Att vara klumpigt vaggad på ett kvistigt trägolv

Jag eftersträvar för det mesta att framstå som någorlunda normal. Jag tror att det överlag gör livet lättare. Men jag tänkte ändå ta och avslöja ett av mina mer tvivelaktiga karaktärsdrag:

Jag samlar på dumförklaringar.

Så. Då var det sagt. Och som en liten bonus ska jag också bifoga en lista över några favoriter. (Allt för att slippa skriva ett riktigt blogginlägg.) Varsågoda.

Han har inte alla hästar hemma.

Han har inte alla flingorna i paketet.

Han är klumpigt vaggad på ett kvistigt trägolv.

Hans antenn får inte in alla kanaler.

Det är stopp i skorstenen.

Osten har halkat av kexet.

Det är inte riktigt rätt möblerat.

Han har inte alla korvar på grillen.

Det har gått en propp eller två.

Sladdarna når inte ända fram.

Han tillhör begåvningsreserven.

Hästarna är hemma, men de står i fel hage.

Han är inte den senaste utgåvan.

Hamstern springer med gipsade ben.

Fort går det, men tåget har lämnat rälsen.

Hästen är inte hemma.

Getterna är på grönbete.

Han har inte alla päron i korgen.

Han har otur när han tänker.

Han har bara en åra i vattnet.

Han är inte den starkast lysande stjärnan.

Han har inte möblerat på övervåningen.

Han är tappad bakom en vagn.

Han är lite bakom flötet.

Hissen går inte ända upp.

Han är tappad bakom en hiss.

Han har korsdrag mellan öronen.

Han har IQ kokt torsk.

Han har IQ fiskmås.

Han har IQ badboll.

Det lyser men ingen är hemma.

Han är inte den vassaste kniven i lådan.

Han är inte den smartaste gurkan i burken.

Hjulet snurrar men hamstern är död.

Det är inte skottat ända fram.

Han gasar men handbromsen är i.

Han parkerar inte helt innanför rutan.

Han har för många rödljus i rondellerna.

Det har brunnit i proppskåpet.

Sista hästen har lämnat stallet.

Klappträ.

/ z.flygh

Jag är fan en hjälte

Om ingen annan stannar upp för ett ögonblick i sitt liv och betraktar dig för att utbrista att fy fan vad bra du är (med utropstecken), då är man så illa tvungen att göra det själv. Någon måste ju. Och det är det som det här inlägget kommer att handla om. Så om ni lider av allergi mot något av det nedanstående - tag varning.

Innehållsdeklaration: Stolthet, svordomar (i förstärkande syfte), aromämnen. Kan innehålla spår av självgodhet.

För jag vet att jag kanske bryter mot ett par sociala konventioner här, det är trots allt inte helt okej att berömma sig själv. Det är andras jobb. Vi ger beröm och komplimanger åt dem och i gengäld får vi beröm och komplimanger tillbaka. Så fungerar det. Själva ska vi helst låta belysa våra egna prestationer med en kritisk spotlight. Med extra bonuspoäng för humor.

- "Gud, jag ser ut som en tvångsrakad kråka."
- "Nej, vad snackar du om. Du är ju skitsnygg!"

Men regelbrott eller inte, idag har jag fan gjort mig förtjänt av en eloge från mig själv, till mig själv. Jag har stått och jobbat sju och en halv timme i en getingsvärm. Getingsvärm. Bara ordet får en ångest- och obehagsvåg att resa sig upp på bakbenen i min mage.

Egentligen har det väl varit en fascinerande upplevelse. Det är alltid spännande att konfronteras med gränserna  för vad man är kapabel att göra. Nästintill outhärdligt, i det här fallet, men på ett sätt fortfarande spännande. För jag härdade ut. Jag sa inte upp mig och lade benen på ryggen. Jag stod och sålde kaffe i en getingsvärm. Och när kunderna bad om kanelbullar så gav jag dem kanelbullar. Trots att tjugotalet getingar slagit läger i korgen med kanelbullar och av allt att döma var helt inställda på att behålla sin nyfunna egendom för sig själva. Kunderna fick sina bullar. Så jävla bra är jag.

