Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Kärleken till Majs

"Åh, vad jag älskar Majs!"

För de allra flesta människor är dessa ord föga mer än en kärleksförklaring till en grönsak. Också en någorlunda luttrad fikagäst i Majs café skulle kanske ha svårt att förstå ordens innebörd. Men för cafévärdinnorna som någon gång med sitt engagemang och sin kärlek har gjort Majs café till sitt andra hem i studentlivet, är dessa ord inget mindre än en helhjärtad kärleksförklaring till den gemenskap som döljer sig bakom kakkylens lätt suddiga plastrutor.

Ingen som har jobbat i Majs skulle tolka orden ovan som kärlek till själva caféet med dess bänkar, kylskåp, spis, diskstation och en mycket färggrann uppsättning skärbrädor. Det är människorna som gör Majs café.

Det är de fem före detta cafévärdinnorna som uttrycker sin stora oro över lördagsfikats framtid i och med bristen på nya lördagsfikavärdinnor och som försöker komma på lösningar och diskuterar vad de själva kan göra.

Det är lördagsfikavärdinnan som hoppar in och tar hand om stängningen av kvällsfikat när det krisar.

Det är cafévärdinnan som egentligen har jobbat sina pass, men som ställer sig ett par timmar i disken i utbyte mot en påse överblivna kanelbullar.

Det är cafévärdinnan som lämnar kassan ett ögonblick för att gå ut och ge dig en kram där du sitter vid ett bord och har en tung eftermiddag.

Det är de cafévärdinnor som ibland hänger i caféet utan att göra någon som helst nytta, bara för att att de inte har något bättre för sig.

Det är de tretton cafévärdinnor som jobbar gratis pass efter pass, vecka efter vecka, och på så sätt gemensamt lyckas driva ett café - det är de som gör att jag ibland känner mig nödgad att utbrista: "Åh, vad jag älskar Majs!"

Kvällsfikat på tisdagar börjar bli lite av en samlingsplats för nytt och gammalt folk att ses och bara hänga över en kopp te eller lite scones. Stämningen är lugn, varm och avslappnad. Efter tisdagens aikidopass är det höjden av njutning - ja, närmast fulländad lycka - att slå sig ned i goda vänners sällskap och sätta tänderna i Paulas varma nattmacka med skinka och ädeloströra.

Och så springer man bort med Hannah och Lykke och sätter sig i en ödslig trapp med fin akustik. Och de sjunger "Smedsvisan" i stämmor medan man själv bara lyssnar. Och någonstans långt nere i magtrakten gråter man för att allt är så vackert och för att man är där, så nära, och får ta del av det. Man gråter för att lyckan är på riktigt, för att man känner den, äger den. Man gråter för att man känner leendet i sitt eget ansikte och vet att det är människorna omkring en som har lämnat det där.

Åh, vad jag älskar Majs.

/z.flygh