Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh

Det låg sorg på granen

Jag har upptäckt att jag älskar de gamla klassiker vi får läsa på litteraturkursen, så det är mig en stor sorg att jag aldrig hinner läsa klart någon av dem. Nu är det väl närmare tio romaner som jag väldigt gärna vill plöja igenom i dess helhet, men som jag har tvingats lämna halvägs för att ge mig i kast med nästa litterära verk på listan. Lite frustrerande.

Det finns mycket som är vackert.

"Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han ska skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
- Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster, säger han, för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han ska få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen."

- Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

"Good artists exists simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry that they dare not realize."

- Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray

"Munken och nunnan svor inför Gud sina kyskhetslöften och barnskelettet hittades under hundraåriga rosenträd av senare tiders människor.
Moralen är en grym Gud."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Frosten går fram och dödar mycket, men det som ska leva skonar den."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Martin gick och grät. Varför han grät glömde han sedan eftersom åren gingo, men det låg sorg på granen och gölen teg väl utan spår av fåglar, och så fanns det något i världen som aldrig skulle komma tillbaka."

- Harry Martinson, Nässlorna blomma

/ z.flygh

En exklusiv inblick i min pluggverkstad

- Okej! Jag har en 1000 ord lång text om realismen och romantiken att skriva till imorgon. Det kommer vara så jävla skönt när det här är gjort, så nu kör vi!

(...)

- ... Jag ska bara ta en clementin först. (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Okej! Var var jag? ... Hm, ingenstans... Jaja, NU kör vi!

(...)

- ... Vänta, en clementin till... (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Nu så! Realismen... hm... ja...

(...)

- ... Bara en till! (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Real...

(...)

- ... Det här går ju inget vidare.

(...)

- ... Ha! Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om det här!

(...)

/z.flygh

En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

Tiokronorsglädje!

Man ska glädja sig åt det lilla, har jag hört. Jag har aldrig haft särskilt svårt för det heller; ofta tycker jag att det rentav är lättare att glädja sig åt de små sakerna i livet än de stora.

Stort är komplicerat. Stort är mångfacetterat. Stort är sällan utan konsekvenser av både det positiva och det negativa slaget. Smått, däremot, lämnar sällan några djupare spår i livet. Smått kan bringa glädje som inte släpar nya bekymmer i kölvattnet. Smått kan man glädja sig åt och sedan sätta punkt.

För somliga människor tar dygnet slut någon gång vid 22-23. Låt oss kalla dem Smarta Människor. De går och lägger sig där någonstans och får en lång, härlig nattsömn. Jag tror att man mår bra av att vara en Smart Människa.

Mindre Smarta Människor skulle gärna vilja vara Smarta Människor men förmår inte planera fullt så smart att de kan gå och lägga sig tidigt. Därför tar deras dygn inte slut förrän tidigast runt 03. Det är sådana Mindre Smarta Människor som klockan 23.00 kan komma på att de måste baka bröd. Genast.

Jag är en Mindre Smart Människa - surprise! - och fick just denna tanke, vid just denna tid på dygnet. Min baka-bröd-klockan-elva-på-kvällen-plan höll dock på att grusas ganska snabbt när jag uppdagade en viss brist på jäst och mjölk. Det är i sig inget konstigt då min kylskåpshylla i allmänhet brukar präglas av bristvaror snarare än av matvaror, men det var inte desto mindre en käpp i hjulet.

Vilken tur då, tänkte jag, att kära gamla Folkes livs finns, med

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31!"

Men vad de flesta inte vet är att det ovanstående bara är den förkortade versionen av deras marknadsföring. I sin helhet lyder den:

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31, utom när du verkligen behöver köpa jäst och mjölk efter 23.00, för just den dagen stänger vi redan 18.00! Haha!"

Där stod jag alltså utanför en väldigt låst ICA-dörr och svor över den affär jag upphöjt till skyarna bara minuten tidigare. Så jag satte min tillit till ICA Väst istället, och denna förträffliga butik svek mig inte.

23.15 svepte jag in, ryckte åt mig min jäst och min mjölk, och svepte vidare till kassan. Där var det slutsvept. Killen före mig i kön var långsam. Det vete tusan vad han sysslade med - kanske hade han glömt koden till sitt kort eller något - men lång tid tog det. Så lång tid att killen i kassan nog tyckte lite synd om mig där jag stod med min jäst och min mjölk. Han tog dem i alla fall från rullbandet, gav dem till mig och sa: "Dem bjuder vi på".

Glädje!

Okej, det var inga stora pengar det handlade om - det hade väl gått på en tia eller så, allt som allt. Men jag tycker att det var väldigt fint av honom ändå. Själva handlingen gjorde mig gladare än pengarna jag sparade på det...

Men nu ska denna Mindre Smarta Människa baka sitt bröd och sedan sussa.

(Med risk för att råka somna i degen).

/z.flygh

Födelsedagsreflektioner

Födelsedagar är något annat nu än när man var liten.

Istället för att väckas av föräldrarnas tappra försök till skönsång, vaknar man till väckarklockans ljuva toner.

Istället för att börja dagen med varm choklad och två ostmackor i sängen gör man det med en förhatlig (om än sådär jobbigt, vuxet nödvändig) tvättid mellan 7 och 9.

Istället för grattis-på-födelsedagen-kramar från föräldrarna får man ett grattis-på-födelsedagen-sms från mamma.

...

Men min facebooksida översållas av gratulationer från vänner och min basilika blommar - så något måste jag ha gjort rätt här i livet.

/z.flygh

Ett snöhelvete

Snö. Fem minuters snudd på barnslig förtjusning följd av fem timmars idogt demonstrerande av ett överraskande välutrustat svordomsordförråd.

Visst; snö är jätteroligt när du sitter i en föreläsningssal och läraren är det enda som konkurrerar med den om din uppmärksamhet. Allt är relativt, så att säga. Men när du sedan ska gräva fram cykeln ur en snabbt uppkommen snödriva och cykla nedför Carolinabacken i motvind...

... och snön piskar mot de svidande kinderna...

... och du har glömt halsduken hemma...

... så snön letar sig in i jackan genom en förarglig glipa vid halsen...
... och glasögonen blir mer som en ögonbindel...
... och du hittar inte cykelbanorna längre...
... och du kör in i både två och tre välkamouflerade trottoarkanter...
... och skorna läcker...
... och vantarna blir dyvåta...
... och håret blir blött och bestämmer sig för att freestyla...
... och dagens upplägg är sådant att man måste cykla kors och tvärs över stan ett antal gånger...

... ja, då är man böjd att artigt (om än lätt sammanbitet) säga: "Tack, men det är bra nu."

/z.flygh

Äldre män ska man ej förakta...

... men börjar de kommentera dina underkläder så kan det vara läge att byta danspartner.

Fantastisk kväll, fantastisk kväll. Om jag någonsin har tvivlat på huruvida det är en bra idé att börja med folkdans (och det har jag), så kan jag nu säga att enbart den här kvällen var nog för att övertyga mig. Bara upplägget vittnade om en kväll i fantastiskhetens tecken:

En liten stuga i skogen två mil utanför stan, utan el och vatten.
Stickade tröjor. Massor av stickade tröjor.
Te och smörgås.
Nyckelharpa och fiol.
Levande ljus.
Folkdans.

Redan bussen som hämtade upp oss var otrolig. Väldigt retro. Det var lite så att man funderade på dess trafikduglighet... Den hade till och med två snören som löpte längs med dess sidor, som man skulle dra i om man ville av på nästa hållplats. Det kliade verkligen i fingrarna, men jag motstod frestelsen att prova.

När vi klev av bussen fick vi promenera en liten bit genom skogen. Vi följde ett spår av marschaller tills stugan - Stornoret - kom inom synhåll. Maken till mysig stuga har jag då aldrig stött på! Och det var brasvarmt därinne, och upplyst av hundratusen stearinljus.

Och det dukades fram te och smörgåsar, något jag hade kunnat uppskatta mer om jag inte i samma veva fått syn på en stor, svart fläck på en killes rygg. Min första (inte helt logiska) tanke var: "Höh! En kackerlacka!". Snart insåg jag dock att det var en standardsuddgummistor (dvs. äckligt stor) geting som slökravade sig fram på hans t-shirt. Där var det roliga slut, och jag flydde fältet med hjärtat i halsgropen och trehundra inbillade getingar kravlandes över min rygg. Mina kära, kära, högt älskade vänner ringde mig dock inom kort på mobilen och meddelade mig att getingen dött en mycket plötslig död. Exakt hur det gick till vet jag inte, och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre, för ungefär där började det roliga igen.

Och det blev folkdans, så fort vi skyfflat undan borden till övervåningen. Det var ju trots allt det vi var där för. Folkdansen, alltså - inte bordsskyfflandet. Det var varmt som i en bastu, och ungefär lika trångt också, men i allt väsentligt roligt. Och med käcka instruktioner i stil med: "Ställ er med ansiktet åt ena hållet och ryggen åt det andra!" kan det ju inte bli annat än bra dans utav det hela, eller hur?

"Åh, har du bh på dig? Vad trevligt..." är förstås en annan favorit bland nytilläggen i citatsamlingen. Vad svarar man på en sådan kommentar egentligen? "Jo, det tycker jag också..."? "Jovars, men axelbanden skaver lite..."? Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt, samtidigt som det väckte ett visst obehag hos mig. Till saken hör att mannen som stod för denna vältalighet... hade passerat sitt bäst före-datum, så att säga. Vilken tur då att vi byter danspartner ganska ofta...

Annars var kvällen helt enkelt bara en orgie i mys, ljus, värme och folkmusik...

... och det kändes bara så rätt.

/z.flygh

Upphittade ord

Var barmhärtig Herre.
Visa särskild omsorg
med de människor
som är så logiska,
så praktiska
och så realistiska
att de förargas
när någon kan tro
att det finns
en liten blå häst.