Det är fascinerande när man kan ta ett steg tillbaka och betrakta sitt eget beteende halvt utifrån. Vad jag har gjort idag ligger egentligen långt, lååångt ifrån vad jag någonsin skulle kunna förvänta mig av mig själv. Enda anledningen till att jag tog mig igenom dagen utan att förlora vare sig jobbet eller förståndet är att min fobiska rädsla mötte ett jämlikt motstånd. De sociala konventionerna, igen.

Det är inte okej att skrika högt och springa sin väg när man står i kassan på ett café. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det är inte professionellt. Så gör man inte. Sociala konventioner har i och för sig aldrig tidigare hindrat mig från att störta hals över huvud från ett middagsbord eller kasta mig ner under bänkarna i ett klassrum och panikartat sicksackkrypa mellan folks ben i flykt mot dörren (true story).

Men det är lite annorlunda med ett jobb, särskilt ett serviceyrke. Man kan inte vägra kunderna bullar bara för att man personligen skulle föredra att inte komma nära dem. Man kan inte kasta sig ner på golvet och kvida. Kraven och pressen på dig att du ska vara trevlig, korrekt och tjänstvillig är så mycket större. Tillräckligt stora, uppenbarligen, för att jag ska välja att stå kvar i en getingsvärm hellre än att fly. Ofattbart, egentligen.

Okej, det är inte som att jag på något magiskt vis har blivit oberörd av getingarnas närvaro i mitt liv. Efter ett pass som detta är jag ungefär lika slut som om jag hade jobbat tre pass direkt efter varandra. Jag känner mig ofta tvungen att förklara vissa konstigheter i mitt beteende för kunderna. Och jag skulle önska att de ville sluta stänga in getingar i glas och flaskor på uteserveringen. Det är ett problem jag inte är rustad för att angripa. Nej, oberörd är jag inte, men jag är där. Jag är där, jag står kvar, och för det är jag jävligt stolt.

Ja, en dag som denna är jag fan en riktig hjälte.

/z.flygh

På tur i Jämtlandsfjällen

En minut över midnatt lämnade tåget Uppsala med siktet inställt på Enafors. Att vi var med ombord var på många sätt rena turen. Sannolikheten för att vi alla fyra skulle lyckas hitta en gemensam lucka i sommarschemat var aldrig särskilt stor. Men det gick.

Med det förra fjälläventyret i mycket suddigt minne (detta en förutsättning för att det alls skulle bli något i år) satt vi alla fyra där i vår liggvagnskupé. Den enda påminnelsen om fjolårets plågor och dödsångest var de nya häliläggen i mina kängor. Luften var tung av förväntan. Vi var på väg mot ett nytt fjälläventyr. Visserligen med ett mycket tajt tidsschema, men vi var på väg. Det skulle bli av.

Vi klev av tåget i Enafors med regnställen i högsta hugg. Både väderprognoser, föräldrar och horoskop utlovade fyra dagars härlig vandring med ihållande regn - och vi var förberedda. Men i Enafors regnade det inte. När vi steg av bussen vid Storulvån kunde vi konstatera att det inte regnade där heller. Mina nyinköpta regnbyxor fick faktiskt ligga kvar längst ner i packningen hela vandringen och gjorde störst nytta som huvudkudde om nätterna.

Vi kastade oss genast ut på stigen mot Blåhammaren. Sträckan var inte lång, bara 12 kilometer, men det var mycket uppför och kroppen behöver trots allt några kilometer för att vänja sig vid den plötsliga viktökning som ryggsäcken innebär. När vi kom in i det blev det dock en behaglig sträcka, en lagom mjukstart på vandringen. Höjdpunkten var vadet vid Ulvåtjärn. Det är alltid lika roligt att stoppa tio svettiga tår i nära nollgradigt vatten. Och framför allt att se andra göra det.

