Mitt älskade Vasalopp

Det är alltid med en tung känsla man konstaterar att väckarklockan ringer. Och nu menar jag den i mobilen, för min vanliga väckarklocka har gått ur tiden. Sannolikt på grund av omild hantering (men jag blev provocerad!). Att mobilen bryter tystnaden och sömnens sköra kapsel med just Creeds "One last breath" hjälper bara marginellt. Tunga armar, tunga ben, tunga ögonlock. När man två nätter i rad bara har sovit en och en halv respektive tre timmar, är en upplyst mobildisplay som blinkar "06.20: God morgon! Dags att vakna" närmast definitionen av dåliga nyheter.

Men det finns ljusglimtar också i de grumligaste av vatten.

Skälet till denna okristligt tidiga väckning är nämligen årets resa till Mora. På söndag går Vasaloppet av stapeln och sedan mer än tio år tillbaka är jag och mina föräldrar alltid på plats under Vasaloppshelgen. Pappa i spåret, mamma i hemslöjdsbutikerna och jag själv... alternerande mellan dem.

Förrförra året ställde jag upp i mitt första Vasalopp. Jag hade inte tränat över huvud taget - varken skidåkning eller någon annan form av motions- eller styrketräning - utan hade som målsättning att ta mig till den första kontrollen. Många ställde sig frågande till detta. Varför? Vad var poängen med det? Det kostar ändå ganska mycket pengar att anmäla sig. Och varför inte i så fall åka Tjejvasan eller något, som jag skulle kunna ta mig igenom?

Mitt svar är att jag älskar Vasaloppet. Jag har varit i Mora under Vasaloppshelgen varje år sedan jag var sju år, och stämningen i luften under dessa dagar, vasaloppsatmosfären, kan inte liknas vid något annat. Tältet där man hämtar ut nummerlappar och får gratis karameller (som på senare år dessutom är trevligt uppvärmt - en klar förbättring!), trängseln inne på Inter Sport där vallatips delas ut på röda lappar, alla människor som vandrar fram och tillbaka på gågatan i full skidmundering och med skidor och stavar i högsta hugg, den obligatoriska uppladdningspastan, speakerrösten som fyller luften, stånden med björnkorv, ullmössor, havtornsmarmelad och brända mandlar, och vasaloppslåten.

Vasaloppslåten. Denna korta lilla melodisnutt är det mäktigaste som finns. 30 sekunder i andlöshet. Den är textlös (textfri?), men handlar så uppenbart om hjältar, utmaningar, kamp och seger.

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da

Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
da-da-dam-da, da-da, da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
dam-da-da-da, dam-da

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da,-da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-dam-da

Åh, jag blir knäsvag...

Men för att återgå till vad jag pratade om: Jag älskar Vasaloppet och stämningen omkring det i Mora. Och om atmosfären vibrerar på Moras gågata, hur måste den då inte vara i spåret? Det riktiga spåret, inte Tjejvasan eller Öppet Spår, utan the real deal. Självklart var jag tvungen att ställa upp, det är mitt svar.

Och det var verkligen fantastiskt. Lite avslappnad feststämning, samtidigt lite högtidligt. Med värme och musik välkomnades man till kontrollerna med bullar och blåbärssoppa. För jag tog mig till första kontrollen. Och den andra och den tredje. I Risberg bröt jag, mer än nöjd med mina drygt 3 mil, en tredjedels Vasalopp. Jag var nog den enda som log på bussen tillbaka till Mora...

Förra året anmälde jag mig också, denna gång med en ganska hyfsad grundkondition och styrka i kroppen, och målet var att klara mig åtminstone till den fjärde kontrollen, halva loppet. Tyvärr bröt jag ju då nyckelbenet fem dagar innan Vasaloppet... I år anmälde jag mig inte, för jag tyckte att det var för mycket pengar. Nu ångrar jag mig bittert. Efter min skidvecka i Orsa Grönklitt nu senast, när åkningen gick så bra och jag aldrig tycktes kunna bli trött, började jag ana att detta hade kunnat bli ett bra år. Med lite envishet hade jag kanske till och med kunnat klara hela loppet... Den där målgången i Mora kommer nog aldrig sluta att hägra förrän jag faktiskt har upplevt den.

Men nu är jag i alla fall här. Jag sov mig igenom de 26 milen hit, så nu är jag relativt utsövd ändå. Redo att gå ut och insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena.

/z.flygh

I vita spår: en haikusvit

Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut

Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett

Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats

Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé

Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy

Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud

Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast

Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem

Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken

Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in

Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran



/z.flygh

Och jag åker ikapp med solen

Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.

Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...

Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.

Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.

Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.

Och hemma betyder varm choklad.

/z.flygh

Min skidfilosofi

Det är lätt att kategorisera skidåkarna man möter i spåret.

Där finns tävlingsåkarna - satsarna som är ute efter en ännu bättre tid i årets Vasalopp. De susar förbi dig, susar om dig, eller bara susar i största allmänhet.

Därefter har vi entusiasterna - de motionerar. Kanske ska de också åka Vasaloppet (tionde startledet i så fall), men de åker framför allt för att de älskar att valla, åka, valla om och jämföra tider. De roar sig.

Den tredje och sista kategorin är de motvilliga skidåkarna. De åker aldrig ensamma. De kämpar 2 till 10 meter bakom sin pappa, mamma, pojkvän, flickvän, väninna eller husse - vem det än är som har släpat med dem. För en sak är säker; hade de fått bestämma så hade de varit någon helt annanstans...

Mig själv har jag betydligt svårare att placera i ett fack. Jag hamnar väl ganska nära entusiasten antar jag, men jag har på något sätt en alldeles egen skidfilosofi. Jag älskar inte att åka skidor. Jag åkte inte mina 3,7 mil idag för att jag tycker om skidåkningen. Den går an, men vad jag älskar är allt runt omkring.

Jag sysslar inte så mycket med tider när jag åker. Jag håller ett öga på klockan bara för att inte råka missa någon måltid, men hur snabbt jag avverkar x antal kilometer intresserar mig inte särskilt mycket. Jag har mitt eget sätt. Jag åker koncentrerat i tio minuter, sedan letar jag med blicken efter skogens vackraste gran. När jag har hittat den åker jag koncentrerat i tio minuter till, varefter jag vänder mig om och betraktar solnedgången (som av någon anledning alltid, alltid är bakom mig). Sedan mer kröö, plonk, kröö, plonk.*

Om fåglarna sjunger för mig lyssnar jag på dem. Gör de det inte så lyssnar jag på musik. Egentligen spelar det ingen större roll, för mitt huvud töms ändå på allt. När jag ligger i min säng på kvällen och tänker tillbaka på de åtskilliga timmar jag har tillbringat i skidspåren under dagen kan jag inte minnas en enda tanke jag har haft. Det är en ganska skön känsla, som att huvudet har rensats och renats. All skit är borta.

Det enda som kanske, kanske finns kvar är minnet av en alldeles särdeles vacker liten gran...

*
kröö = ljudet av knarrande stavtag
plonk = ljudet av skidans slag mot ett hårt skidspår

/z.flygh