Husvagnsliv, del 4 (Strandsatt i Torekov)

"Ropa inte hej fastän solen har gått ned, för svärmor kan komma med aftontåget."

Där fick jag för att jag trodde att jag vid det här laget skulle sitta i bilen på väg hem... Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, men det verkar bli mest av det förstnämnda. Jag antar att det ligger mer för mig.

Vi är inte på väg hem. Inte på långa vägar. Och skälet är så fantastiskt dumt och osannolikt att jag nog kommer att skratta och skaka oförstående på huvudet månaden ut. Det är verkligen en snygg, representativ avslutning på hela den här resan. Det började ju fint med punka och ett trasigt husvagnsbatteri, fortsatte med en sprucken varmvattenberedare och medföljande översvämning, och därefter ett trasigt fönster som fick ned- och tillbakamontreras. Nu har vi här kronan på verket, juvelen i samlingen, höjden av oflyt:

Vi har låst in bilnycklarna i bilen.

Och det är ju snudd på elegant gjort, ett riktigt konststycke. Beundransvärt, rent av, eftersom vi låser bilen med en sådan där liten fjärrkontrollsdosa. Det torde vara halvt omöjligt. Men ska någon lyckas så är det förstås vi. Vi höll på att packa in saker i bilen i gårkväll, och antagligen tappade pappa bilnycklarna i bakluckan. När mamma sedan stängde luckan verkar den ha lyckats trycka på låsknappen och omedelbart låst bilen samt våra chanser att ta oss hem. En på miljonen.

Morgonen har ägnats åt att ringa runt till olika verkstäder och låssmeder och jag vet inte vad, i jakt på någon som kan hjälpa oss. Inget napp. Att det är lördag är ingen fördel, och det verkar över huvud taget inte gå utan att få bilen bortforslad. Och vi måste ju ta oss hem. Lösningen vi till slut enades om är långt ifrån optimal men får sägas vara acceptabel. Vi har lyckats förlänga bokningen av campingtomten några dagar och övertalat min morbror att leta upp reservnyckeln hemma hos oss samt skicka den med expressbrev 60 mil ner till campingen i Torekov. Men i och med att det är helg får vi den ändå tidigast vid lunchtid på måndag. Det är opraktiskt av en rad olika anledningar, men något vi är så illa tvungna att finna oss i.

Har man ett sinne för humor med självironiska undertoner (som undertecknad anser sig ha) så kan man se situationens många komiska poänger, och då har man ganska roligt åt detta. Mitt i allt strul. Alla i sällskapet ser det tyvärr inte. Det är jobbigt, men jag ska försöka att inte göra det till mitt problem.

Och nog är det fascinerande vilka stora konsekvenser en sådan liten, liten sak kan få. En liten nyckel på fel sida om en glasruta...

/z.flygh

Husvagnsliv, del 3 (Slutet?)

Torekov. Så heter stället vi nu befinner oss på. Eller... så heter det var sjunde gång jag säger det. Annars kan det heta Tovekor, Koretov, Kovetor, Kotevor, Tokevor eller Koverot. Men det är det förstnämnda som står på alla skyltar. Utanför Båstad ligger det i alla fall.

Torekov är en urgullig liten ort. Jag skulle kalla den bedårande, om det inte fick mig att låta som en 65-årig tant vid namn Berit. Eller Maj-Gun. Eller en mycket feminin Lars-Åke. Tyvärr har det regnat hela förmiddagen idag, så jag har bara suttit och tryckt i förtältet med en bok. Husvagnen håller man sig helst borta från i dylika förhållanden, för minsta lilla duggregn får det att låta som att Gud beskjuter oss med kulspruta någonstans ovanifrån. Och det är inte helt behagligt.

Men igår var det helt fantastiskt väder, och jag hade gärna legat på stranden i timmar, om inte min hudfärg i kombination med ett inte helt oansenligt mått vett hade satt stopp för det. Men kvällen var fantastisk. Solnedgång över havet, en lång strandpromenad, varm kvällsluft, en halsstarrig golden retriver som bara ville jaga kaniner... Fulländat.

Husvagnstrippen börjar lida mot sitt slut, på lördag vänder vi motorhuven åt nordöst igen. Det ska bli skönt på många sätt. Byta umgänge. Byta toaletter. Frågan är som vanligt om detta blir vår sista husvagnsresa. Varje år sedan vi skaffade husvagnen har vi funderat på att sälja den. Det känns både vettigt och tar emot. Jag gillar husvagnslivet, eller åtminstone vad det skulle kunna vara. Det är sant att våra campingvistelser inte präglas av entusiasm och glädje alla gånger, den det lilla av den varan som ändå finns - hur mycket är det värt? Det är det som är frågan.

/z.flygh