Ju högre upp vi kom desto tätare blev dimman, och denna dimma var det närmaste regn vi kom under vandringen. Den var som ett lätt regn som inte föll från himlen utan snarast låg och väntade i luften. Ganska uppfriskande mot ett par hettande kinder. Men dimman var bara kul fram till dess att vi insåg att den gjorde att vi kunde glömma allt vad storslagna utsikter heter. Ja, vilka utsikter som helst egentligen. Vi hade hört mycket om utsikten runt Blåhammaren, men när vi väl var där var allt inlindat i gråvitt dis. Marken var snötäckt och den vita snön smälte ihop med den vita himlen. Stod man stilla omslöts man av en fullständig, vit tystnad.

Blåhammarens fjällstation tornade upp sig bara meter ifrån oss just som vi frågade oss hur mycket längre bort den kunde ligga. Inte långt efter att vi betalat för att tälta vid stationen svek oss modet. Den råa, fuktiga kylan avskräckte från tältande och vi gick  tillbaka till receptionen och bad fåraktigt att få lägga till de slantar som saknades för att vi skulle få sova inne. Som student kan man sova riktigt billigt på fjällstationerna och dessutom få frukost på morgonen på köpet. Detta var ett av de bästa beslut vi fattade.

Frukosten på Blåhammaren var en stor buffé av läckerheter. Högst tronade de nybakade, varma småbröden med lingon på, men allt var gott och maten lade sig till rätta i magen så som den bara kan göra på hungriga fjällvandrare. Med en magstatus som låg farligt nära matkoma gav vi oss av mot Sylarna, en 19 kilometer lång vandring i lera varvat med fjällvärldens motsvarighet till motorväg. Här och var låg snön kvar och många vattendrag fick vi korsa på föga förtroendeingivande snöbroar. Vid ett tillfälle klev både Amelie och Agnes rakt igenom en av dessa och Amelie fick till följd av detta erfara hur det är att göra "sälen" med fjällvandringsryggsäck. Vi skrattade och fotograferade som de goda vänner vi är.

 Dimman lämnade vi bakom oss, men molntäcket gav inte vika en tum. En välkommen kyla höll oss sällskap hela vägen till Sylarna, ändå var det med blossande kinder och blanka ögon vi steg in på fjällstationen. En mysglad kille gav oss saft och bragokex i receptionen. Vi köpte varsin glass och ett eget paket bragokex och kände in stället. Den mysglada killen hade rekommenderat den vedeldade bastun, så vi hade förstås inget annat val än att prova på denna. Ännu ett bra beslut.

Under natten kom regnet, men det finns en inte så liten mysfaktor i att ligga i ett tält när det regnar och blåser utanför så några klagomål hördes åtminstone inte från något av våra tält. På morgonen hade regnet upphört och väl utsövd kunde jag konstatera att min nya sovsäck (kärleksfullt döpt till Larven) skött sig utmärkt. Att slippa frysa när man sover är en lyx jag nog måste vänja mig vid nu.

När vi tog ner tältet flög Amelies innertält plötsligt iväg - lyckligtvis åt rätt håll. Tjugo meter bort kunde hon fånga in det igen, men hade det blåst åt motsatt håll så hade tältet blåst ner i älven. Det hade inte varit optimalt, så att säga.

Sylarnas fjällstation blev allt mindre bakom oss när vi på yrvakna ben kämpade oss uppför Herrklumpen på vägen mot Helags. Vår längsta sträcka på omkring 21 kilometer försvårades betydligt av den stora mängden vatten (en direkt följd av den stora mängden snö) i bäckar och vattendrag. Bäckar som nog i vanliga fall knappt fuktar kängorna var nu knädjupa forsar. Vid ett par tillfällen tvingades vi gå någon kilometer uppströms för att leta efter mer lämpliga vadställen. När vi slutligen nådde Helags var vi fyra trötta men glada fjällvandrare. Att himlen började spricka upp gjorde inte humöret sämre.

