Sådana där idioter som tror att de kan fjällvandra i flippflopps

...
Först och främst är det en sak jag vill säga med eftertryck:

Det är fantastiskt att fjällvandra.

Och med det sagt är det en annan sak jag vill säga med eftertryck:

Jag är så glad att äntligen vara hemma igen!!

Jag är faktiskt så glad som man bara kan vara om man på allvar haft tvivel om huruvida man ska kunna ta sig hem över huvud taget. Punkterad oro är en glädjekälla så stor som någon. Jag har de senaste dagarna hallucinerat om och längtat efter

- en dusch
- min egen säng
- rena kläder
- torra kläder
- mat som inte är resultatet av vatten blandat med någon form av pulver
- ett hem som står där det står och inte behöver monteras ned, rullas ihop, tryckas ned i en påse och släpas runt på ryggen vart man går
- att kunna sova utan att klä på sig fyrdubbla lager kläder

Men allt detta dök upp i mitt huvud först efter att jag blivit någorlunda övertygad om att vi skulle ta oss hem. Någonstans måste man sluta oroa sig för sin egen överlevnad innan man kan börja oroa sig om sådant som rena underkläder. Det finns problem och det finns problem. Precis som att det finns smärta och smärta. Detta har årets fjällvandring understrykt för mig.

Allt började precis så fint som man kunde förvänta sig. Det är lite tungt och ovant att bära livet med sig på ryggen, och vi fick en ganska ruggig första natt i tält, men maten smakade bättre än väntat och vädret överraskade på rätt sätt. Andra dagens 22 kilometer var slitigare. Vi var beredda på det och höll modet uppe på topp, men kroppen är inte lika lättmanipulerad som humöret. Lite choklad må vara ett undermedel mot humördippar, men det hjälper inte nämnvärt mot skavsår och trasiga kroppar.

Med halvmilen kvar till Alesjaure började jag få ont i vänstra fotleden. Inte skavande ont, utan slitigt ont. De sista kilometrarna fick jag halta fram - det börjar bli en tradition för mig att halta in i Alesjaure. Det är ju alltid oroande när kroppen inte fungerar som den ska, men när man befinner sig mitt ute i vildmarken och har fem mer eller mindre tuffa vandringsdagar framför sig så känns oron liksom lite mer befogad. Jag må älska de norrländska fjällen, men för den sakens skull vill jag inte bli kvar där till tids ände.

En ruggig tältnatt senare kunde jag konstatera att foten inte tänkte bli bättre bara sådär. Jag kunde felsöka mig fram till att det var hälsenan som bråkade, men mycket mer var det inte att säga om saken. Okej, tänkte jag. Ska hälsenan bråka med mig, så kan jag lika gärna bråka tillbaka. Så vi gav oss oförtrutet av mot Tjäktja.

Men vi kom inte så långt. För visst kan man bråka med den hälsena som bråkar och halta sig fram 13 kilometer, men med 16 kilo på ryggen och knän som till att börja med inte var gjorda av det bästa av virke kändes det helt enkelt inte som en bra idé. Smärtan kom sig av att kängorna hela tiden tryckte på hälsenan, så kängorna fick helt enkelt åka av. Att gå med helt oskyddade fötter kändes dock dumt det också, så jag halade fram ett par välnötta flippfloppsandaler (som var tänkta som vadarsandaler) ur packningen och satte dem på fötterna. Mycket bättre. Med lite silvertejp som förstärkning och extraremmar satt de någorlunda problemfritt på fötterna, och vips kunde jag gå igen.

Ja, jag såg ut som en idiot. En blåst idiot från stan som inbillade sig att man kan fjällvandra i flippflopps. Men faktum är att jag väl snarast bevisade att man faktiskt kan fjällvandra i flippflopps. Jag gick ändå närmare 4,5 mil i de där flippfloppsandalerna. Och nej, det var inte bekvämt. Det gjorde ont som tusan, inte minst då just de här sandalerna är så utnötta att sulan på sina ställen inte är tjockare än omslaget på en pocketbok. Jag kände varenda sten de där 4,5 milen. Men det finns som sagt var smärta och smärta. Mina stackars fotsulor fick visserligen mer än sin beskärda del, men det var ändå långt bättre än att halta fram med trycket mot hälsenan.

Och så tog vi oss från Alesjaure till Tjäktja, och från Tjäktja till Sälka utan några större bekymmer. På kvällen i Sälka fick jag dock feber också, och sedan var jag kanske inte i mitt esse precis. Jag förlorade all energi och blotta tanken på mat gjorde mig nästan illamående. Jag utkämpade en hård kamp mot frukostgröten morgonen därpå, och att få ned den lilla portionen var nog faktiskt det svåraste på hela vandringen. Jag är nästan lite stolt.

