Konsten att klättra i träd

...
Förra tisdagen bestämde vi trogna kvällsfikaanhängare oss för att återigen köra AKF (Alternativt Kvällsfika - nu när Majs café har sommarlov). Vi bestämde oss för att gå till GH och äta någon fikaliknande efterrätt. Jag hade tränat och var således redan nere på stan bärandes en mycket liten önskan - ja, rent av en antiönskan - om att cykla hem bara för att vända om och åka ner igen.

Så jag beslöt mig för att vänta, och Amelie föreslog att jag skulle rita ett träd under tiden. Då detta kändes mer som hennes konstform än som min bestämde jag mig för att istället skriva en dikt om ett träd. Det här är resultatet.

Jag tror att den handlar om livets alldeles för många, fantastiska möjligheter. Kanske handlar den också om ett träd. Vad vet jag?

Konsten att klättra i träd

Svårigheten ligger i att välja ett träd,
eller kanske i att välja bort ett annat.
Med så många träd att klättra upp i:
tänk så många utsikter att se!
Om jag så klättrar tills dagen ger vika
och solen rinner av sin himmel
ska jag ändå alltid se framför mig
den krona jag också ville sitta i.

Sådant är trädklättrarens dilemma.
Att välja träd
och välja bort.

/z.flygh

Fasader

Du har inte mycket på dina
vitrappade väggar
Jag frågar
och du förklarar tålmodigt
som du brukar
(vad du får stå ut med!)
att varför börja klä en fasad
när man ännu inte är klar med sig själv?
Jag nickar oförstående
som jag brukar
och får syn på den tomma ramen
ovanför din säng
Jag frågar inte
varför du har ramat in ett vitt ark
och hängt upp det på väggen
för jag är rädd, så rädd
att du ska säga
att det är en bild av
mig

bakom fasaden

/z.flygh

I vita spår: en haikusvit

Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut

Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett

Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats

Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé

Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy

Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud

Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast

Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem

Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken

Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in

Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran



/z.flygh

Någon annanstans

Jag känner basen i golvet, eller i taket.
Kanske inifrån mig själv.
Och jag undrar varför jag inte längre kan se några stjärnor
när jag tittar ut genom mitt fönster.
Ljuset från taklampan är inte tillräckligt,
aldrig blir det tillräckligt.

Jag har stora mängder grönt tyg i en byrålåda,
men ingenting att göra av det.
Se där.

Jag ser
kaos närma sig, känner igen honom,
men lyfter inte ett finger.
Det är inte ett välkomnande,
det är en stillastående flykt.
Jag har lämnat min kropp,
lämnat den på rälsen,
handlingsförlamad.
Jag är någon annanstans.

/z.flygh

Upphittade ord

Var barmhärtig Herre.
Visa särskild omsorg
med de människor
som är så logiska,
så praktiska
och så realistiska
att de förargas
när någon kan tro
att det finns
en liten blå häst.

- Helder Camara

/z.flygh

Enkelriktat

Helst
ska väl ändå vägen gå åt båda hållen
Ja, en bred väg med flera filer
så trafiken kan flöda fritt i två riktningar
Ett utbyte mellan destinationer
där båda ger men ingen blir utan

Men
är det nu
mitt öde
att stöta på enkelriktat
i vartenda

jävla

gathörn

så låt det
åtminstone
vara

låt det
snälla
vara
bort från mig
vägen går
Låt den leda
härifrån

Jag vill inte vara
din återvändsgränd

/z.flygh

Sensommarlek

Du vet den där gången
som jag sa att jag hade glömt
när vi lämnade grusvägen
för att du jagade mig
och då måste jag ju
springa

Och det låg en äng där
Någon hade lagt en äng där
och där växte blommor
men jag minns inte
vilken sort

Och först var gräset
under mina fötter
sedan
under mina axlar höfter vader
för jag tror att du hann ifatt
mig
kanske lät jag
dig

Och jag fick gräsfläckar
lite varstans
och kvistar i håret
men jag var visst vacker
ändå
för så sa du

Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
och det låg fukt gömd i gräset
och du fick jord
på ena kinden
men jag minns inte
vilken kind
Du frågade
men jag bara skrattade
och när du skulle få mig att
sluta skratta
smetade du ut det
ännu mer
och jag skrattade bara
ännu mer

Och jag tror att någon gick
förbi
för du sa till mig
att vara stilla
men jag såg ingen

Och du la handen
för mina ögon
och vägrade
ta bort den
men du lät mig kika
mellan dina fingrar
så jag följde vägen med blicken
medan du viskade i mitt öra
att nog är det egentligen
lite för varmt

Och din hand för mina ögon
föll
Och gräset slipade sina strån
mot min bara hud
och vi fick jord överallt
båda två
men vi var vackra ändå
Och det var lek
Och det var allvar
Och på mina armar
lämnade gräset ränder
som inte varit där
tidigare

Och vi letade oss
tillbaka
till vägen vi lämnat
Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
men vi bar värmen med oss
och jag frös inte alls

den där gången
du vet
som jag sa att jag hade glömt

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Fristad i mig

en fristad i mig
här inne
jag kan skrika skratta kratta
kratta? nej,
joddla!
ja, joddla
tala rakt ut och
lyssna
till ekot av mitt innersta
i högljudd enskild avskildhet
och jag kan drömma
kan drömma fritt fånigt fult
fult?
ja, fult!
skitigt ofint generande ärligt
behöver inte rodna,
aldrig rodna!
aldrig stå till svars
för det
det är mitt, bara mitt
mitt eget.

/z.flygh

Lättnad

kedjorna har vittrat sönder
och rasslande fallit till marken
och tyngden
som var min igår
är någon annanstans
idag
det är

precis samma sak
som när man stått
jättelänge
i en dörröppning och
envist pressat armarna
utåt
och man tar

ett steg framåt
det är
precis samma sak

som när jag vaknar och ser
den stora Grånaden utanför
men känner solen skina
på min inre himmel

/z.flygh