När vi stack ut huvudena ur tälten nästa morgon var himlen klarblå och solen sken. Vi hade alla sovit som små smultron och fötterna hade återhämtat sig någorlunda. Tårnas sista protester tystades med en halv rulle plåstertejp, solskyddskrämen togs fram och efter varsin portion havregrynsgröt packade vi tält och ryggsäckar för vandringens sista sträcka.

13 kilometer fin, nedåtsluttande stig till Kläppen. Rena barnleken ju. Traditionsenligt började vi dock den sista vandringsdagen med att gå ett par kilometer åt fel håll. Bara för att göra det lite spännande. Detta gav oss ett par bonuskilometer i träskmark innan vi lyckades leta oss tillbaka till rätt stig. Fjällvandring blir vad man gör den till, helt klart.

Det blev en härlig vandringsdag i solsken med rödbrända ansikten som resultat, trots solskyddskrämen. Vi tog lunchpaus strax ovanför trädgränsen, för att sedan kunna gasa på sista biten ner genom myggtrakterna. Och gasade gjorde vi. I en liten fikastuga som hette Kesuboden gick vi in och köpte glass och lingondricka. Och andades. Glassen gav oss de sista krafter vi behövde för att knata resten av vägen till Kläppens parkeringsplats. Där ringde vi Ljungdalens taxi som skulle ta oss sista biten ner till Ljungdalen. En vit bil med den käcka texten "Ljungdalens taxi - Mer än bara taxi" dök upp inom kort, men mannen som körde den var den minst käcka man jag någonsin mött (och jag har mött många kärva norrlänningar). Det visade sig att denna taxi inte var en skorpa mer än bara taxi. I fullständig tystnad transporterades vi från Kläppens parkering till Ljungdalens camping, och de enda ord vår chaufför yttrade var "Nej, det går inte" som svar på min fråga om huruvida man kunde betala med kort. Han sa varken hej eller hejdå.

Ljungdalens camping försökte inte ens påstå att de var "mer än bara camping". Vi möttes av en öde liten byggnad med en lapp på dörren där det stod att man kunde ringa ett telefonnummer, eller bara slå upp sitt tält och vänta, så skulle någon komma tids nog. Campingplatsen skröt dock med att de hade "alla bekvämligheter". Med detta åsyftades toaletter, duschar, ett kök med spis och diskho (fast utan köksutrustning) och en platt-tv. Å fan.

Efter att ha duschat och slagit upp tälten gick vi in till "centrum", det vill säga att vi följde den enda asfalterade vägen tills vi kom fram till ett ICA. Vi var på jakt efter dels en mataffär och dels en pizzeria och hittade både ock. Dessvärre hade ICA-butiken stängt klockan 18 och pizzerian hade inte öppet alls på onsdagar. Vi följde då en annan skylt som utlovade hamburgare om vi följde en grusväg 100 meter i uppförsbacke. När vi kom fram visade det sig att de också hade stängt klockan 18. Utsvultna snubblade vi då istället in på Helags Wärdshus och frågade - inte utan desperation i rösten - om de hade mat. Det hade de.

Vi valde alla renburgaren, och ingen blev besviken. En fantastisk skapelse både till utseendet och till smaken och våra ekande tomma magar blidkades och fylldes. En kopp kaffe och en liten kaka på det så var vi redo att ge hela Ljungdalen högsta betyg enbart för denna måltid.

När vi kröp ner i sovsäckarna denna den sista natten var det med belåtenhet och mättnad. Inte bara magen var tillfredsställd, utan hela kroppen och sinnet. Vandringslängtan är stillad för den här gången. Det blev en fin vandring, lagom på många sätt. Våra kroppar fick förbli hela och mådde överlag riktigt bra hela vägen. Det finns inget att klaga på. Utom möjligtvis att det dröjer ett år till nästa gång vi får frottera oss med berg och fjällbäckar igen.

/z.flygh

Våren, såsom den blev

Som den blev. Våren. För två månader sedan kunde jag bara spekulera, kanske i någon mån drömma också. Nu vet jag. Och som den blev...