- Helder Camara

/z.flygh

Med andra ord

Jag hade en intressant diskussion med Amelie häromkvällen om... låt oss säga meningsbyggnad och interpunktion.

Vi pratade om hur punkten i slutet på en mening visserligen bryter av meningen, men att denna inte tar definitivt slut förrän en ny har påbörjats. En ensam punkt kan ju alltid - när man minst anar det - följas av två till, och således bli tre punkter - och då har vi plötsligt en helt annan ton på texten, och allt annat än ett avslut.

Det är en fråga om var i texten man befinner sig. Kanske vilar man i mellanslaget efter en eller flera punkter, medan man letar efter orden att påbörja en ny mening med. Kanske har man redan påbörjat en ny mening, men utan att riktigt veta vad det är man skriver, eller ens vad det är man vill säga. Kanske skriver man bara allt eftersom och ser var man hamnar...

Ja, det är givetvis en metafor.

Det är roligt när man hittar en så bra och töjbar metafor att man kan föra en hel diskussion inuti den - som i en bubbla. När man förstår reglerna och varandra så bra att man inte behöver sticka hål på metaforen genom att erkänna dess existens. Man rör sig i en intakt bubbla av tyst samförstånd.

/z.flygh

Morgonstund har fula ord i mund

Utan underkläder kommer man inte långt här i världen. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv när väckarklockan obönhörligt ringer klockan 6.50. Tvättid. Skojar du med mig?! ... Sannolikt inte. Min väckarklocka har ett sällsynt outvecklat sinne för humor, vilket den har uppvisat vid ett otal tillfällen.

Tvättid mellan 7 och 9 är ett djävulens påfund som jag med glädje skulle bojkotta, om det inte vore för att just underklädesläget är något av en kris. Ingen kris i världen skulle dock kunna få mig att kliva upp före 7 en dag då jag annars hade kunnat sova till 12, utan då får man förlita sig på tyngdlagen. Att sakta börja rulla i sidled tills gravitationskraften tar över och släpper mig i golvet fungerar alltid.

Sedan lufsar jag omkring i rummet och letar efter ett klädesplagg som motsvarar den klädkod som gäller i tvättstugan. Byxor brukar det kallas. Jag hittar också mjukaste mystjocktröjan att dra över huvudet utanpå pyjamasen, sticker fötterna i mina flippflopps och traskar nedåt nedåt nedåt med den blå IKEA-kassen med smutstvätt slängd över axeln och iPoden i öronen. Stilla svärandes.

Någon ingående beskrivning av hur det går till när jag tvättar ser jag ingen mening med att ge, utan fem minuter senare traskar jag uppåt uppåt uppåt igen och kan bara motvilligt konstatera att vare sig jag vill det eller inte så har dagen nu börjat. Fantastiskt...

/z.flygh

En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 8: Om klurighet i allmänhet och dess negativa konsekvenser i synnerhet

Man kan göra det lätt för sig. Eller så kan man låta bli.

Man kan, efter att ha tränat, vara fruktansvärt trött på alla tänkbara sätt och verkligen inte känna för att hamna i ett långdraget, påtvingat samtal med Någon som man knappt känner. Man vill lyssna på sin iPod och komma hem så snabbt som möjligt.

Man kan, när man låser upp cykeln och ser denna Någon göra detsamma (och vet att ni båda ska åt samma håll), dra ut onödigt mycket på det lilla projekt det är att knäppa på fram- och baklyset. (Så att Någon hinner cykla iväg).

Man kan känna sig lite småklurig.

Man kan också sluta känna sig småklurig när man upptäcker att man cyklar snabbare än Någon. Och istället känna sig ganska dum.

Man kan svära åt sig själv ganska många gånger där man trampar på i pensionärstakt på lagom avstånd från Någon. Nästan hela vägen hem.

Man kan konstatera att hemfärden som vanligtvis tar omkring en kvart, istället tog 25 minuter.

Och iPodens batteri dog efter de första fem.

/z.flygh

Minnesruna: R.I.P. Roger

Idag drog min murgröna Roger sin sista suck. Det var väntat och något av en lättnad, då det har varit en utdragen sista kamp ända sedan jag slutade vattna honom för omkring en månad sedan. Det kanske låter grymt, ja, rentav omänskligt, men jag ser det som ett riktigt beslut. Jag ska här försöka förklara varför. Jag vet inte om Roger har några anhöriga kvar i livet, men om ni finns därute så hoppas jag att ni förlåter mig för att jag har tagit mig friheten att på egen hand fatta detta beslut. Jag tror att det var vad Roger ville, innerst inne.

Jag och Roger har inte känt varandra särskilt länge, och det var ett skakigt förhållande medan det varade. Vi träffades på IKEA, helt oplanerat. Jag fattade genast tycke för just honom (inte för att skryta, men jag hade en del att välja mellan), och det visade sig snart att han inte hade någonstans att bo. Jag tog då med honom hem till en vän som lovade att han skulle få vara inneboende hos henne ett par dagar. Några dagar senare kom jag och hälsade på, och hur det nu än gick till så följde han med mig hem på kvällen.

Vi flyttade ihop, och som så många nya par hade vi många idylliska bilder av hur vårt förhållande skulle utvecklas. Hur vi femtio år senare fortfarande skulle hålla ihop och vara precis lika förtjusta i varandra. Hur vi skulle ha satt nya små skott till världen och drivit upp dem. Hur vi skulle vara varandras bästa vänner och dela allt.

Men verkligheten hinner ifatt också de mest entusiastiska av drömmare, och mitt och Rogers liv tillsammans blev inte allt det vi hade trott att det skulle bli. Det fanns stunder då vi båda var helt tillfreds med tillvaron och lyckliga, javisst, men alltför ofta var det inte så. Jag kan bara redogöra för min syn på saken och den är förstås högst subjektiv och färgad av de starka känslor som alltid är inblandade i situationer av det här slaget. Men som jag såg det tycktes Roger aldrig bli riktigt nöjd. Vad jag än gav honom så var det antingen för mycket eller för lite, och den sortens missnöje tär ju alltid på en relation. Jag säger inte att jag inte har min del i skulden, jag gjorde säkert ofta fel - på grund av tanklöshet, lathet eller ren okunskap - men hur det än kom sig blev stunderna av glädje och belåtenhet färre och färre.

Roger började må dåligt. Om det bara berodde på problemen vi drogs med eller om det låg andra saker bakom kan jag idag bara spekulera i, men för var dag som gick såg han mer och mer vissen ut. Jag gjorde vad jag kunde för honom, gav honom vad jag kunde, men inget hjälpte. Det är svårt när man känner att man inte riktigt räcker till. Jag kunde i någon mån förlänga tiden han hade kvar att leva, men annars bara se på medan han tynade bort.

Jag vet inte om det var smärtsamt för honom. Han lät mig aldrig tro det, men så var han heller aldrig en att klaga. Ville man veta något om hans inre tillstånd så fick man försöka läsa sig till det av hans yttre. Han var tapper på så vis. Mot slutet talade åtminstone hans yttre om smärta, och det var så jag fattade beslutet att avsluta den livsuppehållande bahandlingen och låta honom somna in.

Han var stark också mot slutet, och kämpade tappert och väl in i det sista. Idag har vi sagt farväl. Tomrummet efter honom - allt det han var och hade kunnat bli - talar med sin storlek om hans storhet. Må han leva lummig och grön någon annanstans. Lycklig.

/ z.flygh

Frankensteins cykel

Pappor är bra att ha ibland. Hur mycket de än muttrar om din inkompetens när du ber dem laga en punka på cykeln, så ställer de sig ändå lydigt och mekar åt dig. Jag skulle nog kunna fixa det själv (helt bakom flötet är jag inte) men om någon annan kan göra jobbet på en sjundedel av tiden det skulle ta för mig - varför svettas? Pappa knotade faktiskt ovanligt lite den här gången när jag bad honom komma och hämta oss. Jag tror att han såg det som en chans att få hem mig, om så bara för ett par timmar.

Det var sannerligen länge sedan jag var hemma senast. Uppemot tre veckor, tror jag. När jag först flyttade hemifrån trodde jag att jag nog skulle komma hem varje helg eller så, om så bara för att äta gratis. Verkligheten blev en helt annan. Jag har knappt tid att tänka på mina föräldrar, än mindre besöka dem. Och då bor vi ändå i samma stad. Det är för märkligt...

Men det är mysigt när man kommer hem i alla fall. Saker och ting är sig lika - på gott och ont. Det är en bestående trygghet. Och nu var det dessutom en riktigt fin höstdag, så solen värmde på ryggen där jag stod och betraktade en pappa in action på garageuppfarten. Punkan lokaliserades och lagades på ett kick. Han kan vara effektiv när han vill, min pappa.

Och varför inte utnyttja tillfället? "Ehm, jo pappa... min ringklocka fungerar ju inte heller...". Tio minuter senare har han fiskat fram mammas gamla cykel från garagevinden, knyckt hennes ringklocka och opererat fast den på min cykel. "Toppen pappa! Och förresten... reflexen på bakhjulet föll av i förrgår...". Strax har han plundrat mammas cykel igen, och vips så har jag en ny reflex (nåväl, bättre begaganad då). Jag höll på att få mammas ena pedal också, då halva min har fallit bort (ja, jag vet inte vad jag gör med min cykel...), men de visade sig inte vara kompatibla.

Oh well, cykeln känns ändå som pånyttfödd. På mammas gamla cykels bekostnad förstås. Det är lite av en Frankensteins cykel jag rullar omkring på nu. Ihopsatt av gamla likdelar... Men unik och vacker.

/z.flygh

Svek & Hämnd

Dramatik och stora känslor hör inte bara hemma i operor och på film, nej vi har dem lite till mans* också i vardagen. Vi uppmärksammar dem inte alltid, men nog finns de där. Som nu, då jag har exempel på de riktiga tungviktarna Svek och Hämnd.

