i uppförsbacke. När vi kom fram visade det sig att de också hade stängt klockan 18. Utsvultna snubblade vi då istället in på Helags Wärdshus och frågade - inte utan desperation i rösten - om de hade mat. Det hade de.

Vi valde alla renburgaren, och ingen blev besviken. En fantastisk skapelse både till utseendet och till smaken och våra ekande tomma magar blidkades och fylldes. En kopp kaffe och en liten kaka på det så var vi redo att ge hela Ljungdalen högsta betyg enbart för denna måltid.

När vi kröp ner i sovsäckarna denna den sista natten var det med belåtenhet och mättnad. Inte bara magen var tillfredsställd, utan hela kroppen och sinnet. Vandringslängtan är stillad för den här gången. Det blev en fin vandring, lagom på många sätt. Våra kroppar fick förbli hela och mådde överlag riktigt bra hela vägen. Det finns inget att klaga på. Utom möjligtvis att det dröjer ett år till nästa gång vi får frottera oss med berg och fjällbäckar igen.

/z.flygh

Sådana där idioter som tror att de kan fjällvandra i flippflopps

...
Först och främst är det en sak jag vill säga med eftertryck:

Det är fantastiskt att fjällvandra.

Och med det sagt är det en annan sak jag vill säga med eftertryck:

Jag är så glad att äntligen vara hemma igen!!

Jag är faktiskt så glad som man bara kan vara om man på allvar haft tvivel om huruvida man ska kunna ta sig hem över huvud taget. Punkterad oro är en glädjekälla så stor som någon. Jag har de senaste dagarna hallucinerat om och längtat efter

- en dusch
- min egen säng
- rena kläder
- torra kläder
- mat som inte är resultatet av vatten blandat med någon form av pulver
- ett hem som står där det står och inte behöver monteras ned, rullas ihop, tryckas ned i en påse och släpas runt på ryggen vart man går
- att kunna sova utan att klä på sig fyrdubbla lager kläder

Men allt detta dök upp i mitt huvud först efter att jag blivit någorlunda övertygad om att vi skulle ta oss hem. Någonstans måste man sluta oroa sig för sin egen överlevnad innan man kan börja oroa sig om sådant som rena underkläder. Det finns problem och det finns problem. Precis som att det finns smärta och smärta. Detta har årets fjällvandring understrykt för mig.

Allt började precis så fint som man kunde förvänta sig. Det är lite tungt och ovant att bära livet med sig på ryggen, och vi fick en ganska ruggig första natt i tält, men maten smakade bättre än väntat och vädret överraskade på rätt sätt. Andra dagens 22 kilometer var slitigare. Vi var beredda på det och höll modet uppe på topp, men kroppen är inte lika lättmanipulerad som humöret. Lite choklad må vara ett undermedel mot humördippar, men det hjälper inte nämnvärt mot skavsår och trasiga kroppar.

Med halvmilen kvar till Alesjaure började jag få ont i vänstra fotleden. Inte skavande ont, utan slitigt ont. De sista kilometrarna fick jag halta fram - det börjar bli en tradition för mig att halta in i Alesjaure. Det är ju alltid oroande när kroppen inte fungerar som den ska, men när man befinner sig mitt ute i vildmarken och har fem mer eller mindre tuffa vandringsdagar framför sig så känns oron liksom lite mer befogad. Jag må älska de norrländska fjällen, men för den sakens skull vill jag inte bli kvar där till tids ände.

En ruggig tältnatt senare kunde jag konstatera att foten inte tänkte bli bättre bara sådär. Jag kunde felsöka mig fram till att det var hälsenan som bråkade, men mycket mer var det inte att säga om saken. Okej, tänkte jag. Ska hälsenan bråka med mig, så kan jag lika gärna bråka tillbaka. Så vi gav oss oförtrutet av mot Tjäktja.

