En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

En sjuklings liv och leverne

Jag vet inte vad normala människor gör när de är sjuka. Kanske det mamma föreslog (läs: beordrade) mig att jag skulle göra när hon i morse fick veta min situation.

(Parentes: Situationen är den att jag onekligen inte är frisk. Jag är pigg, men det rinner, skaver och trycker här och var. Jag har nått det stadiet då jag skulle dö kvävningsdöden om någon höll för munnen på mig.)

Mamma tyckte att jag skulle stanna hemma, ta det lugnt, plugga lite, dricka något varmt och gå och lägga mig tidigt. Är det så normala människor gör? Jag mumlade hur som helst något vagt instämmande till svar. Efter samtalet tvättade jag tre tvättar, bakade scones och hade Amelie, Hannah och Helen över på sconesfrukost. När klockan började närma sig 14 körde jag ut dem för att själv kunna cykla till Norrlands och där ställa mig att tillsammans med Malin göra 75 mackor till något sällskap som beställt dem. Tre timmars mackbygge senare var vi klara med det, och jag gick då tillsammans med Amelie över till att skriva ut och sätta upp de nya lördagsfikaaffischerna.

När Norrlands väl var tapetserat i fejklöpsedlar kände jag mig ganska vissen. Precis som nära på hela Norrlands nations klubbverk, kan tilläggas. Alla har visst fått samma sak. Hur som helst kände jag verkligen inte för att trampa mig uppför Carolinabacken, så jag blev kvar. Valet stod mellan att vara sjuk hemma, ensam, och tycka synd om mig själv, eller att vara sjuk på Norrlands bland vänner. Kim och jag tog oss för att baka lite till caféet, och lite blev snart mer, och till slut ganska mycket. Jag bakade ägg- och mjölkfria chokladkakor (en med banan och en med valnötter) samt glutenfria chokladbollar. Kim gjorde chocolate chip cookies och schweiziska maränger med hallon och choklad. Kakkylen fylldes till brädden!

Jag kom hem omkring midnatt och vet inte riktigt om jag ska känna mig nöjd med dagen eller ge mig själv lite bannor. Det har varit en bra dag - en produktiv sådan, ska gudarna veta - men det var också en dag som mycket väl kan komma att stå mig dyrt den kommande veckan. Och då ångrar jag mig säkert. Men inte ikväll.

/z.flygh

Värnandet om jaget (eller "Nej, jag pluggade inte idag heller")

Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.

Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om jag inte längre var jag - vad skulle då jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.

Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.

Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.

Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...

Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.

Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?

Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.

God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.

Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en Dead like me-filmkväll med Amelie.

Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)

Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.

/z.flygh