Dödsdomen

Mitt liv är hotat. Typ. Det är åtminstone det jag kommer fram till när jag betänker min nuvarande situation. Detta är läget:

- Mat är allmänt betraktat som en grundläggande förutsättning för människans överlevnad.

- Pengar är en förutsättning för anskaffandet av mat (om man vill behålla sitt brottsregister obefläckat).

- Min inkomst = mitt studiebidrag.

- Studiebidraget betalas ut först när man är registrerad på en kurs.

- Jag måste ha fullföljt minst 75 % av föregående kurs för att få registrera mig.

- Jag är en restuppgift ifrån de 75 procenten.

- Som restuppgift vill de att jag på ett A4 beskriver hur förhållandet mellan de tre systrarna, brodern och svägerskan förändras i Tjechovs drama Tre systrar.

- Jag har ser över huvud taget inte mycket till utveckling i nämnda drama, och definitivt inte tillräckligt för att fylla ett A4 med text. Oavsett textstorlek.

= Jag kommer sannolikt inte att överleva.

/z.flygh

Idiotsäkerhet eftersökes

Det enda som är värre än att framstå som en idiot, är vetskapen om att man faktiskt är en.

Jag hatar försäkringsbolag. Eller, inte egentligen. Lite kanske, men jag tycker framför allt att de är jobbiga att ha att göra med. Det är sällan kontakten med ett försäkringsbolag är en lustfylld upplevelse. De arbetar liksom inte så. Det ska vara olyckor, besvär och krångel. Komplicerat. Och är det inte komplicerat så ger det i sig upphov till problem...

Ändå kan man inte helt undvika kontakten med dem. Försäkringar kan man ha nytta av. Helst ska man också skaffa dem innan folk bryter sig in hos dig och stjäl allt du äger och har... Men bara för att det redan har hänt ska man inte tro att man har sitt överstökat och kan strunta i försäkringen. Det må vara ovanligt, men blixten kan visst slå ner två gånger på samma ställe, och är det inte en blixt så finns det alltid orkaner, översvämningar, skadedjur, galna människor med paintballgevär, Jehovas vittnen, Jehovas vittnen med paintballgevär... ja, man vet aldrig.

Kontentan är att också jag behöver en hemförsäkring. Troligtvis mer än någon annan. Så jag kollade upp ett antal försäkringsbolag för att se vad de hade att erbjuda en stackars fattig, klumpig student. Det blev till slut Länsförsäkringar jag tecknade försäkringen hos. Så långt allt väl. Nästan. Jag hade nämligen också kollat upp Trygghansa (som för den delen inte var så dumma de heller), och de hade ett sånt där "enkelt" beräkna-och-teckna-själv-system. Jag var ju bara intresserad av själva beräknandet, men efteråt blev jag osäker på om jag inte hade råkat teckna försäkringen också. Det var bara ett knapptryck det handlade om, men ni hör ju hur dumt det låter...

Och inte lät det bättre när jag efter tjugo minuter i telefonkö försökte förklara för killen på andra sidan luren hur jag trodde att jag hade råkat teckna en studenthemförsäkring hos dem som jag inte ville ha, eftersom jag redan hade en... Och visst hade jag tecknat en, berättade han, och han löste det snabbt också, men jag kunde riktigt höra den tysta idiotförklaringen. En välförtjänt sådan måhända, men det är det här jag menar med det enklas besvärlighet. Kanske är det bäst om sådana här saker får förbli krångliga. På så sätt slipper man åtminstone stå där med dubbla försäkringsbolag. För, "enkelt" i all ära, men vad hände med "idiotsäkert"?

Och nej, hela nyckelbensolycksförsäkringsgrejen har jag inte ordnat upp än. Jag tar av princip endast kontakt med ett försäkringsbolag om dagen. Dessutom är söndagar inte den lämpligaste av dagar att ta itu med sådant på. Imorgon kanske.

... Hm, jag har bestämt för mig att jag satt och sa precis samma sak förra söndagen...

/z.flygh

Jobb!

Idag har jag

- jobbat 16 timmar i sträck - café och sittning - från 08.00 till midnatt
- svurit världens alla svordomar över en ärtsoppa som vägrade koka, trots att den stod på maxvärme i fem timmar
- stirrat på två fyllda squashrullar och försökt lista ut vilken av dem som är laktosfri
- suttit gömd på golvet utanför dörrarna till sittningen och tjuvlyssnat på Allmänna Sången
- bakat en vegansk blåbärskaka under en rast
- blivit attackerad med smält choklad i ansiktet
- anmält mig till en anticimexkurs

... och tio tusen andra saker som jag är för trött för att minnas.

Fin dag, fin kväll. Sköööön säng...

/z.flygh

The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh

Konsten att må

Jag älskar ordet "må". Helst ska det stå för sig själv, som i "Nu riktigt mår han". Det är ett mysord.

Idag mår jag. Dagen har passerat i ett ganska lågt tempo, i maklig takt (också ett mysord!). Först väcktes jag av mina föräldrar, och det var ett tag sedan sist. Efter en filmkväll hos Alex igår orkade jag inte cykla hela vägen hem, så jag bjöd in mig själv hos mina föräldrar. De skulle inte komma hem förrän dagen efter, så jag riskerade inte att väcka eventuella sovande björnar. Så somnade jag då i mitt gamla rum och sov mycket gott. Och mycket länge. Närmare klockan ett vaknade jag av att familjen kom hem. Tydligen hade de fått syn på min cykel, för mamma kom genast upp och stack in näsan i mitt rum, milt förvånad över att se mig där. God morgon mamma, liksom.

Sedan jag cyklat hem har jag sedan suttit och försökt hitta en hemförsäkring som är lämplig för mig - det vill säga billig och mycket omfattande (being who I am). Länsförsäkringar tycks ha bäst chans att vinna min gunst. Och när jag ändå satt med näsan i försäkringsträsket tänkte jag ta itu med försäkringsbekymren jag har adopterat i kölvattnet efter mitt nyckelbensbrott, och jag tror mig ha gjort vissa framsteg. Men imorgon ska jag försöka ringa försäkringsbolaget, ty jag begriper mig helt enkelt inte på alla dessa blanketter. Jag vet knappt vad jag själv heter när det ska anges i blankettsammanhang... Men det är skönt att få ändan ur vagnen ibland, så trots att "försäkringssanering" inte finns med på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid så är det något positivt. Också en lätt uppröjning i mitt rum gav upphov till samma sorts välbefinnande.

På detta la jag sedan ett härligt aikidopass (vilket står ganska högt upp på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid) som gick i ett mycket lagom tempo. Lite flås och ba-dam så att kroppen känner att den har jobbat, men samtidigt förskonat från nära-döden-upplevelser. En dusch på detta, och sedan in i 100 % mys-mode.

Pyjamasbyxor och en stor tröja.
Hallon- och blåbärssoppa i en gul mugg.
Muse i högtalarna på halvhög volym.
Sängen renbäddad.

Nu mår jag.

/z.flygh

Ångest

En av livets stora frågor:

Du har ett otvättat påslakan från IKEA, halva i en ljust beige färg och halva svart. Så... Ljus- eller kulörtvätt??

Gaaahhh! Ibland är det är svårt att vara till...

/z.flygh

Våga vägra lyfta lön

Hur gör man för att få ett jobb som man älskar? Elementärt, min käre Watson.

1. Sök ett jobb. Ja, flera kanske. Sök tills du får ett helt enkelt. Vilket jobb som helst, det kvittar.

2. Jobba gratis.

Ja, det var det. Mer än så hade jag inte att komma med, men jag tror på det här. Inte att det skulle fungera förstås - jag menar, det skulle ju vara dödsstöten för varje försök att skaffa sig en hållbar ekonomi. Men i teorin...

Parentes:
Teorin alltså... Jag börjar tycka att det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på. Ett möjligheternas rike. Jag undrar vad hyran på ett studentrum skulle ligga på i teorin...?

... Nej, jobba gratis var det. Jo, detta bygger - som det mesta - på en princip. I det här fallet principen "Det blir vad man gör det till". Folk skulle inte tycka om att jobba gratis. De skulle känna sig utnyttjade. Vi vill ju helst få ut något av det vi gör - en vinst, en fördel, popularitet, pengar... Om någon lön inte stod till buds skulle man således försöka hitta andra ljusglimtar och vinster i jobbet. Jobbar du gratis tvingas du helt enkelt gå in för att istället ha väldigt roligt i arbetet. Et voilà. Den som lägger ned möda på att ha roligt kommer säkerligen att få det också, och den som har roligt på jobbet kommer att älska sitt jobb. Case closed.

...

Nåja. Bonuspoäng för en fin tanke?

/z.flygh