Det är lätt att kategorisera skidåkarna man möter i spåret.
Där finns tävlingsåkarna - satsarna som är ute efter en
ännu bättre tid i årets Vasalopp. De susar förbi dig, susar om dig, eller bara susar i största allmänhet.
Därefter har vi entusiasterna - de motionerar. Kanske ska de också åka Vasaloppet (tionde startledet i så fall), men de åker framför allt för att de älskar att valla, åka, valla om och jämföra tider. De roar sig.
Den tredje och sista kategorin är de motvilliga skidåkarna. De åker aldrig ensamma. De kämpar 2 till 10 meter bakom sin pappa, mamma, pojkvän, flickvän, väninna eller husse - vem det än är som har släpat med dem. För en sak är säker; hade de fått bestämma så hade de varit någon
helt annanstans...
Mig själv har jag betydligt svårare att placera i ett fack. Jag hamnar väl ganska nära entusiasten antar jag, men jag har på något sätt en alldeles egen skidfilosofi. Jag älskar inte att åka skidor. Jag åkte inte mina 3,7 mil idag för att jag tycker om skidåkningen. Den går an, men vad jag älskar är allt runt omkring.
Jag sysslar inte så mycket med tider när jag åker. Jag håller ett öga på klockan bara för att inte råka missa någon måltid, men hur snabbt jag avverkar x antal kilometer intresserar mig inte särskilt mycket. Jag har mitt eget sätt. Jag åker koncentrerat i tio minuter, sedan letar jag med blicken efter skogens vackraste gran. När jag har hittat den åker jag koncentrerat i tio minuter till, varefter jag vänder mig om och betraktar solnedgången (som av någon anledning alltid, alltid är bakom mig). Sedan mer
kröö,
plonk,
kröö,
plonk.*
Om fåglarna sjunger för mig lyssnar jag på dem. Gör de det inte så lyssnar jag på musik. Egentligen spelar det ingen större roll, för mitt huvud töms ändå på allt. När jag ligger i min säng på kvällen och tänker tillbaka på de åtskilliga timmar jag har tillbringat i skidspåren under dagen kan jag inte minnas en enda tanke jag har haft. Det är en ganska skön känsla, som att huvudet har rensats och renats. All skit är borta.
Det enda som kanske, kanske finns kvar är minnet av en alldeles särdeles vacker liten gran...
*
kröö = ljudet av knarrande stavtag
plonk = ljudet av skidans slag mot ett hårt skidspår
/z.flygh
