Rehabilitering, dag 1

...
De senaste fem månaderna har jag levt i en bubbla innehållandes Norrlands och inte mycket annat. Nu har bubblan spruckit, och med ens inser jag att jag måste ta tag i verkligheten. Det är inget man gör på en dag, utan nu börjar rehabiliteringen, återanpassningen till ett vanligt liv där man måste handla och laga mat själv, boka tvättider istället för att köpa nya underkläder hela tiden, umgås med sina vänner och fundera över saker såsom studier och ekonomi.

Förhoppningsvis står jag stadigt på jorden igen inom en vecka.

Dagens uppdrag blev att inventera mina lager. Och det låter kanske som att jag fått ett återfall och maniskt åkt ner till nationen för att göra veckoinventeringen, men icke! Istället tog jag mig an mitt alldeles egna, privata frysfack (vilket går tio gånger snabbare att inventera än stora frysen på Norrlands, och är en mycket behagligare upplevelse då man slipper gå in i frysen).

Mina nedfrysta tillgångar uppgår till:

2 majskolvar
6 påsar med köttbitar i olika storlekar märkta "random kött"
1 påse med små köttbitar märkt "jätterandom kött"
1 påse crabsticks som mystiskt dök upp någon gång förra året. Jag gillar inte ens crabsticks.
1 kycklingfilé
2 baconförpackningar
2 brödbitar
1 halv falukorv
samt 1 påse med något brungrått som måste tinas före identifiering

Det kunde ha varit värre... Nästa steg i rehabiliteringen blir väl kanske att våga sig till en mataffär och fylla på förråden något. Men inte idag. Nu ska jag belöna mig för mina frysinventeringsframgångar med lite glögg och en trevlig film. Man måste ta det i små steg.

/z.flygh

Konsten att vara ledig

...
Jag är ledig.

Så märkligt det känns bara att säga det. Känslan av att faktiskt vara ledig infinner sig mer och mer, men jag är lite ovan. Vad ska man göra när man vaknar om man inte sätter sig på cykelsadeln och rullar ner till nationen? Vad gör man med en ledig eftermiddag?

Trots detta lätt förvirrade utgångsläge kan jag glatt meddela att jag faktiskt har gjort något ändå, mer än att bara utöva min tillfälliga rätt att ta sovmorgonar.

Såsom...

- Jag har hedrat mina föräldrar med ett besök. Och tittat på en massa bilder av finaste jycken som adressändrade till himlen för några veckor sedan.

- Jag har släckt bränder. Iklädd en alldeles för stor brandmansoverall, skyddshjälm och handskar. Jajemen.

- Jag har insett att jag faktiskt måste gå och handla och laga mat om jag ska få något att äta de här fyra dagarna. Woah.

- Jag har handlat mat för första gången den här terminen.

- Jag har lagat mat för första gången den här terminen. Morotspaj med fetaost. Mmm.

- Jag har städat rummet för första gången den här terminen. ... Eller ja, bytt kaos mot ordning åtminstone. Kryper man på alla fyra längs med väggarna så kommer man att inse att det egentligen inte alls är särskilt städat, men jag litar på att alla jag eventuellt kan tänkas bjuda hem har så pass goda kunskaper om vad som är ett socialt accepterat beteende att det inte ska vara något problem.

- Jag har haft filmkväll med Amelie. Vi betade av ännu ett par avsnitt av serien Dead like me och närmar oss nu första säsongens slut. Det har bara tagit... ett drygt år?

- Jag har tvättat. För tredje gången på terminen. Fråga mig inte hur många gånger jag har köpt nya underkläder...

- Jag har legat kvar i sängen långt inpå eftermiddagen och tittat på något vackert.

- Jag har känt mig väldigt, väldigt lycklig och tagit mig tid att njuta av det.

Och jag har fortfarande två lediga dagar kvar...!

/z.flygh

Gårdagen i klädombyten

...
Pyjamas
Jag fick sova fram till klockan 13. Lycka.
Det är ont om sovmorgonar i mitt liv nuförtiden.

Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Cykelturen ner till nationen satt i ryggmärgen redan under förra terminen. Nu kan jag i princip sova på cykeln och ändå hamna rätt. Tur är väl det, för särskilt vaken är jag i regel inte.

Men det börjar bli kallt nu. Snart blir det väl till att cykla ner i minusgrader och mörker också. Och snö. Burr.