Min plan inför våren var att träna ruskigt mycket aikido. Istället har jag i princip slutat. För tillfället alltså. Det är nog nästan två månader sedan jag tränade senast. Klart synd, men jag har inte haft tid. Inte på långa vägar.

Mitt liv har den här våren kretsat kring två saker: jobb och C-uppsats. Kanske lite sömn däremellan, och lite mat och en dusch här och där. That's it. Standarddagen har sett ut ungefär så här:

11.00 Vakna. Duscha. Äta frukost. Vattna blommor. Kanske plugga.
15.30 Cykla till jobbet.
16.00 Jobba
22.30 Sluta jobba. Cykla till Engelska parken.
23.00 Plugga.
00.00 Kaffe. Fortsätta plugga.
00.30 Kaffe. Fortsätta plugga.
01.00 Kaffe. Surfa runt på Blocket.
01.15 Fortsätta plugga.
02.00 Cykla hem.
02.30 Andas.
03.00 Sova.

Dag ut och dag in. Men det har blivit något av en rutin och har egentligen rullat på oerhört bra. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat så bra som jag gör nu. Aldrig någonsin. Man skulle nu faktiskt kunna tro att jag är en riktig student.

Om man bara ser mig helt hastigt. I motljus.

C-uppsatsen kommer vara klar i god tid (hör och häpna!), kanske till och med ikväll eller imorgon, om jag biter ihop och jobbar på. Dessutom rullar några små slantar in på kontot varje månad, och tur är väl det, för jag har kommit på kant med CSN nu igen... hej hopp. Man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem...

Och sa jag att vi ska flytta? Vi ska flytta! Jag och Johan har fått en lägenhet, en (säkerligen) vacker liten 3:a, på andra sidan gatan. Tjohej, vad bra det kommer att bli! Och det kommer att förenkla livet på många plan - inte minst logistiskt. Jag ser redan fram emot inflyttningen. Och sommaren. Och hösten. Mm. En lägenhet i ena handen och en C-uppsats med vind i segel i den andra - hur kan man vara annat än nöjd och glad?

Det enda jag sörjer är aikidon och mina vänner. Ja, fritid egentligen. Filmkvällar, fikor, spontana luncher ute på Playan, "plugg" (med välbetonade citationstecken) på Norrlands... ett liv bortom måsten.

Det är mycket jag inte har gjort den här terminen. Mycket jag har fått prioritera bort. Men en tröst i det hela får väl sägas vara att det lilla jag har gjort har jag gjort desto mer. Och jävligt bra. Nu ser jag ljuset. C-uppsatsinlämning och så en elak liten mardrömstenta på det, så är jag fri sedan.

Fri. 

Förhoppningsvis har jag fortfarande några vänner kvar som vill dela den friheten med mig.

/z.flygh

Att vara bättre än SJ

...
Jag gillar det enkelspåriga. Att koncentrera sig på en sak i taget och lägga allt sitt fokus på just det, just då. Det är avslappnande, ja på gränsen till meditativt att ägna sig helhjärtat åt något, att inte behöva lägga energi på att hålla ihop ett splittrat huvud.

Men sällan är livet enkelspårigt.

Min plan för den här våren var att träna en massa aikido. Jättemycket. Helst gradera också. Varför? För att det är kul.

Men man får ju inte glömma bort att träffa kompisar också, just de där kompisarna som jag försummade så våldsamt i höstas. Och att fika med kompisar är ju kul.

Och visst vore det väl kul att försöka starta en pysselförening? Att träffas varje måndageftermiddag för att sticka, virka, måla, snickra fågelholkar, odla konstgräs... whatever.

Och att assistera på barnträningen på aikidon kan ju vara riktigt kul det också.

Och att söka jobb vore ju inte helt fel, trots allt. Pengar är kul.

Och att få jobbet var ju inte helt fel det heller. Att jobba är kul.

Sedan är det ju den där pojken som jag tycker om. Och som jag tycker att det är kul att träffa ibland också.

Plus att det ju vore kul att faktiskt bli klar med c-uppsatsen och klara kurserna för terminen. (Återbetalningskrav från CSN är inte ens lite småkul.)

