Jag är fan en hjälte

Om ingen annan stannar upp för ett ögonblick i sitt liv och betraktar dig för att utbrista att fy fan vad bra du är (med utropstecken), då är man så illa tvungen att göra det själv. Någon måste ju. Och det är det som det här inlägget kommer att handla om. Så om ni lider av allergi mot något av det nedanstående - tag varning.

Innehållsdeklaration: Stolthet, svordomar (i förstärkande syfte), aromämnen. Kan innehålla spår av självgodhet.

För jag vet att jag kanske bryter mot ett par sociala konventioner här, det är trots allt inte helt okej att berömma sig själv. Det är andras jobb. Vi ger beröm och komplimanger åt dem och i gengäld får vi beröm och komplimanger tillbaka. Så fungerar det. Själva ska vi helst låta belysa våra egna prestationer med en kritisk spotlight. Med extra bonuspoäng för humor.

- "Gud, jag ser ut som en tvångsrakad kråka."
- "Nej, vad snackar du om. Du är ju skitsnygg!"

Men regelbrott eller inte, idag har jag fan gjort mig förtjänt av en eloge från mig själv, till mig själv. Jag har stått och jobbat sju och en halv timme i en getingsvärm. Getingsvärm. Bara ordet får en ångest- och obehagsvåg att resa sig upp på bakbenen i min mage.

Egentligen har det väl varit en fascinerande upplevelse. Det är alltid spännande att konfronteras med gränserna  för vad man är kapabel att göra. Nästintill outhärdligt, i det här fallet, men på ett sätt fortfarande spännande. För jag härdade ut. Jag sa inte upp mig och lade benen på ryggen. Jag stod och sålde kaffe i en getingsvärm. Och när kunderna bad om kanelbullar så gav jag dem kanelbullar. Trots att tjugotalet getingar slagit läger i korgen med kanelbullar och av allt att döma var helt inställda på att behålla sin nyfunna egendom för sig själva. Kunderna fick sina bullar. Så jävla bra är jag.

Det är fascinerande när man kan ta ett steg tillbaka och betrakta sitt eget beteende halvt utifrån. Vad jag har gjort idag ligger egentligen långt, lååångt ifrån vad jag någonsin skulle kunna förvänta mig av mig själv. Enda anledningen till att jag tog mig igenom dagen utan att förlora vare sig jobbet eller förståndet är att min fobiska rädsla mötte ett jämlikt motstånd. De sociala konventionerna, igen.

Det är inte okej att skrika högt och springa sin väg när man står i kassan på ett café. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det är inte professionellt. Så gör man inte. Sociala konventioner har i och för sig aldrig tidigare hindrat mig från att störta hals över huvud från ett middagsbord eller kasta mig ner under bänkarna i ett klassrum och panikartat sicksackkrypa mellan folks ben i flykt mot dörren (true story).

Men det är lite annorlunda med ett jobb, särskilt ett serviceyrke. Man kan inte vägra kunderna bullar bara för att man personligen skulle föredra att inte komma nära dem. Man kan inte kasta sig ner på golvet och kvida. Kraven och pressen på dig att du ska vara trevlig, korrekt och tjänstvillig är så mycket större. Tillräckligt stora, uppenbarligen, för att jag ska välja att stå kvar i en getingsvärm hellre än att fly. Ofattbart, egentligen.

Okej, det är inte som att jag på något magiskt vis har blivit oberörd av getingarnas närvaro i mitt liv. Efter ett pass som detta är jag ungefär lika slut som om jag hade jobbat tre pass direkt efter varandra. Jag känner mig ofta tvungen att förklara vissa konstigheter i mitt beteende för kunderna. Och jag skulle önska att de ville sluta stänga in getingar i glas och flaskor på uteserveringen. Det är ett problem jag inte är rustad för att angripa. Nej, oberörd är jag inte, men jag är där. Jag är där, jag står kvar, och för det är jag jävligt stolt.

Ja, en dag som denna är jag fan en riktig hjälte.

/z.flygh

Våren, såsom den blev

Som den blev. Våren. För två månader sedan kunde jag bara spekulera, kanske i någon mån drömma också. Nu vet jag. Och som den blev...

Min plan inför våren var att träna ruskigt mycket aikido. Istället har jag i princip slutat. För tillfället alltså. Det är nog nästan två månader sedan jag tränade senast. Klart synd, men jag har inte haft tid. Inte på långa vägar.

Mitt liv har den här våren kretsat kring två saker: jobb och C-uppsats. Kanske lite sömn däremellan, och lite mat och en dusch här och där. That's it. Standarddagen har sett ut ungefär så här:

11.00 Vakna. Duscha. Äta frukost. Vattna blommor. Kanske plugga.
15.30 Cykla till jobbet.
16.00 Jobba
22.30 Sluta jobba. Cykla till Engelska parken.
23.00 Plugga.
00.00 Kaffe. Fortsätta plugga.
00.30 Kaffe. Fortsätta plugga.
01.00 Kaffe. Surfa runt på Blocket.
01.15 Fortsätta plugga.
02.00 Cykla hem.
02.30 Andas.
03.00 Sova.

Dag ut och dag in. Men det har blivit något av en rutin och har egentligen rullat på oerhört bra. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat så bra som jag gör nu. Aldrig någonsin. Man skulle nu faktiskt kunna tro att jag är en riktig student.

Om man bara ser mig helt hastigt. I motljus.