Sveket står min cykel för. Den har givit upp. Lagt av. Luften har gått ur den. Det sista bokstavligt. Punktering är ett svek så stort som något. Jag menar, jag litar ju på min cykel. Jag litar på att den ska ta mig dit jag vill, när jag vill. Om den då plötsligt en dag står där med ett bakdäck platt som ett trött bananskal och inte vill ta mig någonstans - är det då inte ett svek, så säg? Den svek mitt förtroende.

Ett inte helt ovanligt svar på Sveket är ju Hämnden, om vi nu tänker klassiskt drama. I det här fallet står jag för hämnden. Jag har nämligen totalt ignorerat min cykels invändningar och cyklat på den i alla fall. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid att förflytta sig i stan utan den, och tid har jag inget överflöd av direkt. Denna misshandel har inte skett utan protester från cykelns sida - både ljudliga och kännbara sådana - men nöden har ingen lag.

Imorgon ska sista akten gå av stapeln, och temat är tänkt att bli Försoning. Jag och pappa ska helt enkelt ägna oss åt lite cykelvård. Om det kommer in någon parterapi i bilden eller om det räcker så återstår att se. Men vi kan nog hur som helst vänta oss ett lyckligt slut.

Applåd...

Och ridå!

(* "lite till mans" - en gammal genitivform som levt kvar från den tid då vi i svenskan fortfarande hade flera olika kasus. Prepositionen till styrde genitiv, vilket ger oss formen mans (precis som i "en mans stortå", där genitivet uttrycker ägande). Detsamma gäller fraser som "ute till havs" eller "gå till sängs**".)

(** "gå till sängs" - ska jag göra nu. ^^)

/z.flygh

Flaskpost från en tyst jävel

Tystnaden är ensam, så ensam. När människorna omkring dig bygger broar med ord, står du där på din ö och inser att du inte har några verktyg med dig. Isolerad. Du kan inte nå ut till någon. Andra kan närma sig dig, men du kan inte ta emot dem med den värme du helst skulle vilja visa dem. Ingen stannar. Alla ger upp.

Bestulen på rösten blir du ensam med dina tankar. Och du kan ge dig den på att du kommer att tänka mer än någonsin. Utan utlopp bildas sakta en ocean av frågor och insikter inom dig, och allt eftersom ytan rör sig uppför väggarna kommer du att klättra på dessa väggar. Du vill mer och mer dela med dig av dessa tankar till omvärlden - men det finns ingen mynning, ingen nödutgång. Se frustrationen födas.

Och varje gång du möter någon där du går, uppfylld av din egen tystnad, kommer du att vilja förklara dig. Förklara varför du är så otrevlig och tillbakadragen att du inte ens svarar på tilltal. (Och helst vill du göra det innan du blir stämplad som "en tyst jävel" bara för att du inte lyckas hälsa i tvättstugan.) Men när du kommit på en passande gest som förklarar allt och lite till, har de redan ryckt på axlarna, vänt ryggen till och är på väg bort. Kvar står du med din gest och en ensamhet stor som Atlanten.

Och du kan inte ens ringa din mamma.

/z.flygh

Och...

... lite värme i magen. Det är något bra, tror jag.

/z.flygh

Omprioriteringar

Det är fantastiskt att gå och lägga sig på kvällen efter en lång dag och känna att varenda beslut man har fattat den dagen har varit ett bra sådant. Jag hade en sådan dag igår.

Och även om dagen slutade med vissa febermisstankar och ett huvud som inte var helt synkat med kroppen, så var det ett avslut lika fint som något - och en tydlig bekräftelse på att det var helt rätt att avstå från aikidon till fördel för städningen av en toalett på Norrlands. Om jag tidigare hade haft några tvivel.

/z.flygh

Så kan det gå när det inte går som man tänkt sig

Hur kommer det sig att jag så pass ofta går från att inte över huvud taget planera att gå till Norrlands, till att vara där hela dagar? Det kan till exempel gå till så här:

Jag har inte en tanke på att gå till Norrlands. Jag tänker plugga hela dagen. Det borde jag verkligen göra.

...

CM ringde. Hon behöver någon som kan jobba mellan 9.00 och 14.00. Okej då, det är ju bara några timmar. Jag kommer ju ändå inte att plugga hela dagen.

...

Klockan är 14.00, men det är massor av folk vid kassan och diskberget växer... Jag kan ju inte gå nu. Jag stannar tills det har lugnat ner sig.

...

Det är fortfarande fullt upp. Och ganska roligt. Och egentligen borde jag ju passa på att baka något till Lördagsfikat när jag ändå är här.

...

Jag hann visst inte baka, och nu är det bara stängningen kvar. Det går i alla fall snabbt.

...

Hm, det här skulle kunna gå snabbt om en rengjorde spisen, en skurade golvet och en diskade. Men... nog är det roligare om alla tre rengör spisen samtidigt, diskar samtidigt och om en skurar golvet medan de andra tittar på?

...

Nu var det färdigt. Ojdå, 21.00? Heh...

Men det var nog ett av de roligaste slutstäden jag varit med om. Lite urspårat, på det bra sättet. Problemet är nu att jag kommer att få svårt att läsa kurslitteraturen i tid till seminariet imorgon. Inte minst för att jag ännu inte har fått tag i den. Ändå finns det inte en fiber i min kropp som ångrar sig. Det är så här jag vill leva mitt liv just nu. Så jag kan bara vara nöjd.

/z.flygh

Enkelriktat

Helst
ska väl ändå vägen gå åt båda hållen
Ja, en bred väg med flera filer
så trafiken kan flöda fritt i två riktningar
Ett utbyte mellan destinationer
där båda ger men ingen blir utan

Men
är det nu
mitt öde
att stöta på enkelriktat
i vartenda

jävla

gathörn

så låt det
åtminstone
vara

låt det
snälla
vara
bort från mig
vägen går
Låt den leda
härifrån

Jag vill inte vara
din återvändsgränd

/z.flygh

En sjuklings liv och leverne

Jag vet inte vad normala människor gör när de är sjuka. Kanske det mamma föreslog (läs: beordrade) mig att jag skulle göra när hon i morse fick veta min situation.

(Parentes: Situationen är den att jag onekligen inte är frisk. Jag är pigg, men det rinner, skaver och trycker här och var. Jag har nått det stadiet då jag skulle dö kvävningsdöden om någon höll för munnen på mig.)

Mamma tyckte att jag skulle stanna hemma, ta det lugnt, plugga lite, dricka något varmt och gå och lägga mig tidigt. Är det så normala människor gör? Jag mumlade hur som helst något vagt instämmande till svar. Efter samtalet tvättade jag tre tvättar, bakade scones och hade Amelie, Hannah och Helen över på sconesfrukost. När klockan började närma sig 14 körde jag ut dem för att själv kunna cykla till Norrlands och där ställa mig att tillsammans med Malin göra 75 mackor till något sällskap som beställt dem. Tre timmars mackbygge senare var vi klara med det, och jag gick då tillsammans med Amelie över till att skriva ut och sätta upp de nya lördagsfikaaffischerna.

När Norrlands väl var tapetserat i fejklöpsedlar kände jag mig ganska vissen. Precis som nära på hela Norrlands nations klubbverk, kan tilläggas. Alla har visst fått samma sak. Hur som helst kände jag verkligen inte för att trampa mig uppför Carolinabacken, så jag blev kvar. Valet stod mellan att vara sjuk hemma, ensam, och tycka synd om mig själv, eller att vara sjuk på Norrlands bland vänner. Kim och jag tog oss för att baka lite till caféet, och lite blev snart mer, och till slut ganska mycket. Jag bakade ägg- och mjölkfria chokladkakor (en med banan och en med valnötter) samt glutenfria chokladbollar. Kim gjorde chocolate chip cookies och schweiziska maränger med hallon och choklad. Kakkylen fylldes till brädden!

Jag kom hem omkring midnatt och vet inte riktigt om jag ska känna mig nöjd med dagen eller ge mig själv lite bannor. Det har varit en bra dag - en produktiv sådan, ska gudarna veta - men det var också en dag som mycket väl kan komma att stå mig dyrt den kommande veckan. Och då ångrar jag mig säkert. Men inte ikväll.

/z.flygh

Saker jag älskar, del 1

1. Värktabletter.

Jag bryr mig inte ens om att jag låter som en tredje klassens missbrukare, värktabletter är Guds gåva till mänskligheten. Smärta är det värsta som finns, och att ha möjligheten att på 30 minuter trolla bort den smärtan... om inte det är fantastiskhet så har någon möblerat om i min inre ordbok.

2. Nässpray.

Ännu en gåva från vem det nu är som delar ut gåvor av det slaget. (Om någon känner killen, så lägg in ett gott ord för mig, va?). Att inte kunna andas alls är obehagligt. Livsfarligt, om vi nu ska hårdra det. Att bara kunna andas genom en halv näsborre och munnen - det är bara sjukt irriterande. Nässpray - instant relief. Fantastiskhet i dess sprutvänligaste form.

3. Kaffe.

Inte för smakens skull, eller den uppiggande effekt det tydligen har på alla utom mig. Nej, kaffe är en undermedicin mot halsont. "Verkar direkt och tolv timmar framåt!", typ. Om jag någonsin skulle behöva halshuggas i framtiden (man vet aldrig...) så kommer jag om möjligt att byta ut min sista måltid mot en kopp kaffe. Preventivt.

4. Nudlar.

Den optimala tycka-synd-om-sig-själv-maten. Trösterik värme, väldoftande ångor som gör en gråtmild, och ett sporadiskt sörplande, som om nudlarna snyftar med dig. (Och ja, det är billigt. Inte behöver man väl toppa sitt lidande med ekonomiska bekymmer också?).

...

Vadå, ett visst tema på listan?
...
Ja, jag håller faktiskt på att bli sjuk. Hur visste du det?

