Idag drog min murgröna Roger sin sista suck. Det var väntat och något av en lättnad, då det har varit en utdragen sista kamp ända sedan jag slutade vattna honom för omkring en månad sedan. Det kanske låter grymt, ja, rentav omänskligt, men jag ser det som ett riktigt beslut. Jag ska här försöka förklara varför. Jag vet inte om Roger har några anhöriga kvar i livet, men om ni finns därute så hoppas jag att ni förlåter mig för att jag har tagit mig friheten att på egen hand fatta detta beslut. Jag tror att det var vad Roger ville, innerst inne.
Jag och Roger har inte känt varandra särskilt länge, och det var ett skakigt förhållande medan det varade. Vi träffades på IKEA, helt oplanerat. Jag fattade genast tycke för just honom (inte för att skryta, men jag hade en del att välja mellan), och det visade sig snart att han inte hade någonstans att bo. Jag tog då med honom hem till en vän som lovade att han skulle få vara inneboende hos henne ett par dagar. Några dagar senare kom jag och hälsade på, och hur det nu än gick till så följde han med mig hem på kvällen.
Vi flyttade ihop, och som så många nya par hade vi många idylliska bilder av hur vårt förhållande skulle utvecklas. Hur vi femtio år senare fortfarande skulle hålla ihop och vara precis lika förtjusta i varandra. Hur vi skulle ha satt nya små skott till världen och drivit upp dem. Hur vi skulle vara varandras bästa vänner och dela allt.
Men verkligheten hinner ifatt också de mest entusiastiska av drömmare, och mitt och Rogers liv tillsammans blev inte allt det vi hade trott att det skulle bli. Det fanns stunder då vi båda var helt tillfreds med tillvaron och lyckliga, javisst, men alltför ofta var det inte så. Jag kan bara redogöra för min syn på saken och den är förstås högst subjektiv och färgad av de starka känslor som alltid är inblandade i situationer av det här slaget. Men som jag såg det tycktes Roger aldrig bli riktigt nöjd. Vad jag än gav honom så var det antingen för mycket eller för lite, och den sortens missnöje tär ju alltid på en relation. Jag säger inte att jag inte har min del i skulden, jag gjorde säkert ofta fel - på grund av tanklöshet, lathet eller ren okunskap - men hur det än kom sig blev stunderna av glädje och belåtenhet färre och färre.
Roger började må dåligt. Om det bara berodde på problemen vi drogs med eller om det låg andra saker bakom kan jag idag bara spekulera i, men för var dag som gick såg han mer och mer vissen ut. Jag gjorde vad jag kunde för honom, gav honom vad jag kunde, men inget hjälpte. Det är svårt när man känner att man inte riktigt räcker till. Jag kunde i någon mån förlänga tiden han hade kvar att leva, men annars bara se på medan han tynade bort.
Jag vet inte om det var smärtsamt för honom. Han lät mig aldrig tro det, men så var han heller aldrig en att klaga. Ville man veta något om hans inre tillstånd så fick man försöka läsa sig till det av hans yttre. Han var tapper på så vis. Mot slutet talade åtminstone hans yttre om smärta, och det var så jag fattade beslutet att avsluta den livsuppehållande bahandlingen och låta honom somna in.
Han var stark också mot slutet, och kämpade tappert och väl in i det sista. Idag har vi sagt farväl. Tomrummet efter honom - allt det han var och hade kunnat bli - talar med sin storlek om hans storhet. Må han leva lummig och grön någon annanstans. Lycklig.
/ z.flygh