Tack och lov då för febernedsättande värktabletter. För ett par sådana senare stod jag med ryggsäcken på ryggen och påbörjade nästa etapp. Och jag upptäckte att värktabletten också tog udden av smärtan i hälen så pass att jag kunde gå med en osnörad känga på den foten. Så fick mina fotsulor andas ut lite också. På detta sätt rörde vi oss från Sälka till Singi och från Singi till Kebnekaise.

Vid Kebnekaise var jag temperatur- och energimässigt helt återställd, även om min aptit haltade något. Dock visade det sig att inga tabletter i världen kunde övertala min hälsena att ikläda sig kängor ännu en gång för sista dagsetappen. Så jag fick avsluta vandringen i flippflopps. Det var svårare att gå i dem under trädgränsen där det hade regnat och var lerigt och halt. Jag gled på rumpan nedför ett par backar och gick ner mig i ett antal gyttjepölar, men med mantrat "Nästan framme, nästan framme..." på repeat i hjärnan kan man klaffsa sig genom mycket skit.

Sista vandringsdagen betydde också att det var vår sista chans att göra dumma saker, som att inte titta på kartan och därför vandra flera kilometer åt fel håll det första vi gör. En kul grej man kan göra. Tyvärr hade vi en båt att passa, så när vi väl hade zickzackat oss tillbaka över stenar, lera och bäckar blev det till att kötta på ordentligt. Vår vanliga hastighet låg på ungefär 3-3,5 km/h. Nu drog vi upp tempot till mer än 5 km/h och tillryggalade de kvarvarande 7 kilometrarna till båten på 1 timme och 20 minuter. Slutkörda men glada kom vi till båten med en kvarts marginal. På andra sidan belönade vi oss med varsin renburgare på LapDånalds innan vi i mycket maklig takt tog oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta.

I Nikkaluokta fick vi sova i en säng.

Vi fick duscha.

Vi fick vila våra stackars fötter.

Men framför allt: Vi var nästan helt säkra på att vi skulle överleva.

Det är en fin känsla alla veckans dagar, men kanske lite extra skön när man har haft sina tvivel.

/z.flygh

Idiotsäkerhet eftersökes

Det enda som är värre än att framstå som en idiot, är vetskapen om att man faktiskt är en.

Jag hatar försäkringsbolag. Eller, inte egentligen. Lite kanske, men jag tycker framför allt att de är jobbiga att ha att göra med. Det är sällan kontakten med ett försäkringsbolag är en lustfylld upplevelse. De arbetar liksom inte så. Det ska vara olyckor, besvär och krångel. Komplicerat. Och är det inte komplicerat så ger det i sig upphov till problem...

Ändå kan man inte helt undvika kontakten med dem. Försäkringar kan man ha nytta av. Helst ska man också skaffa dem innan folk bryter sig in hos dig och stjäl allt du äger och har... Men bara för att det redan har hänt ska man inte tro att man har sitt överstökat och kan strunta i försäkringen. Det må vara ovanligt, men blixten kan visst slå ner två gånger på samma ställe, och är det inte en blixt så finns det alltid orkaner, översvämningar, skadedjur, galna människor med paintballgevär, Jehovas vittnen, Jehovas vittnen med paintballgevär... ja, man vet aldrig.

Kontentan är att också jag behöver en hemförsäkring. Troligtvis mer än någon annan. Så jag kollade upp ett antal försäkringsbolag för att se vad de hade att erbjuda en stackars fattig, klumpig student. Det blev till slut Länsförsäkringar jag tecknade försäkringen hos. Så långt allt väl. Nästan. Jag hade nämligen också kollat upp Trygghansa (som för den delen inte var så dumma de heller), och de hade ett sånt där "enkelt" beräkna-och-teckna-själv-system. Jag var ju bara intresserad av själva beräknandet, men efteråt blev jag osäker på om jag inte hade råkat teckna försäkringen också. Det var bara ett knapptryck det handlade om, men ni hör ju hur dumt det låter...

Och inte lät det bättre när jag efter tjugo minuter i telefonkö försökte förklara för killen på andra sidan luren hur jag trodde att jag hade råkat teckna en studenthemförsäkring hos dem som jag inte ville ha, eftersom jag redan hade en... Och visst hade jag tecknat en, berättade han, och han löste det snabbt också, men jag kunde riktigt höra den tysta idiotförklaringen. En välförtjänt sådan måhända, men det är det här jag menar med det enklas besvärlighet. Kanske är det bäst om sådana här saker får förbli krångliga. På så sätt slipper man åtminstone stå där med dubbla försäkringsbolag. För, "enkelt" i all ära, men vad hände med "idiotsäkert"?

Och nej, hela nyckelbensolycksförsäkringsgrejen har jag inte ordnat upp än. Jag tar av princip endast kontakt med ett försäkringsbolag om dagen. Dessutom är söndagar inte den lämpligaste av dagar att ta itu med sådant på. Imorgon kanske.

... Hm, jag har bestämt för mig att jag satt och sa precis samma sak förra söndagen...

/z.flygh