Att stå mållös inför livet

...
Jag känner mig så orättvist, jävla lycklig. Det jag kallar mina "problem" är i själva verket inga problem, utan bara lite mer komplexa glädjeämnen. Vad gör man egentligen av en sådan insikt? Jag står mållös.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 9: Massor av clementiner. Verkligen jättemånga.

Livet skämmer bort mig. Till tusen. Med fantastiska föräldrar, de bästa tänkbara vännerna, en hel och fungerande kropp som låter mig göra vad jag vill - träna aikido, dansa folkdans, knåda degar, åka pulka, göra snöänglar, simma, cykla fort och omkull, resa mig och skratta.

Jag är bortskämd med ett entusiastiskt och optimistiskt sinnelag - vilket är något så värdefullt som botemedlet mot alla livets motgångar - och med ett cynisk-ironiskt sinnelag när det optimistiska då och då åker på utlandssemester.

Jag är bortskämd med kärleken till levande ljus, yakiniku och clementiner och med möjligheten att umgås intimt med föremålen för min kärlek närhelst jag vill. Jag är bortskämd med förmågan att sjunga högt av glädje när jag känner för det, och med förnuft nog att låta bli i närheten av andra människor.

Jag har pengar nog att äta mig mätt, och därutöver tillräckligt för att hålla mig varm och slippa klä mig i säckväv, samt för att täcka obehagliga överraskningsutgifter, som till exempel den där monsterfakturan på 620 spänn som var resultatet av kombinationen ny mobil + bristande kunskaper om densamma... Och jag är tack och lov bortskämd med förmågan att lära mig av mina misstag. Allra senast fjärde gången jag gör dem...

Men framför allt är jag bortskämd med blotta insikten att livet ger mig långt fler söta clementiner än det ger mig sura citroner.


Och citronerna kan man ha till fisk. Det är jättegott.

/z.flygh

Tiokronorsglädje!

Man ska glädja sig åt det lilla, har jag hört. Jag har aldrig haft särskilt svårt för det heller; ofta tycker jag att det rentav är lättare att glädja sig åt de små sakerna i livet än de stora.

Stort är komplicerat. Stort är mångfacetterat. Stort är sällan utan konsekvenser av både det positiva och det negativa slaget. Smått, däremot, lämnar sällan några djupare spår i livet. Smått kan bringa glädje som inte släpar nya bekymmer i kölvattnet. Smått kan man glädja sig åt och sedan sätta punkt.

För somliga människor tar dygnet slut någon gång vid 22-23. Låt oss kalla dem Smarta Människor. De går och lägger sig där någonstans och får en lång, härlig nattsömn. Jag tror att man mår bra av att vara en Smart Människa.

Mindre Smarta Människor skulle gärna vilja vara Smarta Människor men förmår inte planera fullt så smart att de kan gå och lägga sig tidigt. Därför tar deras dygn inte slut förrän tidigast runt 03. Det är sådana Mindre Smarta Människor som klockan 23.00 kan komma på att de måste baka bröd. Genast.

Jag är en Mindre Smart Människa - surprise! - och fick just denna tanke, vid just denna tid på dygnet. Min baka-bröd-klockan-elva-på-kvällen-plan höll dock på att grusas ganska snabbt när jag uppdagade en viss brist på jäst och mjölk. Det är i sig inget konstigt då min kylskåpshylla i allmänhet brukar präglas av bristvaror snarare än av matvaror, men det var inte desto mindre en käpp i hjulet.

Vilken tur då, tänkte jag, att kära gamla Folkes livs finns, med

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31!"

Men vad de flesta inte vet är att det ovanstående bara är den förkortade versionen av deras marknadsföring. I sin helhet lyder den:

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31, utom när du verkligen behöver köpa jäst och mjölk efter 23.00, för just den dagen stänger vi redan 18.00! Haha!"

Där stod jag alltså utanför en väldigt låst ICA-dörr och svor över den affär jag upphöjt till skyarna bara minuten tidigare. Så jag satte min tillit till ICA Väst istället, och denna förträffliga butik svek mig inte.

23.15 svepte jag in, ryckte åt mig min jäst och min mjölk, och svepte vidare till kassan. Där var det slutsvept. Killen före mig i kön var långsam. Det vete tusan vad han sysslade med - kanske hade han glömt koden till sitt kort eller något - men lång tid tog det. Så lång tid att killen i kassan nog tyckte lite synd om mig där jag stod med min jäst och min mjölk. Han tog dem i alla fall från rullbandet, gav dem till mig och sa: "Dem bjuder vi på".

Glädje!

Okej, det var inga stora pengar det handlade om - det hade väl gått på en tia eller så, allt som allt. Men jag tycker att det var väldigt fint av honom ändå. Själva handlingen gjorde mig gladare än pengarna jag sparade på det...

Men nu ska denna Mindre Smarta Människa baka sitt bröd och sedan sussa.

(Med risk för att råka somna i degen).

/z.flygh