Under min cykelhjälm: en liten inblick

...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.

Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.

Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.

Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."

Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.

Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.

Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.

För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.

Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.

"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.

Det är allt.

/z.flygh

Kära dagbok...

Jag har börjat sakna dagboksskrivandet. En blogg är ju på många sätt lik en dagbok, men det är inte samma sak. Hur mycket man än säger att man skriver för sin egen skull, och hur övertygande man än låter så finns den utomstående personen hela tiden med i bilden. Oavsett om någon läser det man skriver så anpassar man sig efter denna eventuella människa. Man skriver om, tar bort, skalar, färgar, tonar... Dagboken är en monolog av dig själv, för dig själv. Den är ren på ett smutsigt sätt. Eller snarare smutsig på ett rent sätt. Det är ärlighet sida upp och sida ner, precis så rakt, fult, fantastiskt och dumt som tillvaron man försöker sätta ord på är. Jag saknar det att bara vräka ur sig, utan en tanke på formuleringar eller konsekvenser.

Det är lustigt, för jag har ju skrivit dagbok många år. Så slutade jag plötsligt när jag bröt nyckelbenet och således inte kunde skriva något, och sedan började jag aldrig igen. Det "jag" som lever i mina dagböcker har ju alltså fastnat. Det sista jag skrev var kanske något om att jag såg fram emot aikidon dagen därpå... Man får aldrig veta vad som hände sedan! Mitt nyckelbensbrott existerar inte i den världen. Det har ännu inte hänt, skulle man kunna säga...

Men att bara börja skriva igen är heller inte det lättaste. Blotta tanken på att gå igenom vad som har hänt sedan senast får mig att rygga undan. Man vill ju inte lämna en stor, oförklarlig lucka, men det känns som lite för myckert av ett projekt. Dessutom är det jobbigt att skriva dagbok. Det är jätteskönt att slippa skriva en uppsats (jag skrev nog oftast mellan tre och tio sidor varje kväll när jag höll på) innan man får lägga huvudet på kudden. Att bara få blunda och somna känns fortfarande lyxigt.

Och det är precis vad jag tänker göra nu. Yeah.

/z.flygh

Läääättad...

Lösryckt iakttagelse 4:

Lättnad är en ljuvlig känsla. Fast egentligen är det väl ingen känsla, utan bara vakuumet efter en tyngd eller nervositet som upphört. Eller?

Igår gick jag på mitt allra första aikidopass efter nyckelbensbrottet. Det var upp till bevis. Jag var fruktansvärt nervös, till och med mer än jag trodde att jag skulle vara. På mattan innan passet började darrade jag bokstavligen. Jag var rädd att det skulle göra ont att rulla på höger axel. Inte "Åh, nej. Det här kan ju göra ont. Jag vågar inte..." utan mer "Ugghh... Om det här gör ont så är det kört. Over. Finito. Då kan jag inte träna aikido igen. Någonsin. Uäääääh!".

För axeln är ju friskförklarad. Bättre blir den inte. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte hade fungerat. Gråtit krokodiltårar. Skrikit. Usch, jag vågar inte tänka på det. Det skulle väl vara lite som att upptäcka att du har blivit allergisk mot ett högt älskat sällskapsdjur. Lite mild snuva hade jag säkert kunnat stå ut med, men snackar vi utslag och svullnader så har man ju inte mycket till val.

Men det gick bra. Bättre än väntat. Det var åtminstone 98 % smärtfritt, och det nöjer jag mig så gärna med. Om man bortser från smärtfrågan gick det väl någorlunda i övrigt. Föga oväntat hade jag förlorat allt vad kondition heter, så jag pustade och frustade mig igenom passet med en vackert överhettad ansiktsfärg. Självklart var jag också ringrostig, men det var ändå långt ifrån att börja om från början. Så jag är helt enkelt nöjd. Och lättad förstås.

Och den smärta som uteblev igår kompenserar det visst idag. Jag har rent fantastisk träningsvärk i mage, lår, axlar, rygg och bröstmuskler. Redan igår hade jag stora problem att ta mig uppför trapporna när jag skulle hem, och det är inte mycket lättare idag. Självklart passar jag då på att tvätta nu, så att jag ska få springa riktigt mycket i trappor...

Men jag tar den smärtan, omfamnar den som en saknad vän. Nu är jag här igen. I'm back!

/z.flygh

Lättnad

kedjorna har vittrat sönder
och rasslande fallit till marken
och tyngden
som var min igår
är någon annanstans
idag
det är

precis samma sak
som när man stått
jättelänge
i en dörröppning och
envist pressat armarna
utåt
och man tar

ett steg framåt
det är
precis samma sak

som när jag vaknar och ser
den stora Grånaden utanför
men känner solen skina
på min inre himmel

/z.flygh

Halleluja, tiden är kommen!

Skriv upp detta i almanackan och rödmarkera det med högkoncentrarad karamellfärg: 5:e juli kommer att bli epic!

Äntligen, äntligen ska spikhelvetet ut ur axeln! Jag har fått en operationstid, och detta osedvanligt vackra datum ska hädanefter firas årligen med pukor och trumpeter, allmän flaggdag, obligatorisk högtidsdräkt och punschpraliner!

/z.flygh