C-uppsatsen kommer vara klar i god tid (hör och häpna!), kanske till och med ikväll eller imorgon, om jag biter ihop och jobbar på. Dessutom rullar några små slantar in på kontot varje månad, och tur är väl det, för jag har kommit på kant med CSN nu igen... hej hopp. Man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem...

Och sa jag att vi ska flytta? Vi ska flytta! Jag och Johan har fått en lägenhet, en (säkerligen) vacker liten 3:a, på andra sidan gatan. Tjohej, vad bra det kommer att bli! Och det kommer att förenkla livet på många plan - inte minst logistiskt. Jag ser redan fram emot inflyttningen. Och sommaren. Och hösten. Mm. En lägenhet i ena handen och en C-uppsats med vind i segel i den andra - hur kan man vara annat än nöjd och glad?

Det enda jag sörjer är aikidon och mina vänner. Ja, fritid egentligen. Filmkvällar, fikor, spontana luncher ute på Playan, "plugg" (med välbetonade citationstecken) på Norrlands... ett liv bortom måsten.

Det är mycket jag inte har gjort den här terminen. Mycket jag har fått prioritera bort. Men en tröst i det hela får väl sägas vara att det lilla jag har gjort har jag gjort desto mer. Och jävligt bra. Nu ser jag ljuset. C-uppsatsinlämning och så en elak liten mardrömstenta på det, så är jag fri sedan.

Fri. 

Förhoppningsvis har jag fortfarande några vänner kvar som vill dela den friheten med mig.

/z.flygh

Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Så kan det gå när det inte går som man tänkt sig

Hur kommer det sig att jag så pass ofta går från att inte över huvud taget planera att gå till Norrlands, till att vara där hela dagar? Det kan till exempel gå till så här:

Jag har inte en tanke på att gå till Norrlands. Jag tänker plugga hela dagen. Det borde jag verkligen göra.

...

CM ringde. Hon behöver någon som kan jobba mellan 9.00 och 14.00. Okej då, det är ju bara några timmar. Jag kommer ju ändå inte att plugga hela dagen.

...

Klockan är 14.00, men det är massor av folk vid kassan och diskberget växer... Jag kan ju inte gå nu. Jag stannar tills det har lugnat ner sig.

...

Det är fortfarande fullt upp. Och ganska roligt. Och egentligen borde jag ju passa på att baka något till Lördagsfikat när jag ändå är här.

...

Jag hann visst inte baka, och nu är det bara stängningen kvar. Det går i alla fall snabbt.

...

Hm, det här skulle kunna gå snabbt om en rengjorde spisen, en skurade golvet och en diskade. Men... nog är det roligare om alla tre rengör spisen samtidigt, diskar samtidigt och om en skurar golvet medan de andra tittar på?

...

Nu var det färdigt. Ojdå, 21.00? Heh...

Men det var nog ett av de roligaste slutstäden jag varit med om. Lite urspårat, på det bra sättet. Problemet är nu att jag kommer att få svårt att läsa kurslitteraturen i tid till seminariet imorgon. Inte minst för att jag ännu inte har fått tag i den. Ändå finns det inte en fiber i min kropp som ångrar sig. Det är så här jag vill leva mitt liv just nu. Så jag kan bara vara nöjd.

/z.flygh

Jobb!

Idag har jag

- jobbat 16 timmar i sträck - café och sittning - från 08.00 till midnatt
- svurit världens alla svordomar över en ärtsoppa som vägrade koka, trots att den stod på maxvärme i fem timmar
- stirrat på två fyllda squashrullar och försökt lista ut vilken av dem som är laktosfri
- suttit gömd på golvet utanför dörrarna till sittningen och tjuvlyssnat på Allmänna Sången
- bakat en vegansk blåbärskaka under en rast
- blivit attackerad med smält choklad i ansiktet
- anmält mig till en anticimexkurs

... och tio tusen andra saker som jag är för trött för att minnas.

Fin dag, fin kväll. Sköööön säng...

/z.flygh

Våga vägra lyfta lön

Hur gör man för att få ett jobb som man älskar? Elementärt, min käre Watson.

1. Sök ett jobb. Ja, flera kanske. Sök tills du får ett helt enkelt. Vilket jobb som helst, det kvittar.

2. Jobba gratis.

Ja, det var det. Mer än så hade jag inte att komma med, men jag tror på det här. Inte att det skulle fungera förstås - jag menar, det skulle ju vara dödsstöten för varje försök att skaffa sig en hållbar ekonomi. Men i teorin...

Parentes:
Teorin alltså... Jag börjar tycka att det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på. Ett möjligheternas rike. Jag undrar vad hyran på ett studentrum skulle ligga på i teorin...?

... Nej, jobba gratis var det. Jo, detta bygger - som det mesta - på en princip. I det här fallet principen "Det blir vad man gör det till". Folk skulle inte tycka om att jobba gratis. De skulle känna sig utnyttjade. Vi vill ju helst få ut något av det vi gör - en vinst, en fördel, popularitet, pengar... Om någon lön inte stod till buds skulle man således försöka hitta andra ljusglimtar och vinster i jobbet. Jobbar du gratis tvingas du helt enkelt gå in för att istället ha väldigt roligt i arbetet. Et voilà. Den som lägger ned möda på att ha roligt kommer säkerligen att få det också, och den som har roligt på jobbet kommer att älska sitt jobb. Case closed.

...

Nåja. Bonuspoäng för en fin tanke?

/z.flygh