Mitt älskade Vasalopp

Det är alltid med en tung känsla man konstaterar att väckarklockan ringer. Och nu menar jag den i mobilen, för min vanliga väckarklocka har gått ur tiden. Sannolikt på grund av omild hantering (men jag blev provocerad!). Att mobilen bryter tystnaden och sömnens sköra kapsel med just Creeds "One last breath" hjälper bara marginellt. Tunga armar, tunga ben, tunga ögonlock. När man två nätter i rad bara har sovit en och en halv respektive tre timmar, är en upplyst mobildisplay som blinkar "06.20: God morgon! Dags att vakna" närmast definitionen av dåliga nyheter.

Men det finns ljusglimtar också i de grumligaste av vatten.

Skälet till denna okristligt tidiga väckning är nämligen årets resa till Mora. På söndag går Vasaloppet av stapeln och sedan mer än tio år tillbaka är jag och mina föräldrar alltid på plats under Vasaloppshelgen. Pappa i spåret, mamma i hemslöjdsbutikerna och jag själv... alternerande mellan dem.

Förrförra året ställde jag upp i mitt första Vasalopp. Jag hade inte tränat över huvud taget - varken skidåkning eller någon annan form av motions- eller styrketräning - utan hade som målsättning att ta mig till den första kontrollen. Många ställde sig frågande till detta. Varför? Vad var poängen med det? Det kostar ändå ganska mycket pengar att anmäla sig. Och varför inte i så fall åka Tjejvasan eller något, som jag skulle kunna ta mig igenom?

Mitt svar är att jag älskar Vasaloppet. Jag har varit i Mora under Vasaloppshelgen varje år sedan jag var sju år, och stämningen i luften under dessa dagar, vasaloppsatmosfären, kan inte liknas vid något annat. Tältet där man hämtar ut nummerlappar och får gratis karameller (som på senare år dessutom är trevligt uppvärmt - en klar förbättring!), trängseln inne på Inter Sport där vallatips delas ut på röda lappar, alla människor som vandrar fram och tillbaka på gågatan i full skidmundering och med skidor och stavar i högsta hugg, den obligatoriska uppladdningspastan, speakerrösten som fyller luften, stånden med björnkorv, ullmössor, havtornsmarmelad och brända mandlar, och vasaloppslåten.

Vasaloppslåten. Denna korta lilla melodisnutt är det mäktigaste som finns. 30 sekunder i andlöshet. Den är textlös (textfri?), men handlar så uppenbart om hjältar, utmaningar, kamp och seger.

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da

Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
da-da-dam-da, da-da, da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
dam-da-da-da, dam-da

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da,-da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-dam-da

Åh, jag blir knäsvag...

Men för att återgå till vad jag pratade om: Jag älskar Vasaloppet och stämningen omkring det i Mora. Och om atmosfären vibrerar på Moras gågata, hur måste den då inte vara i spåret? Det riktiga spåret, inte Tjejvasan eller Öppet Spår, utan the real deal. Självklart var jag tvungen att ställa upp, det är mitt svar.

Och det var verkligen fantastiskt. Lite avslappnad feststämning, samtidigt lite högtidligt. Med värme och musik välkomnades man till kontrollerna med bullar och blåbärssoppa. För jag tog mig till första kontrollen. Och den andra och den tredje. I Risberg bröt jag, mer än nöjd med mina drygt 3 mil, en tredjedels Vasalopp. Jag var nog den enda som log på bussen tillbaka till Mora...

Förra året anmälde jag mig också, denna gång med en ganska hyfsad grundkondition och styrka i kroppen, och målet var att klara mig åtminstone till den fjärde kontrollen, halva loppet. Tyvärr bröt jag ju då nyckelbenet fem dagar innan Vasaloppet... I år anmälde jag mig inte, för jag tyckte att det var för mycket pengar. Nu ångrar jag mig bittert. Efter min skidvecka i Orsa Grönklitt nu senast, när åkningen gick så bra och jag aldrig tycktes kunna bli trött, började jag ana att detta hade kunnat bli ett bra år. Med lite envishet hade jag kanske till och med kunnat klara hela loppet... Den där målgången i Mora kommer nog aldrig sluta att hägra förrän jag faktiskt har upplevt den.

Men nu är jag i alla fall här. Jag sov mig igenom de 26 milen hit, så nu är jag relativt utsövd ändå. Redo att gå ut och insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena.

/z.flygh

Kärleken till Majs

"Åh, vad jag älskar Majs!"

För de allra flesta människor är dessa ord föga mer än en kärleksförklaring till en grönsak. Också en någorlunda luttrad fikagäst i Majs café skulle kanske ha svårt att förstå ordens innebörd. Men för cafévärdinnorna som någon gång med sitt engagemang och sin kärlek har gjort Majs café till sitt andra hem i studentlivet, är dessa ord inget mindre än en helhjärtad kärleksförklaring till den gemenskap som döljer sig bakom kakkylens lätt suddiga plastrutor.

Ingen som har jobbat i Majs skulle tolka orden ovan som kärlek till själva caféet med dess bänkar, kylskåp, spis, diskstation och en mycket färggrann uppsättning skärbrädor. Det är människorna som gör Majs café.

Det är de fem före detta cafévärdinnorna som uttrycker sin stora oro över lördagsfikats framtid i och med bristen på nya lördagsfikavärdinnor och som försöker komma på lösningar och diskuterar vad de själva kan göra.

Det är lördagsfikavärdinnan som hoppar in och tar hand om stängningen av kvällsfikat när det krisar.

Det är cafévärdinnan som egentligen har jobbat sina pass, men som ställer sig ett par timmar i disken i utbyte mot en påse överblivna kanelbullar.

Det är cafévärdinnan som lämnar kassan ett ögonblick för att gå ut och ge dig en kram där du sitter vid ett bord och har en tung eftermiddag.

Det är de cafévärdinnor som ibland hänger i caféet utan att göra någon som helst nytta, bara för att att de inte har något bättre för sig.

Det är de tretton cafévärdinnor som jobbar gratis pass efter pass, vecka efter vecka, och på så sätt gemensamt lyckas driva ett café - det är de som gör att jag ibland känner mig nödgad att utbrista: "Åh, vad jag älskar Majs!"

Kvällsfikat på tisdagar börjar bli lite av en samlingsplats för nytt och gammalt folk att ses och bara hänga över en kopp te eller lite scones. Stämningen är lugn, varm och avslappnad. Efter tisdagens aikidopass är det höjden av njutning - ja, närmast fulländad lycka - att slå sig ned i goda vänners sällskap och sätta tänderna i Paulas varma nattmacka med skinka och ädeloströra.

Och så springer man bort med Hannah och Lykke och sätter sig i en ödslig trapp med fin akustik. Och de sjunger "Smedsvisan" i stämmor medan man själv bara lyssnar. Och någonstans långt nere i magtrakten gråter man för att allt är så vackert och för att man är där, så nära, och får ta del av det. Man gråter för att lyckan är på riktigt, för att man känner den, äger den. Man gråter för att man känner leendet i sitt eget ansikte och vet att det är människorna omkring en som har lämnat det där.

Åh, vad jag älskar Majs.

/z.flygh

Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh