Sensommarlek

Du vet den där gången
som jag sa att jag hade glömt
när vi lämnade grusvägen
för att du jagade mig
och då måste jag ju
springa

Och det låg en äng där
Någon hade lagt en äng där
och där växte blommor
men jag minns inte
vilken sort

Och först var gräset
under mina fötter
sedan
under mina axlar höfter vader
för jag tror att du hann ifatt
mig
kanske lät jag
dig

Och jag fick gräsfläckar
lite varstans
och kvistar i håret
men jag var visst vacker
ändå
för så sa du

Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
och det låg fukt gömd i gräset
och du fick jord
på ena kinden
men jag minns inte
vilken kind
Du frågade
men jag bara skrattade
och när du skulle få mig att
sluta skratta
smetade du ut det
ännu mer
och jag skrattade bara
ännu mer

Och jag tror att någon gick
förbi
för du sa till mig
att vara stilla
men jag såg ingen

Och du la handen
för mina ögon
och vägrade
ta bort den
men du lät mig kika
mellan dina fingrar
så jag följde vägen med blicken
medan du viskade i mitt öra
att nog är det egentligen
lite för varmt

Och din hand för mina ögon
föll
Och gräset slipade sina strån
mot min bara hud
och vi fick jord överallt
båda två
men vi var vackra ändå
Och det var lek
Och det var allvar
Och på mina armar
lämnade gräset ränder
som inte varit där
tidigare

Och vi letade oss
tillbaka
till vägen vi lämnat
Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
men vi bar värmen med oss
och jag frös inte alls

den där gången
du vet
som jag sa att jag hade glömt

/z.flygh

Lyckans baksida

Lösryckt iakttagelse 6:

Människan är ingen idiot. Hon vet när hon stöter på något som är överlägset det hon tidigare erfarit, och när hon väl har gjort det så glömmer hon inte. Det gamla som tidigare har uppfattats som det bästa ligger sedan för evigt på andra plats.

Har du sovit under bar himmel med stjärnorna diskret flirtande ovanför dig och med en sval vind lindad om tårna, så kommer du att upptäcka att sängen i studentrummet under ett vitmålat tak och med ett nödtorftigt öppnat fönster - doesn't really cut it. Vilket är högst opraktiskt. Man kan inte sova ute varje natt. Bara sådana omständigheter som väderleken kommer att sätta P för det snarast. Istället får du ligga där under täcket och veta att det alltid är två andra studentrum mellan dig och natthimmelen.

Och i brist på närvarande mamma får du stoppa om dig själv med orden: "Du är dömd både till det näst bästa och - vad värre är - vetskapen om att det är det näst bästa. Sov gott nu."

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Fristad i mig

en fristad i mig
här inne
jag kan skrika skratta kratta
kratta? nej,
joddla!
ja, joddla
tala rakt ut och
lyssna
till ekot av mitt innersta
i högljudd enskild avskildhet
och jag kan drömma
kan drömma fritt fånigt fult
fult?
ja, fult!
skitigt ofint generande ärligt
behöver inte rodna,
aldrig rodna!
aldrig stå till svars
för det
det är mitt, bara mitt
mitt eget.

/z.flygh

Palla...

Lösryckt iakttagelse 5:

Varför är stulen frukt sötare än den som säljs till kilopris på ICA?

/z.flygh

Värnandet om jaget (eller "Nej, jag pluggade inte idag heller")

Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.

Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om jag inte längre var jag - vad skulle då jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.

Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.

Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.

Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...

Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.

Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?

Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.

God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.

Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en Dead like me-filmkväll med Amelie.

Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)

Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.

/z.flygh

Confessions of a fattig student

Äter äggfrukost enligt principen "man tager vad man haver", en omedelbar följd av principen "man köper vad som är billigast". Ska sedan rulla ner på stan. Varför är lite oklart.

Min ursprungliga tanke var att köpa linser (de man sätter i ögonen, inte den ätbara varianten). Sedan kollade jag som av en ren händelse mitt bankkonto och insåg med ett nervöst skratt att jag inte hade råd. Och inte som i "Nej, jag bör nog inte unna mig det här just nu, jag får för lite pengar över till annat..." utan som i "Shit. Jag har inte pengar så att det räcker. Jag kan inte köpa det här utan att först ansöka om kredit...". Detta beror förstås delvis på att linser är väldigt dyrt, och att mina inte tillhör de billigare. Helt luspank är jag inte. Men ändå.

Samtidigt var det ju att vänta. Inga inkomster över huvud taget under sommaren, medan utgifterna ständigt har fortgått... Det är logiskt, om än enerverande.

Ändå ska jag alltså ta mig ner på stan, åtminstone för att träffa mamma. Varför är lite oklart det också, för jag såg henne senast igår... Men bestämt är bestämt och planer är till för att följas.

Hon kanske bjuder på fika.

/z.flygh