/z.flygh

Kära dagbok...

Jag har börjat sakna dagboksskrivandet. En blogg är ju på många sätt lik en dagbok, men det är inte samma sak. Hur mycket man än säger att man skriver för sin egen skull, och hur övertygande man än låter så finns den utomstående personen hela tiden med i bilden. Oavsett om någon läser det man skriver så anpassar man sig efter denna eventuella människa. Man skriver om, tar bort, skalar, färgar, tonar... Dagboken är en monolog av dig själv, för dig själv. Den är ren på ett smutsigt sätt. Eller snarare smutsig på ett rent sätt. Det är ärlighet sida upp och sida ner, precis så rakt, fult, fantastiskt och dumt som tillvaron man försöker sätta ord på är. Jag saknar det att bara vräka ur sig, utan en tanke på formuleringar eller konsekvenser.

Det är lustigt, för jag har ju skrivit dagbok många år. Så slutade jag plötsligt när jag bröt nyckelbenet och således inte kunde skriva något, och sedan började jag aldrig igen. Det "jag" som lever i mina dagböcker har ju alltså fastnat. Det sista jag skrev var kanske något om att jag såg fram emot aikidon dagen därpå... Man får aldrig veta vad som hände sedan! Mitt nyckelbensbrott existerar inte i den världen. Det har ännu inte hänt, skulle man kunna säga...

Men att bara börja skriva igen är heller inte det lättaste. Blotta tanken på att gå igenom vad som har hänt sedan senast får mig att rygga undan. Man vill ju inte lämna en stor, oförklarlig lucka, men det känns som lite för myckert av ett projekt. Dessutom är det jobbigt att skriva dagbok. Det är jätteskönt att slippa skriva en uppsats (jag skrev nog oftast mellan tre och tio sidor varje kväll när jag höll på) innan man får lägga huvudet på kudden. Att bara få blunda och somna känns fortfarande lyxigt.

Och det är precis vad jag tänker göra nu. Yeah.

/z.flygh

Dödsdomen

Mitt liv är hotat. Typ. Det är åtminstone det jag kommer fram till när jag betänker min nuvarande situation. Detta är läget:

- Mat är allmänt betraktat som en grundläggande förutsättning för människans överlevnad.

- Pengar är en förutsättning för anskaffandet av mat (om man vill behålla sitt brottsregister obefläckat).

- Min inkomst = mitt studiebidrag.

- Studiebidraget betalas ut först när man är registrerad på en kurs.

- Jag måste ha fullföljt minst 75 % av föregående kurs för att få registrera mig.

- Jag är en restuppgift ifrån de 75 procenten.

- Som restuppgift vill de att jag på ett A4 beskriver hur förhållandet mellan de tre systrarna, brodern och svägerskan förändras i Tjechovs drama Tre systrar.

- Jag har ser över huvud taget inte mycket till utveckling i nämnda drama, och definitivt inte tillräckligt för att fylla ett A4 med text. Oavsett textstorlek.

= Jag kommer sannolikt inte att överleva.

/z.flygh

Idiotsäkerhet eftersökes

Det enda som är värre än att framstå som en idiot, är vetskapen om att man faktiskt är en.

Jag hatar försäkringsbolag. Eller, inte egentligen. Lite kanske, men jag tycker framför allt att de är jobbiga att ha att göra med. Det är sällan kontakten med ett försäkringsbolag är en lustfylld upplevelse. De arbetar liksom inte så. Det ska vara olyckor, besvär och krångel. Komplicerat. Och är det inte komplicerat så ger det i sig upphov till problem...

Ändå kan man inte helt undvika kontakten med dem. Försäkringar kan man ha nytta av. Helst ska man också skaffa dem innan folk bryter sig in hos dig och stjäl allt du äger och har... Men bara för att det redan har hänt ska man inte tro att man har sitt överstökat och kan strunta i försäkringen. Det må vara ovanligt, men blixten kan visst slå ner två gånger på samma ställe, och är det inte en blixt så finns det alltid orkaner, översvämningar, skadedjur, galna människor med paintballgevär, Jehovas vittnen, Jehovas vittnen med paintballgevär... ja, man vet aldrig.

Kontentan är att också jag behöver en hemförsäkring. Troligtvis mer än någon annan. Så jag kollade upp ett antal försäkringsbolag för att se vad de hade att erbjuda en stackars fattig, klumpig student. Det blev till slut Länsförsäkringar jag tecknade försäkringen hos. Så långt allt väl. Nästan. Jag hade nämligen också kollat upp Trygghansa (som för den delen inte var så dumma de heller), och de hade ett sånt där "enkelt" beräkna-och-teckna-själv-system. Jag var ju bara intresserad av själva beräknandet, men efteråt blev jag osäker på om jag inte hade råkat teckna försäkringen också. Det var bara ett knapptryck det handlade om, men ni hör ju hur dumt det låter...

Och inte lät det bättre när jag efter tjugo minuter i telefonkö försökte förklara för killen på andra sidan luren hur jag trodde att jag hade råkat teckna en studenthemförsäkring hos dem som jag inte ville ha, eftersom jag redan hade en... Och visst hade jag tecknat en, berättade han, och han löste det snabbt också, men jag kunde riktigt höra den tysta idiotförklaringen. En välförtjänt sådan måhända, men det är det här jag menar med det enklas besvärlighet. Kanske är det bäst om sådana här saker får förbli krångliga. På så sätt slipper man åtminstone stå där med dubbla försäkringsbolag. För, "enkelt" i all ära, men vad hände med "idiotsäkert"?

Och nej, hela nyckelbensolycksförsäkringsgrejen har jag inte ordnat upp än. Jag tar av princip endast kontakt med ett försäkringsbolag om dagen. Dessutom är söndagar inte den lämpligaste av dagar att ta itu med sådant på. Imorgon kanske.

... Hm, jag har bestämt för mig att jag satt och sa precis samma sak förra söndagen...

/z.flygh

Jobb!

Idag har jag

- jobbat 16 timmar i sträck - café och sittning - från 08.00 till midnatt
- svurit världens alla svordomar över en ärtsoppa som vägrade koka, trots att den stod på maxvärme i fem timmar
- stirrat på två fyllda squashrullar och försökt lista ut vilken av dem som är laktosfri
- suttit gömd på golvet utanför dörrarna till sittningen och tjuvlyssnat på Allmänna Sången
- bakat en vegansk blåbärskaka under en rast
- blivit attackerad med smält choklad i ansiktet
- anmält mig till en anticimexkurs

... och tio tusen andra saker som jag är för trött för att minnas.

Fin dag, fin kväll. Sköööön säng...

/z.flygh

The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh

Konsten att må

Jag älskar ordet "må". Helst ska det stå för sig själv, som i "Nu riktigt mår han". Det är ett mysord.

Idag mår jag. Dagen har passerat i ett ganska lågt tempo, i maklig takt (också ett mysord!). Först väcktes jag av mina föräldrar, och det var ett tag sedan sist. Efter en filmkväll hos Alex igår orkade jag inte cykla hela vägen hem, så jag bjöd in mig själv hos mina föräldrar. De skulle inte komma hem förrän dagen efter, så jag riskerade inte att väcka eventuella sovande björnar. Så somnade jag då i mitt gamla rum och sov mycket gott. Och mycket länge. Närmare klockan ett vaknade jag av att familjen kom hem. Tydligen hade de fått syn på min cykel, för mamma kom genast upp och stack in näsan i mitt rum, milt förvånad över att se mig där. God morgon mamma, liksom.

Sedan jag cyklat hem har jag sedan suttit och försökt hitta en hemförsäkring som är lämplig för mig - det vill säga billig och mycket omfattande (being who I am). Länsförsäkringar tycks ha bäst chans att vinna min gunst. Och när jag ändå satt med näsan i försäkringsträsket tänkte jag ta itu med försäkringsbekymren jag har adopterat i kölvattnet efter mitt nyckelbensbrott, och jag tror mig ha gjort vissa framsteg. Men imorgon ska jag försöka ringa försäkringsbolaget, ty jag begriper mig helt enkelt inte på alla dessa blanketter. Jag vet knappt vad jag själv heter när det ska anges i blankettsammanhang... Men det är skönt att få ändan ur vagnen ibland, så trots att "försäkringssanering" inte finns med på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid så är det något positivt. Också en lätt uppröjning i mitt rum gav upphov till samma sorts välbefinnande.

På detta la jag sedan ett härligt aikidopass (vilket står ganska högt upp på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid) som gick i ett mycket lagom tempo. Lite flås och ba-dam så att kroppen känner att den har jobbat, men samtidigt förskonat från nära-döden-upplevelser. En dusch på detta, och sedan in i 100 % mys-mode.

Pyjamasbyxor och en stor tröja.
Hallon- och blåbärssoppa i en gul mugg.
Muse i högtalarna på halvhög volym.
Sängen renbäddad.

Nu mår jag.

/z.flygh

Ångest

En av livets stora frågor:

Du har ett otvättat påslakan från IKEA, halva i en ljust beige färg och halva svart. Så... Ljus- eller kulörtvätt??

Gaaahhh! Ibland är det är svårt att vara till...

/z.flygh

Våga vägra lyfta lön

Hur gör man för att få ett jobb som man älskar? Elementärt, min käre Watson.

1. Sök ett jobb. Ja, flera kanske. Sök tills du får ett helt enkelt. Vilket jobb som helst, det kvittar.

2. Jobba gratis.

Ja, det var det. Mer än så hade jag inte att komma med, men jag tror på det här. Inte att det skulle fungera förstås - jag menar, det skulle ju vara dödsstöten för varje försök att skaffa sig en hållbar ekonomi. Men i teorin...

Parentes:
Teorin alltså... Jag börjar tycka att det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på. Ett möjligheternas rike. Jag undrar vad hyran på ett studentrum skulle ligga på i teorin...?

