Dit benen bar mig en sommarnatt

...
Jag är ett fan av det spontana och impulsiva. Jag tror på att bejaka plötsliga infall så långt det bara är möjligt. Nu i natt slog det mig att jag har fått alldeles för mycket sömn på sistone. Mitt huvud var överallt och ingenstans - åtminstone ingenstans i närheten av sömnens kvarter. Det var på tok för varmt för att ens göra ett försök till att sluta ögonen och mitt öppna fönster förslog inte alls. Jag ville mest krypa ut genom fönstret hela jag.

Det infallet bejakade jag inte.

Dock fick jag för mig att gå ut genom dörren klockan kvart över ett och ta en promenad. Det var underbart svalt och jag strosade i sakta mak bortåt Ekeby till. På vägen hittade jag en igelkott som förskräckt flydde in i en häck. En svart katt korsade vägen framför mig, men det gjorde mig ingenting. Jag var lite för lycklig för att tro på olycka i någon form över huvud taget, och definitivt inte i form av en katt en natt som denna. I mötet mellan två cykelvägar några minuter senare såg jag en hare sitta och vifta på öronen. Han skuttade spänstigt bortåt kolonilotterna till.

Jag gick planlöst men målinriktat, med siktet inställt på Eriksbergsbacken och bänken högst upp på kullen. Jag brukar sällan promenera för mig själv, men de gånger jag har gjort det är det där jag har hamnat. Himmelen stor och lågt sittande, och utsikten min egen. Hade jag fått önska något så hade det varit långbyxor. Myggorna saknade grundläggande förståelse för den personliga sfären och var lite väl närgångna, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag mådde lite för bra där och då.

På vägen tillbaka hittade jag mängder med prästkragar, hundkex, vitmåra och några gula blommor jag inte har blivit presenterad för och således inte kan namnet på. Jag plockade en nattbukett. Mitt i ett hav av prästkragar råkade jag skrämma upp en stackars hare som satt mindre än en meter ifrån mig. Vi skrämde varandra, får jag väl lov att säga. Kanske var det samma hare som jag hade sett tidigare, eller möjligtvis hans kompis. Jag hann inte fråga.

Två timmar efter mitt spontana beslut att gå ut och insupa natten kom jag hem igen. Med frisk luft i lungorna, en blombukett i ett vattenglas på köksbordet och några nya vänner kan jag nu gå och lägga mig. Så nöjd.





/z.flygh

Nattlig utrymning

Jag vaknade av att någon borrade i mitt huvud. Åtminstone var det så det kändes. Jag tänkte att nu har min väckarklocka fullständigt förlorat förståndet och börjat gå bärsärkagång. Desperat överföll jag den, men utan att lyckas få tyst på eländet och till slut slängde jag in den under sängen (?). Ungefär då vaknade mitt förnuft, möjligen något fördröjt av det ihärdiga borrandet mot mina hörselgångar, och jag insåg att detta mäkta obehagliga surroundljud omöjligt kunde komma från det en millimeter i diameter stora högtalarhålet i min väckarklocka.

Aha. Brandlarmet.

Som i trans rullade jag ur sängen, drog på mig ett par byxor, fleecetröja, jacka, skor och vantar. Avtrubbad som man är när man har upplevt cirka 720 utlösta brandlarm, varav inte ett enda har varit i skarpt läge, finns det ju inte med på kartan att det faktiskt skulle vara frågan om en riktig brand. Man går ut för att slippa borren mot huvudet.

I korridoren mötte jag mina lika yrvakna grannar, någon drar på sig en jacka över morgonrocken och kliver i ett par gummistövlar, någon annan tipsar om att ta på sig en halsduk. Vi traskar snällt nedför trapporna och ut i den kalla nattluften. Där samlas snart folk från husets alla våningar - ingens nattsömn skall skonas.

Ja, vad var egentligen klockan?
- Typ 4.
- Yesss...

Så kommer efter ett tag en generad kille ut ur huset, och det står snart klart att det är honom vi har att tacka för denna nattliga spontanutflykt. Han hade kokat ägg, och glömt dem på plattan. Ägg? Hur tusan lyckas man med det? Till att börja med måste ju allt vatten koka bort, först därefter kan man börja bränna dem. Och det finns ju en timer på spisen, vad hade han den på? 28 timmar?

Men, det var bara att snällt - lite halvstudsande för att hålla värmen - vänta på att någon skulle komma och stänga av larmet. Först kom en polisbil, sedan en till. Därefter en brandbil. Efter en halvtimme och en och annan förfrysen tå kunde vi gå in igen. Hela trapphuset luktade brända ägg, och till och med vår korridor. Trots att det var i korridoren under oss äggkillen bodde.

Jaja.

Ett snabbt godnatt, och sedan raskt ned under lakanen igen. Okej. Nu vet vi i alla fall att brandlarmet fungerar.

/z.flygh

Allt som är vackert

(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)

Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.

Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."

Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.

Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.

(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)

/z.flygh