Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Bestraffning

Jag funderar så smått på om Strindberg själv visste vad han ville säga med Spöksonaten, eller om han bara hade lite roligt... Jag förstår åtminstone inte ett jota, så det faktum att jag nu är klar med restuppgiften som behandlar detta bisarra drama tycker jag är ganska imponerande. Själva produkten är det dock inte. Naturligtvis. Det ena är ju så att säga inte helt oberoende av det andra.

Men även om helheten för mig är obegriplig betyder det inte att delarna är helt utan poäng. Jag har framför allt två favoritutdrag ur pjäsen:

"Studenten: Varför har Bengtsson medalj?
Fröken: För sina stora förtjänsters skull.
Studenten: Har han inga fel?
Fröken: Jo, mycket stora, men för dem får man ingen medalj."

Och...

"Mumien: Vi äro stackars människor, det vet vi; vi ha brutit, vi ha felat, vi som alla; vi äro icke de vi synas, ty vi äro alla i grunden bättre än vi själva, då vi ogilla våra förseelser"

Återstår nu Tjechov i restuppgiftsväg. Han är mer begriplig men också tråkigare. Jag svär, jag ska aldrig mer missa ett seminarium i hela mitt liv, om det så är för en hett eftertraktad operationstid! Ni kan betrakta mig som framgångsrikt avskräckt. För det är väl det som är hela meningen?

/z.flygh