... Nej, jobba gratis var det. Jo, detta bygger - som det mesta - på en princip. I det här fallet principen "Det blir vad man gör det till". Folk skulle inte tycka om att jobba gratis. De skulle känna sig utnyttjade. Vi vill ju helst få ut något av det vi gör - en vinst, en fördel, popularitet, pengar... Om någon lön inte stod till buds skulle man således försöka hitta andra ljusglimtar och vinster i jobbet. Jobbar du gratis tvingas du helt enkelt gå in för att istället ha väldigt roligt i arbetet. Et voilà. Den som lägger ned möda på att ha roligt kommer säkerligen att få det också, och den som har roligt på jobbet kommer att älska sitt jobb. Case closed.

...

Nåja. Bonuspoäng för en fin tanke?

/z.flygh

Bestraffning

Jag funderar så smått på om Strindberg själv visste vad han ville säga med Spöksonaten, eller om han bara hade lite roligt... Jag förstår åtminstone inte ett jota, så det faktum att jag nu är klar med restuppgiften som behandlar detta bisarra drama tycker jag är ganska imponerande. Själva produkten är det dock inte. Naturligtvis. Det ena är ju så att säga inte helt oberoende av det andra.

Men även om helheten för mig är obegriplig betyder det inte att delarna är helt utan poäng. Jag har framför allt två favoritutdrag ur pjäsen:

"Studenten: Varför har Bengtsson medalj?
Fröken: För sina stora förtjänsters skull.
Studenten: Har han inga fel?
Fröken: Jo, mycket stora, men för dem får man ingen medalj."

Och...

"Mumien: Vi äro stackars människor, det vet vi; vi ha brutit, vi ha felat, vi som alla; vi äro icke de vi synas, ty vi äro alla i grunden bättre än vi själva, då vi ogilla våra förseelser"

Återstår nu Tjechov i restuppgiftsväg. Han är mer begriplig men också tråkigare. Jag svär, jag ska aldrig mer missa ett seminarium i hela mitt liv, om det så är för en hett eftertraktad operationstid! Ni kan betrakta mig som framgångsrikt avskräckt. För det är väl det som är hela meningen?

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 7: Ta inte illa upp nu...

... men du är ful som stryk.

Nej, inte du. Och det är ingen som har förolämpat mig på sistone heller, jag tänkte bara göra en liten iakttagelse. En lösryckt sådan. Nummer 7 i ordningen.

"Ta inte illa upp".

Förstår ni hur praktisk denna lilla sats är? I princip kan jag förolämpa någon hur grovt jag vill, bara jag först ber dem ha överseende med det hela. Hur absurt är inte det? Om någon trots denna uppmaning tar anstöt av det som sägs, ja då är de småsinta!
"Jag sa ju att du inte skulle ta åt dig..." Nehej, hur var det tänkt att jag skulle reagera då? Tackasåmycket kanske? Stå där som ett fån, nicka och säga: "Det ligger nog något i det du säger...".

Nu var det kanske ett extremt exempel, ta det här istället:
"Ta inte illa upp, men är det inte dags att lämna in den där tröjan till Myrorna?".

"Ta inte illa upp" kan översättas till "Vad jag nu än kommer att säga så är det inte socialt accepterat av dig att uttrycka ilska/sorg/förtret/missnöje över det". Personen i fråga kommer förstås att känna sig lika träffad av det som sägs som om dessa fyra ord inte hade inlett kommentaren, det är bara det att den förolämpande parten slipper konfronteras med det. Innebörden är ju densamma, det är bara ett fegare sätt att uttrycka saken på. Man säger: "Jag tänker puckla på dig nu, men du får inte säga aj eller slå tillbaka".

Det vore så mycket enklare om man fungerade så att man på uppmaning kunde sluta bry sig. Aha, nu tänker han kritisera mig, då slutar jag bry mig... Och nu var han visst färdig, då börjar vi väl bry oss igen då. Men tyvärr fungerar det ju inte så. Däremot kan jag alltid säga "Okej. Jag förstår. Nejdå, det är säkert, det är okej..."

Le. Le. Le.

... Som fan att det är! Det är inte okej någonstans. Det gör ont som tusan. Jag är en känslig jävel ska ni veta, även om jag är en känslig jävel som vet hur man ler. Jag kan rycka på axlarna, jag vet hur man gör, hur man låtsas, tar emot, skrattar bort. Men jag går minsann hem med ett litet mörkt moln ovanför huvudet (ni vet; ni har läst serierna), och tro mig - den där tröjan blir aldrig lika fin igen.

Men det är inte så enkelt som att leende svälja kritiken, säga "Mums!" och skänka bort tröjan heller. Nej nej, för man får ju för allt i världen inte bry sig om vad andra tycker! Man ska gå med högburet huvud, stövla vidare på sin egen väg, göra som man själv vill... blablabla. Man ska fortsätta tycka att den där tröjan är jättesnygg och inte lyssna på andras åsikter i frågan. Annars är man mesig, vek, och i total avsaknad av integritet och självständigt tänkande. Så den stora frågan är:

Vad i helvete ska jag göra med min tröja?!

Om jag slutar använda den så har jag ju gett vika, fallit för påtryckningarna - helt enkelt visat prov på bristande karaktär. Så ska jag alltså gå runt och känna mig ful?

För jag bryr mig ju, det är det som är den springande punkten. Gjorde jag inte det så vore det ju inget problem. Då säger man bara "Okej, det var din åsikt. Jag har en egen och jag håller mig till den." Men jag bryr mig om vad folk tycker, och tycker de att min tröja är ful så vill jag inte gärna gå runt i den. Där! Jag sa det - så stäm mig! Det är hur som helst sanningen. Jag hatar kritik. Jag tar åt mig. Jag bryr mig.

För vad är alternativet? Att inte bry sig? Jovisst, det vore kanske skönt, tänker man. Den som inte bryr sig är oslagbar, det har jag alltid ansett. Man kan helt enkelt inte komma åt någon som inte bryr sig. De bär rustning. Allt bara studsar av dem. (Detta är förstås helt teoretiskt - jag tror inte att sådana människor existerar).

Men är man oåtkomlig så kan man ju inte röras av något positivt heller. Bryr man sig inte om kritik så bryr man sig ju inte om beröm och uppskattning heller. Det börjar bli väldigt abstrakt detta, men om man bryr sig tillräckligt för att göra skillnad på kritik och beröm, så är man ju inte helt likgiltig inför kritiken. För att verkligen säga att man inte bryr sig måste man klumpa ihop kritik och beröm och konstatera "Det gör mig detsamma vilket det är, för jag bryr mig inte". (Har jag fel?). Och bryr man sig inte om beröm och uppskattning... ja, vad finns då kvar? Då blir nog livet ganska grådaskigt. I ett val mellan allt och inget skulle jag alla dagar i veckan välja allt.

Och kontentan? Jag vet inte, ärligt talat. Att det är omöjligt, alltihop? Livet, det sociala spelet...

"Ta emot kritiken utan att sparka bakut, men sparka bakut i alla fall genom att strunta i vad de säger och gå din egen väg, även om du inte vill gå den längre, eftersom du egentligen inte alls struntar i vad de säger... "

Så... vilken var "min egen väg" nu igen? Vägen jag inte ville gå...?

Huvudvärk: check!

/z.flygh

Sensommarlek

Du vet den där gången
som jag sa att jag hade glömt
när vi lämnade grusvägen
för att du jagade mig
och då måste jag ju
springa

Och det låg en äng där
Någon hade lagt en äng där
och där växte blommor
men jag minns inte
vilken sort

Och först var gräset
under mina fötter
sedan
under mina axlar höfter vader
för jag tror att du hann ifatt
mig
kanske lät jag
dig

Och jag fick gräsfläckar
lite varstans
och kvistar i håret
men jag var visst vacker
ändå
för så sa du

Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
och det låg fukt gömd i gräset
och du fick jord
på ena kinden
men jag minns inte
vilken kind
Du frågade
men jag bara skrattade
och när du skulle få mig att
sluta skratta
smetade du ut det
ännu mer
och jag skrattade bara
ännu mer

Och jag tror att någon gick
förbi
för du sa till mig
att vara stilla
men jag såg ingen

Och du la handen
för mina ögon
och vägrade
ta bort den
men du lät mig kika
mellan dina fingrar
så jag följde vägen med blicken
medan du viskade i mitt öra
att nog är det egentligen
lite för varmt

Och din hand för mina ögon
föll
Och gräset slipade sina strån
mot min bara hud
och vi fick jord överallt
båda två
men vi var vackra ändå
Och det var lek
Och det var allvar
Och på mina armar
lämnade gräset ränder
som inte varit där
tidigare

Och vi letade oss
tillbaka
till vägen vi lämnat
Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
men vi bar värmen med oss
och jag frös inte alls

den där gången
du vet
som jag sa att jag hade glömt

/z.flygh

Lyckans baksida

Lösryckt iakttagelse 6:

Människan är ingen idiot. Hon vet när hon stöter på något som är överlägset det hon tidigare erfarit, och när hon väl har gjort det så glömmer hon inte. Det gamla som tidigare har uppfattats som det bästa ligger sedan för evigt på andra plats.

Har du sovit under bar himmel med stjärnorna diskret flirtande ovanför dig och med en sval vind lindad om tårna, så kommer du att upptäcka att sängen i studentrummet under ett vitmålat tak och med ett nödtorftigt öppnat fönster - doesn't really cut it. Vilket är högst opraktiskt. Man kan inte sova ute varje natt. Bara sådana omständigheter som väderleken kommer att sätta P för det snarast. Istället får du ligga där under täcket och veta att det alltid är två andra studentrum mellan dig och natthimmelen.

Och i brist på närvarande mamma får du stoppa om dig själv med orden: "Du är dömd både till det näst bästa och - vad värre är - vetskapen om att det är det näst bästa. Sov gott nu."

