Dit benen bar mig en sommarnatt

...
Jag är ett fan av det spontana och impulsiva. Jag tror på att bejaka plötsliga infall så långt det bara är möjligt. Nu i natt slog det mig att jag har fått alldeles för mycket sömn på sistone. Mitt huvud var överallt och ingenstans - åtminstone ingenstans i närheten av sömnens kvarter. Det var på tok för varmt för att ens göra ett försök till att sluta ögonen och mitt öppna fönster förslog inte alls. Jag ville mest krypa ut genom fönstret hela jag.

Det infallet bejakade jag inte.

Dock fick jag för mig att gå ut genom dörren klockan kvart över ett och ta en promenad. Det var underbart svalt och jag strosade i sakta mak bortåt Ekeby till. På vägen hittade jag en igelkott som förskräckt flydde in i en häck. En svart katt korsade vägen framför mig, men det gjorde mig ingenting. Jag var lite för lycklig för att tro på olycka i någon form över huvud taget, och definitivt inte i form av en katt en natt som denna. I mötet mellan två cykelvägar några minuter senare såg jag en hare sitta och vifta på öronen. Han skuttade spänstigt bortåt kolonilotterna till.

Jag gick planlöst men målinriktat, med siktet inställt på Eriksbergsbacken och bänken högst upp på kullen. Jag brukar sällan promenera för mig själv, men de gånger jag har gjort det är det där jag har hamnat. Himmelen stor och lågt sittande, och utsikten min egen. Hade jag fått önska något så hade det varit långbyxor. Myggorna saknade grundläggande förståelse för den personliga sfären och var lite väl närgångna, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag mådde lite för bra där och då.

På vägen tillbaka hittade jag mängder med prästkragar, hundkex, vitmåra och några gula blommor jag inte har blivit presenterad för och således inte kan namnet på. Jag plockade en nattbukett. Mitt i ett hav av prästkragar råkade jag skrämma upp en stackars hare som satt mindre än en meter ifrån mig. Vi skrämde varandra, får jag väl lov att säga. Kanske var det samma hare som jag hade sett tidigare, eller möjligtvis hans kompis. Jag hann inte fråga.

Två timmar efter mitt spontana beslut att gå ut och insupa natten kom jag hem igen. Med frisk luft i lungorna, en blombukett i ett vattenglas på köksbordet och några nya vänner kan jag nu gå och lägga mig. Så nöjd.





/z.flygh

Min skidfilosofi

Det är lätt att kategorisera skidåkarna man möter i spåret.

Där finns tävlingsåkarna - satsarna som är ute efter en ännu bättre tid i årets Vasalopp. De susar förbi dig, susar om dig, eller bara susar i största allmänhet.

Därefter har vi entusiasterna - de motionerar. Kanske ska de också åka Vasaloppet (tionde startledet i så fall), men de åker framför allt för att de älskar att valla, åka, valla om och jämföra tider. De roar sig.

Den tredje och sista kategorin är de motvilliga skidåkarna. De åker aldrig ensamma. De kämpar 2 till 10 meter bakom sin pappa, mamma, pojkvän, flickvän, väninna eller husse - vem det än är som har släpat med dem. För en sak är säker; hade de fått bestämma så hade de varit någon helt annanstans...

Mig själv har jag betydligt svårare att placera i ett fack. Jag hamnar väl ganska nära entusiasten antar jag, men jag har på något sätt en alldeles egen skidfilosofi. Jag älskar inte att åka skidor. Jag åkte inte mina 3,7 mil idag för att jag tycker om skidåkningen. Den går an, men vad jag älskar är allt runt omkring.

Jag sysslar inte så mycket med tider när jag åker. Jag håller ett öga på klockan bara för att inte råka missa någon måltid, men hur snabbt jag avverkar x antal kilometer intresserar mig inte särskilt mycket. Jag har mitt eget sätt. Jag åker koncentrerat i tio minuter, sedan letar jag med blicken efter skogens vackraste gran. När jag har hittat den åker jag koncentrerat i tio minuter till, varefter jag vänder mig om och betraktar solnedgången (som av någon anledning alltid, alltid är bakom mig). Sedan mer kröö, plonk, kröö, plonk.*

Om fåglarna sjunger för mig lyssnar jag på dem. Gör de det inte så lyssnar jag på musik. Egentligen spelar det ingen större roll, för mitt huvud töms ändå på allt. När jag ligger i min säng på kvällen och tänker tillbaka på de åtskilliga timmar jag har tillbringat i skidspåren under dagen kan jag inte minnas en enda tanke jag har haft. Det är en ganska skön känsla, som att huvudet har rensats och renats. All skit är borta.

Det enda som kanske, kanske finns kvar är minnet av en alldeles särdeles vacker liten gran...

*
kröö = ljudet av knarrande stavtag
plonk = ljudet av skidans slag mot ett hårt skidspår

/z.flygh

Allt som är vackert

(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)

Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.

Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."

Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.

Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.

(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)

/z.flygh