Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Livet med lunginflammation

...
Jag slår upp ögonen på morgonen. Känner efter. Känns bra. Är jag kanske frisk idag?

Jag ställer mig upp. Känner mig tungtungtung. Armarna och benen känns som skulpterade i betong och hela kroppen vill bara sjunka ihop, sjunka ned, sätta sig, var som helst, men nu genast.

Nej, inte frisk ännu.

Det är frustrerande att känna sig frisk men inte ha någon ork. Att stå upp tillräckligt länge för att hinna duscha är jobbigt. De tre trapporna upp till korridoren är en helvetesutmaning som kräver minst två fikapauser och en powernap på vägen. Ändå känner jag mig ju frisk och pigg i alla andra avseenden, möjligtvis undantaget en hosta värdig en 65-årig kedjerökare. Ligger jag i sängen eller sitter i en fåtölj blir jag genast rastlös. Jag ser kaoset omkring mig och känner en stor längtan efter att få röja upp skiten, men så fort jag reser mig blir jag närmast yr i huvudet och kommer genast på andra tankar.

Dagens stora äventyr var en promenad ner till nationen. Jag överlevde strapatsen och det var väldigt skönt att få träffa lite folk igen och bara andas lite nationsluft för första gången på evigheter. Värre var det med hemvägen. Carolinabacken är inte min vän längre.

Men lite frisk luft var ändå skönt. Jag tror att det kan vara bra att vädra ur lungorna lite.

/z.flygh

Vad är väl en bal på slottet?

...
Jag försöker att inte vara bitter. Bitterhet är inte klädsamt, vad än vår kära herrförening Birkarlarna försöker lura i sig själva och andra.

Men så är det ju likt förbenat ett faktum att medan jag satt i mjukisbyxor och hostade lungorna ur mig i min säng igår kväll så var nästan alla jag känner uppklädda till tänderna i frackar och balklänningar och åt femrättersmiddag, drack finvin och dansade polonaise på Norrlands nations Inspektorsskiftesbal.

Och det kan ju ha varit dötrist, tråkigt och så vidare, men ärligt talat tror jag inte det. Jag tror att det var alldeles underbart. Och eftersom min egen lunginflammationspräglade gårdagskväll kan beskrivas som mycket, men knappast som underbar, lämnar det mig med en lätt snopen känsla.

Och lite bitterhet.

/z.flygh

En sjuklings liv och leverne

Jag vet inte vad normala människor gör när de är sjuka. Kanske det mamma föreslog (läs: beordrade) mig att jag skulle göra när hon i morse fick veta min situation.

(Parentes: Situationen är den att jag onekligen inte är frisk. Jag är pigg, men det rinner, skaver och trycker här och var. Jag har nått det stadiet då jag skulle dö kvävningsdöden om någon höll för munnen på mig.)

Mamma tyckte att jag skulle stanna hemma, ta det lugnt, plugga lite, dricka något varmt och gå och lägga mig tidigt. Är det så normala människor gör? Jag mumlade hur som helst något vagt instämmande till svar. Efter samtalet tvättade jag tre tvättar, bakade scones och hade Amelie, Hannah och Helen över på sconesfrukost. När klockan började närma sig 14 körde jag ut dem för att själv kunna cykla till Norrlands och där ställa mig att tillsammans med Malin göra 75 mackor till något sällskap som beställt dem. Tre timmars mackbygge senare var vi klara med det, och jag gick då tillsammans med Amelie över till att skriva ut och sätta upp de nya lördagsfikaaffischerna.

När Norrlands väl var tapetserat i fejklöpsedlar kände jag mig ganska vissen. Precis som nära på hela Norrlands nations klubbverk, kan tilläggas. Alla har visst fått samma sak. Hur som helst kände jag verkligen inte för att trampa mig uppför Carolinabacken, så jag blev kvar. Valet stod mellan att vara sjuk hemma, ensam, och tycka synd om mig själv, eller att vara sjuk på Norrlands bland vänner. Kim och jag tog oss för att baka lite till caféet, och lite blev snart mer, och till slut ganska mycket. Jag bakade ägg- och mjölkfria chokladkakor (en med banan och en med valnötter) samt glutenfria chokladbollar. Kim gjorde chocolate chip cookies och schweiziska maränger med hallon och choklad. Kakkylen fylldes till brädden!

Jag kom hem omkring midnatt och vet inte riktigt om jag ska känna mig nöjd med dagen eller ge mig själv lite bannor. Det har varit en bra dag - en produktiv sådan, ska gudarna veta - men det var också en dag som mycket väl kan komma att stå mig dyrt den kommande veckan. Och då ångrar jag mig säkert. Men inte ikväll.

/z.flygh

Saker jag älskar, del 1

1. Värktabletter.

Jag bryr mig inte ens om att jag låter som en tredje klassens missbrukare, värktabletter är Guds gåva till mänskligheten. Smärta är det värsta som finns, och att ha möjligheten att på 30 minuter trolla bort den smärtan... om inte det är fantastiskhet så har någon möblerat om i min inre ordbok.

2. Nässpray.

Ännu en gåva från vem det nu är som delar ut gåvor av det slaget. (Om någon känner killen, så lägg in ett gott ord för mig, va?). Att inte kunna andas alls är obehagligt. Livsfarligt, om vi nu ska hårdra det. Att bara kunna andas genom en halv näsborre och munnen - det är bara sjukt irriterande. Nässpray - instant relief. Fantastiskhet i dess sprutvänligaste form.

3. Kaffe.

Inte för smakens skull, eller den uppiggande effekt det tydligen har på alla utom mig. Nej, kaffe är en undermedicin mot halsont. "Verkar direkt och tolv timmar framåt!", typ. Om jag någonsin skulle behöva halshuggas i framtiden (man vet aldrig...) så kommer jag om möjligt att byta ut min sista måltid mot en kopp kaffe. Preventivt.

4. Nudlar.

Den optimala tycka-synd-om-sig-själv-maten. Trösterik värme, väldoftande ångor som gör en gråtmild, och ett sporadiskt sörplande, som om nudlarna snyftar med dig. (Och ja, det är billigt. Inte behöver man väl toppa sitt lidande med ekonomiska bekymmer också?).

...

Vadå, ett visst tema på listan?
...
Ja, jag håller faktiskt på att bli sjuk. Hur visste du det?

/z.flygh