Men vi kom inte så långt. För visst kan man bråka med den hälsena som bråkar och halta sig fram 13 kilometer, men med 16 kilo på ryggen och knän som till att börja med inte var gjorda av det bästa av virke kändes det helt enkelt inte som en bra idé. Smärtan kom sig av att kängorna hela tiden tryckte på hälsenan, så kängorna fick helt enkelt åka av. Att gå med helt oskyddade fötter kändes dock dumt det också, så jag halade fram ett par välnötta flippfloppsandaler (som var tänkta som vadarsandaler) ur packningen och satte dem på fötterna. Mycket bättre. Med lite silvertejp som förstärkning och extraremmar satt de någorlunda problemfritt på fötterna, och vips kunde jag gå igen.

Ja, jag såg ut som en idiot. En blåst idiot från stan som inbillade sig att man kan fjällvandra i flippflopps. Men faktum är att jag väl snarast bevisade att man faktiskt kan fjällvandra i flippflopps. Jag gick ändå närmare 4,5 mil i de där flippfloppsandalerna. Och nej, det var inte bekvämt. Det gjorde ont som tusan, inte minst då just de här sandalerna är så utnötta att sulan på sina ställen inte är tjockare än omslaget på en pocketbok. Jag kände varenda sten de där 4,5 milen. Men det finns som sagt var smärta och smärta. Mina stackars fotsulor fick visserligen mer än sin beskärda del, men det var ändå långt bättre än att halta fram med trycket mot hälsenan.

Och så tog vi oss från Alesjaure till Tjäktja, och från Tjäktja till Sälka utan några större bekymmer. På kvällen i Sälka fick jag dock feber också, och sedan var jag kanske inte i mitt esse precis. Jag förlorade all energi och blotta tanken på mat gjorde mig nästan illamående. Jag utkämpade en hård kamp mot frukostgröten morgonen därpå, och att få ned den lilla portionen var nog faktiskt det svåraste på hela vandringen. Jag är nästan lite stolt.

Tack och lov då för febernedsättande värktabletter. För ett par sådana senare stod jag med ryggsäcken på ryggen och påbörjade nästa etapp. Och jag upptäckte att värktabletten också tog udden av smärtan i hälen så pass att jag kunde gå med en osnörad känga på den foten. Så fick mina fotsulor andas ut lite också. På detta sätt rörde vi oss från Sälka till Singi och från Singi till Kebnekaise.

Vid Kebnekaise var jag temperatur- och energimässigt helt återställd, även om min aptit haltade något. Dock visade det sig att inga tabletter i världen kunde övertala min hälsena att ikläda sig kängor ännu en gång för sista dagsetappen. Så jag fick avsluta vandringen i flippflopps. Det var svårare att gå i dem under trädgränsen där det hade regnat och var lerigt och halt. Jag gled på rumpan nedför ett par backar och gick ner mig i ett antal gyttjepölar, men med mantrat "Nästan framme, nästan framme..." på repeat i hjärnan kan man klaffsa sig genom mycket skit.

Sista vandringsdagen betydde också att det var vår sista chans att göra dumma saker, som att inte titta på kartan och därför vandra flera kilometer åt fel håll det första vi gör. En kul grej man kan göra. Tyvärr hade vi en båt att passa, så när vi väl hade zickzackat oss tillbaka över stenar, lera och bäckar blev det till att kötta på ordentligt. Vår vanliga hastighet låg på ungefär 3-3,5 km/h. Nu drog vi upp tempot till mer än 5 km/h och tillryggalade de kvarvarande 7 kilometrarna till båten på 1 timme och 20 minuter. Slutkörda men glada kom vi till båten med en kvarts marginal. På andra sidan belönade vi oss med varsin renburgare på LapDånalds innan vi i mycket maklig takt tog oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta.

I Nikkaluokta fick vi sova i en säng.

Vi fick duscha.

Vi fick vila våra stackars fötter.

