Under min cykelhjälm: en liten inblick

...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.

Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.

Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.

Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."

Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.

Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.

Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.

För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.

Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.

"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.

Det är allt.

/z.flygh

Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh

Frankensteins cykel

Pappor är bra att ha ibland. Hur mycket de än muttrar om din inkompetens när du ber dem laga en punka på cykeln, så ställer de sig ändå lydigt och mekar åt dig. Jag skulle nog kunna fixa det själv (helt bakom flötet är jag inte) men om någon annan kan göra jobbet på en sjundedel av tiden det skulle ta för mig - varför svettas? Pappa knotade faktiskt ovanligt lite den här gången när jag bad honom komma och hämta oss. Jag tror att han såg det som en chans att få hem mig, om så bara för ett par timmar.

Det var sannerligen länge sedan jag var hemma senast. Uppemot tre veckor, tror jag. När jag först flyttade hemifrån trodde jag att jag nog skulle komma hem varje helg eller så, om så bara för att äta gratis. Verkligheten blev en helt annan. Jag har knappt tid att tänka på mina föräldrar, än mindre besöka dem. Och då bor vi ändå i samma stad. Det är för märkligt...

Men det är mysigt när man kommer hem i alla fall. Saker och ting är sig lika - på gott och ont. Det är en bestående trygghet. Och nu var det dessutom en riktigt fin höstdag, så solen värmde på ryggen där jag stod och betraktade en pappa in action på garageuppfarten. Punkan lokaliserades och lagades på ett kick. Han kan vara effektiv när han vill, min pappa.

Och varför inte utnyttja tillfället? "Ehm, jo pappa... min ringklocka fungerar ju inte heller...". Tio minuter senare har han fiskat fram mammas gamla cykel från garagevinden, knyckt hennes ringklocka och opererat fast den på min cykel. "Toppen pappa! Och förresten... reflexen på bakhjulet föll av i förrgår...". Strax har han plundrat mammas cykel igen, och vips så har jag en ny reflex (nåväl, bättre begaganad då). Jag höll på att få mammas ena pedal också, då halva min har fallit bort (ja, jag vet inte vad jag gör med min cykel...), men de visade sig inte vara kompatibla.

Oh well, cykeln känns ändå som pånyttfödd. På mammas gamla cykels bekostnad förstås. Det är lite av en Frankensteins cykel jag rullar omkring på nu. Ihopsatt av gamla likdelar... Men unik och vacker.

/z.flygh

Svek & Hämnd

Dramatik och stora känslor hör inte bara hemma i operor och på film, nej vi har dem lite till mans* också i vardagen. Vi uppmärksammar dem inte alltid, men nog finns de där. Som nu, då jag har exempel på de riktiga tungviktarna Svek och Hämnd.

Sveket står min cykel för. Den har givit upp. Lagt av. Luften har gått ur den. Det sista bokstavligt. Punktering är ett svek så stort som något. Jag menar, jag litar ju på min cykel. Jag litar på att den ska ta mig dit jag vill, när jag vill. Om den då plötsligt en dag står där med ett bakdäck platt som ett trött bananskal och inte vill ta mig någonstans - är det då inte ett svek, så säg? Den svek mitt förtroende.

Ett inte helt ovanligt svar på Sveket är ju Hämnden, om vi nu tänker klassiskt drama. I det här fallet står jag för hämnden. Jag har nämligen totalt ignorerat min cykels invändningar och cyklat på den i alla fall. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid att förflytta sig i stan utan den, och tid har jag inget överflöd av direkt. Denna misshandel har inte skett utan protester från cykelns sida - både ljudliga och kännbara sådana - men nöden har ingen lag.

Imorgon ska sista akten gå av stapeln, och temat är tänkt att bli Försoning. Jag och pappa ska helt enkelt ägna oss åt lite cykelvård. Om det kommer in någon parterapi i bilden eller om det räcker så återstår att se. Men vi kan nog hur som helst vänta oss ett lyckligt slut.

Applåd...

Och ridå!

(* "lite till mans" - en gammal genitivform som levt kvar från den tid då vi i svenskan fortfarande hade flera olika kasus. Prepositionen till styrde genitiv, vilket ger oss formen mans (precis som i "en mans stortå", där genitivet uttrycker ägande). Detsamma gäller fraser som "ute till havs" eller "gå till sängs**".)

(** "gå till sängs" - ska jag göra nu. ^^)

/z.flygh