Enkelspårigt? Naah. Men balanserar jag det någorlunda så kan det nog visa sig bli en riktigt kul vår. Slitsam - säkerligen - och antagligen långt ifrån meditativ. Kanske får jag skala ner på det eller göra avkall på saker och ting under resans gång. Kanske får jag (mycket motvilligt) ge upp the concept of sovmorgonar. Kanske går det utmärkt.

Jag tänkte göra en liknelse vid SJ. Att jag istället för att vara enkelspårig får vara mångspårig och liksom SJ hålla stenkoll på alla mina tåg som åker i olika rinktningar, kors och tvärs, hela tiden. Sedan kom jag på att SJ ju inte är så bra på det där, och att det därför var en olycklig liknelse. Jag ska inte försöka vara som SJ, jag ska försöka vara bättre än SJ. I alla väder.

... Det kan väl inte bli värre än dåligt?

/z.flygh

Undercover på Uppsalas studentnationer

...
Det var en trög eftermiddag i inskrivningen på Norrlands. Som medlemmar i Kontaktutskottet är det vår uppgift att välkomna förvirrade reccar, förklara för dem varför Norrlands är en så fantastisk nation som det är, få dem att vilja skriva in sig och hjälpa dem att göra det.

Men när det inte kommer så många reccar är det svårt att vara en bra KU-medlem. Och man börjar ställa sig frågor såsom: "Var är de?", "Gör vi något fel?", "Gör andra nationer något bättre?". Så Olivia och jag bestämde oss för att gå undercover, ikläda oss rollen som recentiorer och beta av alla 13 nationer (eller de okända 12 i alla fall) på en inskrivningsrunda - en ny variant på den mer klassiska pubrundan. Målet var att studera mottagandet man som recce får på de olika nationerna, samt att undersöka vad nationerna faktiskt har att erbjuda. Insnöad som man är på Norrlands har man ju ibland pinsamt dålig koll på vad som händer på andra ställen.

Vi skrev självfallet inte in oss på alla nationer - vår budget räckte inte ens till lösmustascher - utan berättade bara att vi gick runt till alla nationer och kollade läget. Standardfrasen var: "Varför ska jag gå med i [sätt in aktuell nation]?"

Västgöta nation
VG var vår första anhalt, och smått nervösa (säkert mycket lika äkta, förvirrade reccar) steg vi in i deras nationshus. Vi följde pilarna som pekade mot inskrivningen och såg oss samtidigt omkring lite grand. Trevligt hus, knarrigt trägolv, ett fåtal studenter som satt och pluggade, ganska tomt. Någon trappa upp kom vi in i rummet där inskrivningen pågick. Några studenter satt och knappade på datorer och en av dem kom genast fram till oss och frågade om vi ville skriva in oss. Vi förklarade vårt ärende. Tjejen som tog emot oss bad oss då glatt sätta oss ner i en soffa och berättade lite om sin nation - hur lagom stor den var, hur lätt det är att komma in och lära känna folk, att man kan få jobba om man vill... Vi frågade lite om gasker och jobb. Vi fick en broschyr och tackade för oss. Ett trevligt mottagande, tyckte vi.

Östgöta nation
På ÖG följde vi pilarna genom ett ganska öde nationshus upp till inskrivningsrummet en trappa upp. Ett par studenter satt bakom datorerna, och när vi närmade oss deras bord frågade de om vi ville skriva in oss, så vi förklarade återigen vårt ärende och undrade varför vi skulle skriva in oss vid just deras nation. Mycket entusiastiskt berättade de då om sin nation - hur lagom stor den var, hur lätt det är att komma in och lära känna folk, att man kan få jobba om man vill... Vi ställde lite frågor om föreningar och bostäder, tog en broschyr och tackade. De hade godisnappar också - ganska hårda visserligen, men ändå... Också ett trevligt mottagande.

