I vita spår: en haikusvit

Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut

Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett

Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats

Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé

Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy

Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud

Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast

Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem

Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken

Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in

Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran



/z.flygh

Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh

Ett snöhelvete

Snö. Fem minuters snudd på barnslig förtjusning följd av fem timmars idogt demonstrerande av ett överraskande välutrustat svordomsordförråd.

Visst; snö är jätteroligt när du sitter i en föreläsningssal och läraren är det enda som konkurrerar med den om din uppmärksamhet. Allt är relativt, så att säga. Men när du sedan ska gräva fram cykeln ur en snabbt uppkommen snödriva och cykla nedför Carolinabacken i motvind...

... och snön piskar mot de svidande kinderna...

... och du har glömt halsduken hemma...

... så snön letar sig in i jackan genom en förarglig glipa vid halsen...
... och glasögonen blir mer som en ögonbindel...
... och du hittar inte cykelbanorna längre...
... och du kör in i både två och tre välkamouflerade trottoarkanter...
... och skorna läcker...
... och vantarna blir dyvåta...
... och håret blir blött och bestämmer sig för att freestyla...
... och dagens upplägg är sådant att man måste cykla kors och tvärs över stan ett antal gånger...

... ja, då är man böjd att artigt (om än lätt sammanbitet) säga: "Tack, men det är bra nu."

/z.flygh