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Fristad i mig

en fristad i mig
här inne
jag kan skrika skratta kratta
kratta? nej,
joddla!
ja, joddla
tala rakt ut och
lyssna
till ekot av mitt innersta
i högljudd enskild avskildhet
och jag kan drömma
kan drömma fritt fånigt fult
fult?
ja, fult!
skitigt ofint generande ärligt
behöver inte rodna,
aldrig rodna!
aldrig stå till svars
för det
det är mitt, bara mitt
mitt eget.

/z.flygh

Palla...

Lösryckt iakttagelse 5:

Varför är stulen frukt sötare än den som säljs till kilopris på ICA?

/z.flygh

Värnandet om jaget (eller "Nej, jag pluggade inte idag heller")

Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.

Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om jag inte längre var jag - vad skulle då jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.

Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.

Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.

Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...

Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.

Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?

Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.

God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.

Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en Dead like me-filmkväll med Amelie.

Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)

Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.

/z.flygh

Confessions of a fattig student

Äter äggfrukost enligt principen "man tager vad man haver", en omedelbar följd av principen "man köper vad som är billigast". Ska sedan rulla ner på stan. Varför är lite oklart.

Min ursprungliga tanke var att köpa linser (de man sätter i ögonen, inte den ätbara varianten). Sedan kollade jag som av en ren händelse mitt bankkonto och insåg med ett nervöst skratt att jag inte hade råd. Och inte som i "Nej, jag bör nog inte unna mig det här just nu, jag får för lite pengar över till annat..." utan som i "Shit. Jag har inte pengar så att det räcker. Jag kan inte köpa det här utan att först ansöka om kredit...". Detta beror förstås delvis på att linser är väldigt dyrt, och att mina inte tillhör de billigare. Helt luspank är jag inte. Men ändå.

Samtidigt var det ju att vänta. Inga inkomster över huvud taget under sommaren, medan utgifterna ständigt har fortgått... Det är logiskt, om än enerverande.

Ändå ska jag alltså ta mig ner på stan, åtminstone för att träffa mamma. Varför är lite oklart det också, för jag såg henne senast igår... Men bestämt är bestämt och planer är till för att följas.

Hon kanske bjuder på fika.

/z.flygh

Läääättad...

Lösryckt iakttagelse 4:

Lättnad är en ljuvlig känsla. Fast egentligen är det väl ingen känsla, utan bara vakuumet efter en tyngd eller nervositet som upphört. Eller?

Igår gick jag på mitt allra första aikidopass efter nyckelbensbrottet. Det var upp till bevis. Jag var fruktansvärt nervös, till och med mer än jag trodde att jag skulle vara. På mattan innan passet började darrade jag bokstavligen. Jag var rädd att det skulle göra ont att rulla på höger axel. Inte "Åh, nej. Det här kan ju göra ont. Jag vågar inte..." utan mer "Ugghh... Om det här gör ont så är det kört. Over. Finito. Då kan jag inte träna aikido igen. Någonsin. Uäääääh!".

För axeln är ju friskförklarad. Bättre blir den inte. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte hade fungerat. Gråtit krokodiltårar. Skrikit. Usch, jag vågar inte tänka på det. Det skulle väl vara lite som att upptäcka att du har blivit allergisk mot ett högt älskat sällskapsdjur. Lite mild snuva hade jag säkert kunnat stå ut med, men snackar vi utslag och svullnader så har man ju inte mycket till val.

Men det gick bra. Bättre än väntat. Det var åtminstone 98 % smärtfritt, och det nöjer jag mig så gärna med. Om man bortser från smärtfrågan gick det väl någorlunda i övrigt. Föga oväntat hade jag förlorat allt vad kondition heter, så jag pustade och frustade mig igenom passet med en vackert överhettad ansiktsfärg. Självklart var jag också ringrostig, men det var ändå långt ifrån att börja om från början. Så jag är helt enkelt nöjd. Och lättad förstås.

Och den smärta som uteblev igår kompenserar det visst idag. Jag har rent fantastisk träningsvärk i mage, lår, axlar, rygg och bröstmuskler. Redan igår hade jag stora problem att ta mig uppför trapporna när jag skulle hem, och det är inte mycket lättare idag. Självklart passar jag då på att tvätta nu, så att jag ska få springa riktigt mycket i trappor...

Men jag tar den smärtan, omfamnar den som en saknad vän. Nu är jag här igen. I'm back!

/z.flygh

Nyblivet fan av IKEA och buljongtärningar

Det ena oberoende av det andra. Fast kombinationen är kanske inte helt dum den heller? Jag lämnar det öppet.

Dagen började med en dust med en IKEA-bokhylla. I dess beståndsdelar. Till en början. Efter en lagom lång fajt stod där dock en fullfjädrad bokhylla, vilket är den springande punkten. Bokhyllan var inte min (och är det inte nu heller för den delen) utan Hannahs, men jag hade i ett ögonblick av bristande omtänksamhet lovat henne min hjälp med att sätta ihop den. Jag vet inte hur jag tänkte, och jag vet inte hur hon tänkte, men det var redan från början osannolikt att jag skulle göra ens tillräckligt med nytta för att väga upp den skada jag säkerligen skulle tillfoga antingen

a) bokhyllan
b) mig själv
c) Hannah
d) någonting annat inom ett avstånd på tre meter.

Eller alltihop för den delen, jag är mycket för att sprida förödelse. Att jag hade tillgång till en hammare gjorde inte situationen mer lovande. Det var helt enkelt oansvarigt av mig att lägga mig i. Inte desto mindre gjorde jag det, och häri ligger grunden till min beundran för IKEA. För det gick bra. Det blev en bokhylla och inget blodbad. Och det säger en hel del om konstruktionen av och instruktionerna till denna bokhylla. Okej, det blev inte ett 100 % felfritt resultat. Ett par små hål sitter där de inte borde sitta, medan en skruv inte sitter där den borde sitta, men det är knappt märkbart. Och ingen (!) skadades vid ihopsättandet av denna hylla.

Vidare till mitt upptäckande, eller åtminstone uppmärksammande, av buljongtärningens fantastiskhet.

Hannah hade den goda smaken att bjuda mig på lunch som tack för hjälpen med tryckandet, bankandet och lyftandet, och tydligen föder god smak mer god smak. Pasta, bacon, lök, crème fraiche, vatten, mjölk, mjöl och vitpeppar... Lite tråkigt? Lägg i en buljongtärning och du har en gourmetmåltid! Italienska örter. Mm.

Middagen fick jag stå för själv, och för en gångs skull kände jag en uppriktig längtan efter lite grönsaker att leka med. Men eftersom ingen sådan längtan infann sig senast jag handlade hade jag inga att tillgå. Eller... jag hittade en burk kikärtor. Är kikärtor grönsaker? Det blev hur som helst ett fint litet hopkok av passerade tomater, gårdagens överblivna tacoköttfärs, kikärtor, tacosås, salt, basilika, grillkrydda, vatten, mjöl och... grönsaksbuljong! Et voilà! Tillsammans med lite gammal pasta ur kylskåpet har vi en alldeles utmärkt måltid. Vem behöver grönsaker?

Egentligen?

(Förresten, är det ett dåligt tecken att pastan har frusit till is i kylskåpet?)

/z.flygh

Allsång på Skansen

Så har vi då varit på Allsång på Skansen för sjätte året i rad. En mycket fin liten tradition, måste jag säga. Sevärt den här gången var Mando Diao och Jonas Gardell, resten var en enda stor, mycket utdragen axelryckning. Vilken tur då att jag i första hand är där för umgänget och inte den artistiska närvaron.

Det var mysigt. Aningen för hög getingtäthet i luften. Ugnshett.

Skansenbränna - check!

Jag har gett upp att försöka förklara för oförstående människor det fantastiska i att sitta och vänta på en bänk i timmar. Jag har slutit mig till att antingen förstår man det, eller så gör man det inte. Jag fattar. Och det gjorde mina sex skansenvänner också. Och då kan det inte bli annat än bra stämning. Ur en Mando Diao-låt:

Clap your hands and shake
On a summer's day
To the music, to the music

Vad dessa rader saknar i djup vinner de tillbaka på igenkänningsfaktorn. Och musiken och rösterna genererar endast tummar upp, så jag kan nog tänkas kolla upp dessa killar närmare inom kort. Det är inget jag hitintills har lyssnat på.

En härlig dag som avslutades med något slags meditationsduell mellan mig och Malin på en kaj i hamnen. Ingen vann. Däremot förlorade vi båda känseln i fötterna och förmågan att gå normalt. Denna sommarkväll i Stockholm var en enda påminnelse om hur mycket jag tycker om den staden på sommaren. Just så ska det vara. Sent. Ljummet. Rosaskiftande himmel. Glittrande vatten. Åh.



/z.flygh

Upplösningen, hemkomsten och första mötet med The Scooter Badger!

Utöver oflyt tycks vår familj ha en dragelse till att finna de allra mest långsökta och komplicerade förklaringar till saker och ting. Vilken tur då att man har erfarna husvagnsägare till grannar som kan bidra med lite nya perspektiv.

För nej, vi hade inte låst in bilnycklarna i bilen. Bilen låstes av misstag, men vi hittade tillslut nycklarna i pappas ficka, av alla ställen... Vadå, "leta på det troligaste stället först"? Och missa allt spännande? Nää.

Det var en lättad, om än generad, pappa som plötsligt fiskade upp nycklarna ur shortsen, och när vi alla såg vad det var för något var tystnaden total i husvagnen. Alla var förstummade. Ett obetalbart ögonblick. Och med en plötslig, brinnande längtan efter att komma hem satte vi oss i bilen och körde och körde och körde. Strax innan midnatt var vi äntligen framme i Ekbacken.