Gästrike-Hälsinge nation
På GH såg vi inte en enda människa förutom den ensamma killen som satt i biblioteket och hade hand om inskrivningen och en recce han höll på att skriva in. Han bad oss vänta, och under tiden bläddrade vi i broschyrer. När han var klar med reccen vände han sig till oss, och när vi bad honom berätta varför man borde bli medlem i GH talade han med värme om pub- och restaurangverksamheten, ölutbudet och sommarrestaurangen och poängterade att GH hellre siktar in sig på vissa områden och gör det riktigt bra än satsar på allt och gör det halvdant. Och det låter ju klokt. Vi frågade lite om jobb och föreningar och gick därifrån med broschyrer och känslan av att GH nog var en nation med ganska mycket att erbjuda, men att man ju faktiskt inte behövde bli medlem i just den nationen för att gå på resturang eller dricka öl där. Och huset verkade så tråkigt öde.

Stockholms nation
Med viss bävan steg vi in på Stockholms nation. Vi möttes inte av någon dryg ekonom med rosa skjorta och backslick, men däremot av ett visst ointresse. En kille (som jag gick utskänkningskursen med i höstas, men som tack och lov inte kände igen mig) undrade om vi hade några frågor och berättade lite om verksamheten, utan något större engagemang och utan att egentligen se på oss. Vi tog en broschyr och gick, med lika många fördomar och förutfattade meningar som när vi kom. Men vi har ju heller aldrig påstått oss vara objektiva.

Värmlands nation
Min gamla nation var näst på tur, men mottagandet var inte vad det hade kunnat vara. Bakom ett bord satt en tjej och en kille och pratade med varandra, och fastän vi var ensamma i rummet och stod och trampade lite bortkommet framför dem var det till slut jag som fick ursäkta mig och fråga om detta var inskrivningen. När de väl började prata om nationen var det dock med värme och engagemang. Vi frågade om frukosten och om hur man kan engagera sig, varefter vi tackade för oss med ytterligare en broschyr i handen.

Södermanland-Nerikes nation
Snerikes var stängt. Dåligt.

Smålands nation
På Smålands satt det lite folk i soffor här och var - en trevlig omväxling från alla tomma, ekande nationshus. Vi blev mottagna av en tjej som berättade om nationen - hur lagom stor den var, hur lätt det är att komma in och lära känna folk, att man kan få jobba om man vill... Vi frågade lite om föreningar och puben (och berörde som hastigast Emil i Lönneberga), fick en broschyr och tackade för oss. De var trevliga, om än kanske inte så offensiva, och sa bara att de hoppades att vi skulle hitta den nation som kändes rätt för oss.

Göteborgs nation
På den minsta av studentnationerna möttes vi av ett gäng som satt runt ett bord och fikade. De erbjöd oss muffins och förespråkade sin nation med orden "minst är inte alltid sämst". Vi frågade om lunch- och fikamöjligheter (det fanns inga) och lite om biblioteket (som de hävdade var det av alla nationsbibliotek som var sämst skött). En kille som satt med vid bordet sa att han verkligen kunde rekommendera Göteborgs nation. Han hade just skrivit in sig. Vi fick broschyrer och gick därifrån med känslan av att det nog var en ganska mysig liten nation, men att den nog inte hade så mycket att komma med egentligen.

Kalmar nation
Kalmar var jättemysigt. Lite som ett vardagsrum, av det mer ombonade slaget. Vi togs emot av en entusiastisk kille som erbjöd oss hallonsaft. Lite för utspädd, men ett klart plus. Vi frågade om föreningar och möjligheter att engagera sig, och fick veta att Kalmar hade både det ena och det andra. Vi frågade också om folk skulle titta snett på en för att man åt kött, men det hävdade han bestämt att de inte skulle. Han åt visst själv kött. Vi blev väldigt förtjusta i Kalmar och gick därifrån med ännu en broschyr och magen full av hallonsaft.

Västmanland-Dala nation
På V-dala blev jag tyvärr igenkänd och således vet vi inte så mycket om vilken sorts mottagande reccarna får där. De vägrade bestämt tala om för oss varför man skulle gå med i deras nation, så istället pratade vi lite om nationsengagemang och jobbmöjligheter på nationer i allmänhet. Jahapp.