Men framför allt: Vi var nästan helt säkra på att vi skulle överleva.

Det är en fin känsla alla veckans dagar, men kanske lite extra skön när man har haft sina tvivel.

/z.flygh

Med fjällvandring i sinnet

...
Fjällvandring.
Fjällvandring, fjällvandring, fjällvandring.

Jag medger att mitt hjärta klappar för många saker. Det känns som att varje blogginlägg jag gör handlar om ännu något litet jag älskar här i livet. Låt så vara. Här kommer en sak till.

Fjällvandring.

Hur man än ser på saken är jag ingen van fjällvandrare. Jag tillhör i allra högsta grad amatörernas och nybörjarnas skara med två ynka vandringar på meritlistan. Om jag hade lyckats ragga upp något sällskap inför förra sommaren så skulle jag sannolikt ha haft en vandring till i bagaget, men faktum kvarstår: jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Lyckligtvis är det halva poängen.

En stor del av det jag gillar med fjällvandring är känslan av att ta sig vatten över huvudet. Drivkraften ligger mycket i utmaningen och vetskapen om att mobilen inte kommer att vara till någon större nytta när oförutsedda händelser väl inträffar - och det gör de. Då får man klara sig själv. Den dagen då jag känner att jag har allt under kontroll tror jag att jag kommer att tröttna på att fjällvandra. Det är min förhoppning att den dagen aldrig ska komma.

En annan stor anledning till att jag är så förtjust i att gå och kånka på tusen kilo packning, mil efter mil i - i bästa fall - halvskapligt väder är naturupplevelsen. Ännu har jag inte sett något som i ren skönhet kan mäta sig med fjällandskapet, och jag håller ändå ögonen öppna för jämnan. Att i sakta mak trampa fram i en dalgång, med stolta, högresta berg som tornar upp sig runt omkring en, eller att på morgonen sticka ut huvudet ur ett dåligt ventilerat tält och djupandas den renaste fjälluft... det är en känsla jag inte ens tänker försöka sätta ord på.

Allt sammantaget känner jag mig som en i allra högsta grad lyckligt lottad människa som snart ska få vandra igen. I år har jag lyckats lura med mig tre kompisar ut i vildmarken, och den 12:e juli bär det av. Tjoho!

Men varför vänta med glädjen till dess? Jag har tjuvstartat redan nu. Idag har jag roat mig kungligt med att skriva en detaljerad packlista, räkna på måltider och läsa fantastiskt eldiga forumdiskussioner på nätet om hur mycket en sopsäck egentligen väger och huruvida en eller två sopsäckar kring ryggsäckens innandöme är ett bättre alternativ än ett regnskydd över hela ryggsäcken. Lite fånigt kan man kanske tycka, men jag uppskattar passion i alla dess former. Om gramjägarna finner lycka i att hitta en lösning som minskar packningens totalvikt med tio gram så kan jag inte vara annat än glad för deras skull. Själv fokuserar jag hellre på själva upplevelsen, och den tror jag blir ungefär densamma med eller utan de tio grammen. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en amatör och entusiast.

Och jag kommer att packa fel, så mycket står klart. Jag kommer att ta med ett par sockor för lite och mat så att det blir onödigt mycket över. Det kommer att bli ett par kilon tyngre än nödvändigt, och jag kommer inte att packa optimalt vare sig utrymmesmässigt eller ergonomiskt. Jag kommer inte att slå upp tältet på det bästa stället med hänsyn till vind och vatten, och inte kommer det att gå vare sig snabbt eller smidigt.

Men jag kommer att ta mig hem.

Jag kommer att ta mig hem, och jag kommer att ha fått en upplevelse att lägga till samlingen. Jag kommer att ha lärt mig något nytt, och jag kommer att känna att det finns mer att lära och uppleva. Ännu kommer jag inte att känna att jag behärskar fjällvärlden.

Jag kommer behöva komma tillbaka nästa år igen.


/z.flygh