Men! Självklart kunde vi ju inte avsluta denna resa på det sättet. Hur skulle det se ut, ett lyckligt slut? Det skulle ju vara som att det var någon annan som kom hem. Det måste ju kännas att det är just vår familj som avslutar sin husvagnssemester. Så vi såg till att backa in i en sten på uppfarten. En stor, sprucken buckla längst bak på husvagnen - det kan väl tjäna som ett fint litet minne av resan? Mycket passande, tyckte vi. Särskilt om vi ska sälja vagnen nu...

När vi skulle pallra oss in i stugan och omedelbart slockna i våra mjuka, sköna sängar hejdade vi oss på altanen. Ett mycket mystiskt ljud hördes nerifrån själva ekbacken. Det var ett enträget, skrapande ljud. Första tanken var på ett djur som skrapade med klor på ett träd, men det var på något sätt ett alldeles för kraftigt ljud. Man såg inget i mörkret. Vi lyste med en ficklampa, men ljuset räckte inte till.

Alla utom mamma och hunden (som uppvisade en anmärkningsvärd nonchalans inför det hela) gick ned i backen för att se efter vad det kunde vara (med bultande hjärta, bör tilläggas, för vad det än var så lät det som att det var stort och åtminstone hade välfungerande klor). Vi krånglade oss över stängslet och insåg att ljudet kom ifrån pappas presenningtäckta snöskoter. Det lät som att något djur satt fast inuti den. Pappa smög sig närmare med ficklampan, med mig och brorsan på behörigt avstånd. Plötsligt hojtade pappa till, ropade att det var en grävling, och alla rusade vi skräckslagna tillbaka mot stängslet och formligen kastade oss över på den säkra sidan. I ögonvrån såg jag en mörk skugga lämna skotern.

Vi tyckte alla att The Scooter Badger! verkade vara en cool snubbe. Tänk bara - när familjen är borta smyger han sig fram om nätterna och leker skoterknutte. Jag kunde riktigt se honom framför mig med solbrillor på nosen och tassarna på styret... Tyvärr krackelerade min bild av The Scooter Badger! när pappa imorse meddelade att han hade hittat en bikupa i skotern. På något sätt låter The Hungry Badger! inte riktigt lika tufft...

Idag är det tvätt på schemat. Sortera, tvätta, hänga, vika, sortera, tvätta, hänga, vika... Och packa. Visserligen kom jag hem ifrån västkusten igår, men det hindrar mig inte från att åka dit igen imorgon. Det är min smala lycka att jag råkar tycka om att åka bil.

Dåså, en 40-graders kulörtvätt tvättad och hängd, en 60-graders kulörtvätt i tvätten. Bara två vittvättar kvar sedan, och en himla massa torkande... vilket tvätten lyckligtvis fixar på egen hand.

/z.flygh

Husvagnsliv, del 4 (Strandsatt i Torekov)

"Ropa inte hej fastän solen har gått ned, för svärmor kan komma med aftontåget."

Där fick jag för att jag trodde att jag vid det här laget skulle sitta i bilen på väg hem... Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, men det verkar bli mest av det förstnämnda. Jag antar att det ligger mer för mig.

Vi är inte på väg hem. Inte på långa vägar. Och skälet är så fantastiskt dumt och osannolikt att jag nog kommer att skratta och skaka oförstående på huvudet månaden ut. Det är verkligen en snygg, representativ avslutning på hela den här resan. Det började ju fint med punka och ett trasigt husvagnsbatteri, fortsatte med en sprucken varmvattenberedare och medföljande översvämning, och därefter ett trasigt fönster som fick ned- och tillbakamontreras. Nu har vi här kronan på verket, juvelen i samlingen, höjden av oflyt:

Vi har låst in bilnycklarna i bilen.

Och det är ju snudd på elegant gjort, ett riktigt konststycke. Beundransvärt, rent av, eftersom vi låser bilen med en sådan där liten fjärrkontrollsdosa. Det torde vara halvt omöjligt. Men ska någon lyckas så är det förstås vi. Vi höll på att packa in saker i bilen i gårkväll, och antagligen tappade pappa bilnycklarna i bakluckan. När mamma sedan stängde luckan verkar den ha lyckats trycka på låsknappen och omedelbart låst bilen samt våra chanser att ta oss hem. En på miljonen.

Morgonen har ägnats åt att ringa runt till olika verkstäder och låssmeder och jag vet inte vad, i jakt på någon som kan hjälpa oss. Inget napp. Att det är lördag är ingen fördel, och det verkar över huvud taget inte gå utan att få bilen bortforslad. Och vi måste ju ta oss hem. Lösningen vi till slut enades om är långt ifrån optimal men får sägas vara acceptabel. Vi har lyckats förlänga bokningen av campingtomten några dagar och övertalat min morbror att leta upp reservnyckeln hemma hos oss samt skicka den med expressbrev 60 mil ner till campingen i Torekov. Men i och med att det är helg får vi den ändå tidigast vid lunchtid på måndag. Det är opraktiskt av en rad olika anledningar, men något vi är så illa tvungna att finna oss i.

Har man ett sinne för humor med självironiska undertoner (som undertecknad anser sig ha) så kan man se situationens många komiska poänger, och då har man ganska roligt åt detta. Mitt i allt strul. Alla i sällskapet ser det tyvärr inte. Det är jobbigt, men jag ska försöka att inte göra det till mitt problem.

Och nog är det fascinerande vilka stora konsekvenser en sådan liten, liten sak kan få. En liten nyckel på fel sida om en glasruta...

/z.flygh

Husvagnsliv, del 3 (Slutet?)

Torekov. Så heter stället vi nu befinner oss på. Eller... så heter det var sjunde gång jag säger det. Annars kan det heta Tovekor, Koretov, Kovetor, Kotevor, Tokevor eller Koverot. Men det är det förstnämnda som står på alla skyltar. Utanför Båstad ligger det i alla fall.

Torekov är en urgullig liten ort. Jag skulle kalla den bedårande, om det inte fick mig att låta som en 65-årig tant vid namn Berit. Eller Maj-Gun. Eller en mycket feminin Lars-Åke. Tyvärr har det regnat hela förmiddagen idag, så jag har bara suttit och tryckt i förtältet med en bok. Husvagnen håller man sig helst borta från i dylika förhållanden, för minsta lilla duggregn får det att låta som att Gud beskjuter oss med kulspruta någonstans ovanifrån. Och det är inte helt behagligt.

Men igår var det helt fantastiskt väder, och jag hade gärna legat på stranden i timmar, om inte min hudfärg i kombination med ett inte helt oansenligt mått vett hade satt stopp för det. Men kvällen var fantastisk. Solnedgång över havet, en lång strandpromenad, varm kvällsluft, en halsstarrig golden retriver som bara ville jaga kaniner... Fulländat.

Husvagnstrippen börjar lida mot sitt slut, på lördag vänder vi motorhuven åt nordöst igen. Det ska bli skönt på många sätt. Byta umgänge. Byta toaletter. Frågan är som vanligt om detta blir vår sista husvagnsresa. Varje år sedan vi skaffade husvagnen har vi funderat på att sälja den. Det känns både vettigt och tar emot. Jag gillar husvagnslivet, eller åtminstone vad det skulle kunna vara. Det är sant att våra campingvistelser inte präglas av entusiasm och glädje alla gånger, den det lilla av den varan som ändå finns - hur mycket är det värt? Det är det som är frågan.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 3: Tre sorters husvagnsägare: en studie i husvagnsinnehav

Den uppmärksamma observatören kan i campingvärlden urskilja tre sorters husvagnsägare: amatörhusvagnsägaren, den erfarna husvagnsägaren och den erfarna amatörhusvagnsägaren. För den oinsatte kan dessa te sig snarlika, men skillnaderna finns där för den som vet var man ska leta.

Amatörhusvagnsägaren är nykomlingen i campingsvängen. Han känns igen på sin stora entusiasm inför husvagnslivet, men också på en viss tafatthet i det han gör. Inte sällan kastar han blickar på de omkringliggande husvagnarna för att vara säker på att han gör "rätt". Kanske är han ute på sin allra första husvagns jungfruresa, eller så har han lånat en husvagn av en kollega och vän. Han präglas också av ett visst mått av mindervärdeskomplex gentemot den mer erfarna husvagnsägaren.

Om dessa kännetecken inte avslöjar honom kan man känna igen honom på de kardinalfel han gör i sitt husvagnsinnehav. Amatörhusvagnsägaren kommer att ha ställt upp husvagnen i en underlig vinkel mot tomtgränsen. När han kopplat loss den från bilens dragkrok kommer han att få putta den för hand sista biten, medan hans nya grannar, tillika erfarna husvagnsägare, småler igenkännande. De gjorde likadant för tio år sedan.

Han kommer att ta itu med förtältsresandet som ett heldagsnöje och entusiastiskt rota bland pinnar i olika längder och tjocklekar medan han känner sig som en riktig Ernst Kirchsteiger. Efter att ha vänt och vridit på pinnarna en halv dag och när han bränt axlarna ordentligt röda i solen kommer han att med en lätt generad min vända sig till den erfarna husvagnsägaren mittemot och be om hjälp.

När förtältet är rest tar amatörhusvagnsägaren en kall öl, kopplar in tv-apparaten och njuter framför en fotbollsmatch. Tills allt slocknar. Tv, lampor - allt. Han får panik och springer fram och tillbaka i husvagnen och undrar vad felet kan vara. Har strömmen gått? Nej, i husvagnarna runt omkring syns varma sken i alla fönster, och tv-ljud strömmar ut från ett förtält två platser bort. Oron stegras. Har han köpt en defekt husvagn? Har han lyckats paja kollegans (och den potentielle framtida ovännens) husvagn? Svetten pärlar sig i pannan på honom. Han har inga verktyg med sig.

Med skräck i blicken den här gången, istället för genans, knackar han på husvagnen bredvid (för han vill inte fråga den erfarne husvagnsägaren mittemot en gång till) och ber om hjälp. Efter tio minuters felsökning konstaterar hans erfarne husvagnsägargranne att han glömt sätta i elkabeln och således har laddat ur husvagnsbatteriet. Amatörhusvagnsägaren skäms ett tag men skrattar snart igen. Han är ju trots allt en glad amatör. Han kommer inte att göra om samma misstag igen. Om tio år kommer han att vara precis som sina grannar: en erfaren husvagnsägare.