Uplands nation
På Uplands träffade vi en kille i inskrivningen som genast erbjöd sig visa oss nationshuset. Vad som följde var en regelrätt guidad tur med historier om huset, människorna på porträtten, Uplands relation till V-dala och bakgrunden till den samt vissa rum och inventarier. Mycket intressant och uppskattat. Delar av huset kändes väldigt öde, medan det i vissa rum satt lite folk. Vid ett bord satt ett par killar och spelade schack med en liten hund uppkrupen i fåtöljen intill. Så sött. Vi frågade lite om biblioteket och föreningar och gick sedan därifrån - denna gång utan broschyrer då dessa tydligen hade tagit slut. Det var ett trevligt hus och mottagandet var jättefint, men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra där. Det kändes inte så engagerande.

Gotlands nation
Gotlands var den sista nation vi besökte, och den gjorde väl inget större intryck på oss. Killen i inskrivningen ville inte sälja in nationen, utan sa bara att om det kändes rätt så var vi välkomna att skriva in oss. Vi frågade lite om jobbmöjligheter och föreningar och gick därifrån med en sista broschyr.

Det var inte utan ett litet leende på läpparna som vi återvände till Norrlands. Ur fönstrena lyste det varmt och i Majs café satt folk runt borden och pratade. Det dova sorlet och musiken från högtalarna sa att nu var vi hemma.

En observation jag skulle vilja göra efter detta lilla äventyr är att alla vi har pratat med är människor som har hittat rätt. De har hittat hem - olika hem - men hem som passar dem. All entusiasm vi har stött på har varit äkta, precis som den entusiasm som vi försöker förmedla till de reccar som söker upp oss. Alla har hittat vänner, engagemang och gemenskap i sin nation. Studentnationerna är fantastiska, allihop. 13 kombinerade studieplatser/arbetsplatser/festsalar/lekstugor/matställen/ vardagsrum. Jag är glad att jag har hittat min, men sörjer samtidigt lite att jag inte kan engagera mig i alla, och lära känna alla de fantastiska människor som kan kalla nationerna sina hem.




/z.flygh

Friskförklaring

...
Jag tror att rehabiliteringsperioden är över nu, jag tycks vara någorlunda återställd och frisk i huvudet igen. Denna bedömning gör jag utifrån det faktum att jag de senaste dagarna till 90 % har funderat över mina studier och min ekonomiska situation, och bara till 10 % tänkt på Norrlands. Det känns godtagbart.

På studiefronten har jag tvingats fatta en rad beslut bara det senaste dygnet - inte mycket tid för eftertanke och överläggning där inte. Jag blev för det första tvungen att välja vid vilken institution jag vill skriva min C-uppsats - litteraturvetenskapliga institutionen eller institutionen för nordiska språk. Mitt spontana svar är att jag inte vill skriva min C-uppsats överhuvudtaget, men jag meddelade ändå min studievägledare att jag ämnade skriva nämnda uppsats vid institutionen för nordiska språk. Det var ett beslut fattat, återstår bara att komma fram till vad denna uppsats egentligen ska handla om. Bluäh.

Jag tvingades också mycket hastigt välja vilka valbara kurser jag vill läsa den här terminen. Man ska välja två stycken à 7,5 högskolepoäng, en vid vardera institutionen (tråkigt nog - de som nordiska hade att erbjuda lät ungefär åtta gånger roligare än de på littvet). Beslutet är nu fattat, och om bara schemana går ihop så kommer jag att läsa "Grammatik och semantik" vid nordiska och "Retorikens didaktik" vid littvet. Halleluja.

På ekonomifronten har jag ett par beslut att fatta, och det är svårare. Jag har lite olika alternativ och jag vet ärligt talat inte hur jag vill göra, vad som skulle kännas bäst. Jag är väldigt kluven. Men det kommer säkert att klarna, och i värsta fall får jag väl singla slant. Det känns ju symboliskt och bra, om än inte så ansvarstagande...

/z.flygh