Långbyxor och t-shirt
Sent frukostintag på nationen. Sedan sprang jag omkring och gjorde saker. Lite oklart vad. Det brukar vara så.

Gaskkläning och insignium
Snabbt ombyte för "representation" på hembygdsföreningen Vajans gask Härken. Vilket innebär att sätta sig till bords med trevligt folk och äta en fyrarätters middag värd att dö för.

Man vet att det är god mat när samtalet gång på gång dör ut till fördel för ett flerstämmigt "Mmmm...!". All heder åt Johanna Pettersson.

Långbyxor och t-shirt
Så skalar man av sig av sig finkläderna, låser in insigniet och ställer sig att tvätta, hänga, vika, tvätta, hänga och vika i tvättstugan. Anna-Lotta gjorde ett hästjobb med det regelrätta infernot vi hade åstadkommit därinne. Nu är där bara milt kaos, och förhoppningsvis kan vi med gemensamma ansträngningar behålla det så.

Åtminstone en vecka.

Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Runt 03.30 fick jag nog och trampade hemåt. Eller gjorde åtminstone ett tappert försök därtill. Jag kom dock lite på avvägar och hamnade hemma hos Johan istället. Så kan det gå. Jag klagar inte.

/ z.flygh

Hej Mamma!

...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:

Allt du läser är inte sant.

Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.

Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).

Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.

Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.

Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.

/z.flygh

En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Nyblivet fan av IKEA och buljongtärningar

Det ena oberoende av det andra. Fast kombinationen är kanske inte helt dum den heller? Jag lämnar det öppet.

Dagen började med en dust med en IKEA-bokhylla. I dess beståndsdelar. Till en början. Efter en lagom lång fajt stod där dock en fullfjädrad bokhylla, vilket är den springande punkten. Bokhyllan var inte min (och är det inte nu heller för den delen) utan Hannahs, men jag hade i ett ögonblick av bristande omtänksamhet lovat henne min hjälp med att sätta ihop den. Jag vet inte hur jag tänkte, och jag vet inte hur hon tänkte, men det var redan från början osannolikt att jag skulle göra ens tillräckligt med nytta för att väga upp den skada jag säkerligen skulle tillfoga antingen

a) bokhyllan
b) mig själv
c) Hannah
d) någonting annat inom ett avstånd på tre meter.

Eller alltihop för den delen, jag är mycket för att sprida förödelse. Att jag hade tillgång till en hammare gjorde inte situationen mer lovande. Det var helt enkelt oansvarigt av mig att lägga mig i. Inte desto mindre gjorde jag det, och häri ligger grunden till min beundran för IKEA. För det gick bra. Det blev en bokhylla och inget blodbad. Och det säger en hel del om konstruktionen av och instruktionerna till denna bokhylla. Okej, det blev inte ett 100 % felfritt resultat. Ett par små hål sitter där de inte borde sitta, medan en skruv inte sitter där den borde sitta, men det är knappt märkbart. Och ingen (!) skadades vid ihopsättandet av denna hylla.

Vidare till mitt upptäckande, eller åtminstone uppmärksammande, av buljongtärningens fantastiskhet.

Hannah hade den goda smaken att bjuda mig på lunch som tack för hjälpen med tryckandet, bankandet och lyftandet, och tydligen föder god smak mer god smak. Pasta, bacon, lök, crème fraiche, vatten, mjölk, mjöl och vitpeppar... Lite tråkigt? Lägg i en buljongtärning och du har en gourmetmåltid! Italienska örter. Mm.

Middagen fick jag stå för själv, och för en gångs skull kände jag en uppriktig längtan efter lite grönsaker att leka med. Men eftersom ingen sådan längtan infann sig senast jag handlade hade jag inga att tillgå. Eller... jag hittade en burk kikärtor. Är kikärtor grönsaker? Det blev hur som helst ett fint litet hopkok av passerade tomater, gårdagens överblivna tacoköttfärs, kikärtor, tacosås, salt, basilika, grillkrydda, vatten, mjöl och... grönsaksbuljong! Et voilà! Tillsammans med lite gammal pasta ur kylskåpet har vi en alldeles utmärkt måltid. Vem behöver grönsaker?

Egentligen?

(Förresten, är det ett dåligt tecken att pastan har frusit till is i kylskåpet?)

/z.flygh