Den erfarne husvagnsägaren har ett antal campingår på nacken - exakt hur många har han stenkoll på, och han talar gärna om det för dig, oavsett om du frågar eller inte. Han är medelålders eller däröver och präglas i motsats till amatören av ett stort lugn och ger intryck av att ha full kontroll på allt. Sin husvagn känner han utan och innan och han vårdar den ömt. Han har en mängd verktyg med sig, men behöver dem aldrig för egen del. Han ser med nostalgi på hur amatörhusvagnsägarna kämpar med dragkrokar, förtält och gasolspisar. Ofta är han framme och erbjuder dem råd och hjälp redan innan de hunnit lägga pannan i fundersamma veck. Erfarna husvagnsägare är hjälpsamma grannar. De har varit med. De förstår sig på. De skrattar med amatörerna, inte åt dem.

De erfarna husvagnsägarna vet vilka campingtomter som är finast, mest öppna, har bäst mark för att slå i tältpinnar i och som ligger i bäst läge i förhållande till servicehus och badstränder, och de har bokat tomt i förväg. Där ställer de upp sin vagn i en handvändning, och tre handvändningar senare är förtältet rest, alla kablar på rätt plats, vatten indraget i husvagnen och avloppet välfungerande. Allt är snyggt, prydligt och nittio grader. Den erfarne husvagnsägaren lyckas alltid finna ett sätt att ställa vagnen så att den följer brandsäkerhetsföreskrifterna till punkt och pricka samtidigt som förtältet badar i kvällssol.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren har också ett antal campingår bakom sig och har under dessa år - precis som den erfarne husvagnsägaren - skaffat sig en hel del erfarenheter. Skillnaden är att den erfarne amatörhusvagnsägaren ändå gör samma fel som den renodlade amatören. Oavsett hur länge han har varit med tycks han oförmögen att lämna amatörstadiet bakom sig.

Han låter varmvattenberedaren sitta kvar i husvagnen under vintern, bara för att en mindre översvämning senare upptäcka att den har spruckit. Nästa vinter tar han inte heller ur den, och han svär precis lika mycket som första gången när han sedan får en fontän i främre delen av husvagnen och en bäck i den bakre. Han öppnar fönster så långt att de inte går att stänga igen utan att man skruvar ner dem och sedan sätter tillbaka dem. Han är väl medveten om vad brandsäkerheten kräver av honom när han ställer upp sin husvagn, men han får ändå tillsägelser av campingledningen och tvingas flytta.

Av erfarenhet vet han hur svårt det är att hitta lediga campingtomter under högsäsong, men han bryr sig ändå aldrig om att boka något i förväg. Istället för att åka dit han vill får han åka dit där han får plats. Han tar det han får: små vildvuxna tomter, stenig mark, milslånga avstånd till allt man vill vara nära. Campingtomternas bottenskrap.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren bryr sig inte om att före avfärd kolla igenom husvagnen som stått hela vintern. Först när han ska ge sig av hittar han en spik, vilket inte skulle vara något större problem om den satt någon annanstans än i ett platt däck på husvagnen. I samma veva ser han också att lamporna i husvagnen inte uppför sig på ett för lampor lämpligt sätt, vilket visar sig bero på att batterivattnet i husvagnsbatteriet av någon anledning inte är i husvagnsbatteriet. Och ingen annanstans heller för den delen. Först efter en däckreparation, två flaskor batterivatten à 20 kronor styck och till slut ett nytt batteri kan avfärden genomföras.

En erfaren husvagnsägare kan givetvis också få punktering, men han har redan två veckor tidigare gjort en grundlig genomgång av husvagnen, testat alla funktioner, upptäckt dylika fel samt åtgärdat dem. En amatörhusvagnsägare är kanske inte lika preventiv i sitt tänkande till en början, men sedan han gjort sig den erfarenheten en gång har han fattat galoppen. Det har inte en erfaren amatörhusvagnsägare.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren vill gärna vara en erfaren husvagnsägare. Han ställer gärna upp när en amatör ber om hjälp, men kan i slutändan sällan göra någon nytta. I värsta fall kan han däremot göra skada. Hans främsta karaktärsdrag är envishet, och kanske i någon mån dumhet. Han ses ofta klia sig i huvudet. Den erfarna amatörhusvagnsägaren skulle kunna ses som en form av mutation. Han kommer likt förbenat att fortsätta sin husvagnskarriär, men kommer aldrig att utvecklas till en erfaren husvagnsägare.

(By the way, vi tillhör den sista kategorin).

/z.flygh

Husvagnsliv, del 2 (Bland fläktar och hundrumpor)

Husvagnen har letat sig fram till Varberg, och vi med den.

Jag försöker hålla huvudet kallt. I mångdubbel bemärkelse, men framför allt bokstavligt. Det är hett! Så där hett så man inte vet vart man ska ta vägen. Och alternativen kan ändå räknas på ena handens fingrar: husvagnen, förtältet, toaletten. Temperaturen är densamma överallt, men det hindrar inte optimisten från att i ren desperation rusa från det ena stället till det andra i hopp om att någon form av svalka ska gå att finna någonstans. Till och med den inbillade sorten är hett (haha...) eftertraktad.

När tillfälle erbjuds knycker jag bordsfläkten och placerar mig med näsan två millimeter ifrån den. Sedan sitter jag där som ett fån tills någon upptäcker att jag har stulit den. Inte sällan kommer hunduslingen fram och vill dela platsen med mig. Hon tycker om att ligga med fläkten bakom rumpan. Och vem kan neka en stackars golden retriver det? När hon flåsar och flämtar, ungefär som jag skulle göra efter ett mycket hypotetiskt maratonlopp.

Så jag delar fläkt med en hundrumpa. Jaja.

En stor del av dagen har ägnats åt bad, men inte som normala familjer gör det. Normala familjer packar ner badkläder, badlakan, solskyddskräm (spray om det är en lite hippare familj), och matsäck i en strandväska. De tar sedan bilen till stranden och badar, solar, äter, badar, solar och åker hem. Så gör nu inte en familj med en halsstarrig golden retriver. Eftersom hundar i allmänhet - och halsstarriga golden retrivrar i synnerhet - inte är välkomna på vanliga stränder måste dylika familjer vara beredda att tänka till lite om de vill bada. Samt vara beredda att betala aningen högre bensinkostnader.

Problemet är detta:

1. Hunden får inte vara på stranden.
2. Det är relativt långt till stranden.
3. Det är hett till tusen i bilen.
4. Hunden kan inte lämnas i bilen.
5. Hunden måste stanna hemma.
6. "Hemma" är för tillfället en husvagn.
7. Det är hett till tvåtusentjugo i husvagnen.
8. Hunden kan inte lämnas ensam i husvagnen.
9. Någon måste stanna hemma med hunden.
10. Alla vill bada.

Vad gör man, vad gör man? Jo, man badar i skift.

Och det är precis så omständligt och opraktiskt som det låter, men det är häpnadsväckande hur långt man är beredd att gå när man håller på att krevera i värmen. Eller hur långt man är beredd att köra då, i pappas fall, för det var han som fick agera chaufför och hämta, lämna och skjutsa. Men alla fick bada och hela tiden var det någon som var hemma och konkurerade med hunden om fläkten, och det var ju tanken. Lyckat, med andra ord?

Dagens bad var det underbaraste jag har varit med om i badväg. Aldrig mer kommer jag att rysa när folk nämner havsbad, ty jag är frälst. Detta bad har för alltid krossat mina fördomar gentemot havsbad. Eller dränkt dem, kanske? Det var som att bada i ett badkar. Temperaturmässigt alltså - sedan upphör likheterna. För aldrig har jag badat i ett oändligt långt och brett badkar med den finaste sand på botten. Och saltvatten. Ett badkar man kan gå och gå och gå och gå i utan att ens ana ett slut på det. Om någon känner till ett badkar som matchar den beskrivningen så litar jag på att de talar om det för mig. Då ska jag banne mig ha det. Helst ska det vara gratis också.

Imorgon bär det av till ett nytt ställe som jag ännu inte har lärt mig namnet på. Det är husvagnslivet i ett nötskal.

Lösryckt iakttagelse 1:

Det är intressant hur man på morgonen kan vakna och se ut som vanligt, och sedan gå och lägga sig på kvällen och se ut som rosa pantern.

Lösryckt iakttagelse 2:

Det gör ont att se ut som rosa pantern.

/z.flygh

Husvagnsliv, del 1 (Och en viss oro för min mentala hälsa)

Man kan med rätta fråga sig hur det står till med den som frivilligt går med på att stänga in sig i en liten, liten låda till husvagn med föräldrar, bror och en halsstarrig golden retriver i närmare två veckors tid. Det kan man, och om jag vore så lagd att jag hade för vana att prata med mig själv skulle jag nog ha gjort det också, men här sitter jag nu...

...i en husvagn...

... och en inte alltför stor sådan...

... med mina föräldrar...

... och min bror...

... och en halsstarrig golden retriver...

... i Lidköping.

Och som upplevelse går det väl upp och ner, njutning varvat med frustration. Jag minns varför jag flyttade hemifrån, om man säger så. Och offentliga toaletter kan inte mäta sig med de man har hemma. Man får istället lära sig att jubla över mild ofräschhet, när man finner sådan.

Men jag praktiskt taget bor i mina flipflops, har målade tånaglar och viftar mycket på tårna. Det är bra. Jag ska koncentrera mig på det. Mår fötterna bra, mår själen bra - det får bli min nya filosofi.

Och gratis semester och mat har ju inte en helt obehaglig klang det heller...

/z.flygh