Våren, såsom den blev

Som den blev. Våren. För två månader sedan kunde jag bara spekulera, kanske i någon mån drömma också. Nu vet jag. Och som den blev...

Min plan inför våren var att träna ruskigt mycket aikido. Istället har jag i princip slutat. För tillfället alltså. Det är nog nästan två månader sedan jag tränade senast. Klart synd, men jag har inte haft tid. Inte på långa vägar.

Mitt liv har den här våren kretsat kring två saker: jobb och C-uppsats. Kanske lite sömn däremellan, och lite mat och en dusch här och där. That's it. Standarddagen har sett ut ungefär så här:

11.00 Vakna. Duscha. Äta frukost. Vattna blommor. Kanske plugga.
15.30 Cykla till jobbet.
16.00 Jobba
22.30 Sluta jobba. Cykla till Engelska parken.
23.00 Plugga.
00.00 Kaffe. Fortsätta plugga.
00.30 Kaffe. Fortsätta plugga.
01.00 Kaffe. Surfa runt på Blocket.
01.15 Fortsätta plugga.
02.00 Cykla hem.
02.30 Andas.
03.00 Sova.

Dag ut och dag in. Men det har blivit något av en rutin och har egentligen rullat på oerhört bra. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat så bra som jag gör nu. Aldrig någonsin. Man skulle nu faktiskt kunna tro att jag är en riktig student.

Om man bara ser mig helt hastigt. I motljus.

C-uppsatsen kommer vara klar i god tid (hör och häpna!), kanske till och med ikväll eller imorgon, om jag biter ihop och jobbar på. Dessutom rullar några små slantar in på kontot varje månad, och tur är väl det, för jag har kommit på kant med CSN nu igen... hej hopp. Man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem...

Och sa jag att vi ska flytta? Vi ska flytta! Jag och Johan har fått en lägenhet, en (säkerligen) vacker liten 3:a, på andra sidan gatan. Tjohej, vad bra det kommer att bli! Och det kommer att förenkla livet på många plan - inte minst logistiskt. Jag ser redan fram emot inflyttningen. Och sommaren. Och hösten. Mm. En lägenhet i ena handen och en C-uppsats med vind i segel i den andra - hur kan man vara annat än nöjd och glad?

Det enda jag sörjer är aikidon och mina vänner. Ja, fritid egentligen. Filmkvällar, fikor, spontana luncher ute på Playan, "plugg" (med välbetonade citationstecken) på Norrlands... ett liv bortom måsten.

Det är mycket jag inte har gjort den här terminen. Mycket jag har fått prioritera bort. Men en tröst i det hela får väl sägas vara att det lilla jag har gjort har jag gjort desto mer. Och jävligt bra. Nu ser jag ljuset. C-uppsatsinlämning och så en elak liten mardrömstenta på det, så är jag fri sedan.

Fri. 

Förhoppningsvis har jag fortfarande några vänner kvar som vill dela den friheten med mig.

/z.flygh

Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Under min cykelhjälm: en liten inblick

...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.

Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.

Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.

Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."

Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.

Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.

Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.

För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.

Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.

"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.

Det är allt.

/z.flygh

En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh

Omprioriteringar

Det är fantastiskt att gå och lägga sig på kvällen efter en lång dag och känna att varenda beslut man har fattat den dagen har varit ett bra sådant. Jag hade en sådan dag igår.

Och även om dagen slutade med vissa febermisstankar och ett huvud som inte var helt synkat med kroppen, så var det ett avslut lika fint som något - och en tydlig bekräftelse på att det var helt rätt att avstå från aikidon till fördel för städningen av en toalett på Norrlands. Om jag tidigare hade haft några tvivel.

/z.flygh

The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh

Konsten att må

Jag älskar ordet "må". Helst ska det stå för sig själv, som i "Nu riktigt mår han". Det är ett mysord.

Idag mår jag. Dagen har passerat i ett ganska lågt tempo, i maklig takt (också ett mysord!). Först väcktes jag av mina föräldrar, och det var ett tag sedan sist. Efter en filmkväll hos Alex igår orkade jag inte cykla hela vägen hem, så jag bjöd in mig själv hos mina föräldrar. De skulle inte komma hem förrän dagen efter, så jag riskerade inte att väcka eventuella sovande björnar. Så somnade jag då i mitt gamla rum och sov mycket gott. Och mycket länge. Närmare klockan ett vaknade jag av att familjen kom hem. Tydligen hade de fått syn på min cykel, för mamma kom genast upp och stack in näsan i mitt rum, milt förvånad över att se mig där. God morgon mamma, liksom.

Sedan jag cyklat hem har jag sedan suttit och försökt hitta en hemförsäkring som är lämplig för mig - det vill säga billig och mycket omfattande (being who I am). Länsförsäkringar tycks ha bäst chans att vinna min gunst. Och när jag ändå satt med näsan i försäkringsträsket tänkte jag ta itu med försäkringsbekymren jag har adopterat i kölvattnet efter mitt nyckelbensbrott, och jag tror mig ha gjort vissa framsteg. Men imorgon ska jag försöka ringa försäkringsbolaget, ty jag begriper mig helt enkelt inte på alla dessa blanketter. Jag vet knappt vad jag själv heter när det ska anges i blankettsammanhang... Men det är skönt att få ändan ur vagnen ibland, så trots att "försäkringssanering" inte finns med på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid så är det något positivt. Också en lätt uppröjning i mitt rum gav upphov till samma sorts välbefinnande.

På detta la jag sedan ett härligt aikidopass (vilket står ganska högt upp på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid) som gick i ett mycket lagom tempo. Lite flås och ba-dam så att kroppen känner att den har jobbat, men samtidigt förskonat från nära-döden-upplevelser. En dusch på detta, och sedan in i 100 % mys-mode.

Pyjamasbyxor och en stor tröja.
Hallon- och blåbärssoppa i en gul mugg.
Muse i högtalarna på halvhög volym.
Sängen renbäddad.

Nu mår jag.

/z.flygh

Läääättad...

Lösryckt iakttagelse 4:

Lättnad är en ljuvlig känsla. Fast egentligen är det väl ingen känsla, utan bara vakuumet efter en tyngd eller nervositet som upphört. Eller?

Igår gick jag på mitt allra första aikidopass efter nyckelbensbrottet. Det var upp till bevis. Jag var fruktansvärt nervös, till och med mer än jag trodde att jag skulle vara. På mattan innan passet började darrade jag bokstavligen. Jag var rädd att det skulle göra ont att rulla på höger axel. Inte "Åh, nej. Det här kan ju göra ont. Jag vågar inte..." utan mer "Ugghh... Om det här gör ont så är det kört. Over. Finito. Då kan jag inte träna aikido igen. Någonsin. Uäääääh!".

För axeln är ju friskförklarad. Bättre blir den inte. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte hade fungerat. Gråtit krokodiltårar. Skrikit. Usch, jag vågar inte tänka på det. Det skulle väl vara lite som att upptäcka att du har blivit allergisk mot ett högt älskat sällskapsdjur. Lite mild snuva hade jag säkert kunnat stå ut med, men snackar vi utslag och svullnader så har man ju inte mycket till val.

Men det gick bra. Bättre än väntat. Det var åtminstone 98 % smärtfritt, och det nöjer jag mig så gärna med. Om man bortser från smärtfrågan gick det väl någorlunda i övrigt. Föga oväntat hade jag förlorat allt vad kondition heter, så jag pustade och frustade mig igenom passet med en vackert överhettad ansiktsfärg. Självklart var jag också ringrostig, men det var ändå långt ifrån att börja om från början. Så jag är helt enkelt nöjd. Och lättad förstås.

Och den smärta som uteblev igår kompenserar det visst idag. Jag har rent fantastisk träningsvärk i mage, lår, axlar, rygg och bröstmuskler. Redan igår hade jag stora problem att ta mig uppför trapporna när jag skulle hem, och det är inte mycket lättare idag. Självklart passar jag då på att tvätta nu, så att jag ska få springa riktigt mycket i trappor...

Men jag tar den smärtan, omfamnar den som en saknad vän. Nu är jag här igen. I'm back!

/z.flygh