Rehabilitering, dag 2

...
Andra steget i min återanpassning till verkligheten blev att åka ner på stan och köpa en kalender. En privat kalender. Inte att fylla med scheman över vem som jobbar när i caféet eller listor över vad som måste beställas till dagen därpå, utan förhoppningsvis en kalender fullspäckad med fikor med kompisar, aikidopass, mysmiddagar och en och annan föreläsning.

Jag måste dock erkänna att det första och hittills enda jag har skrivit upp i kalendern är ett arbetspass på Norrlands...

Jaja. Små steg var det.

/z.flygh

Rehabilitering, dag 1

...
De senaste fem månaderna har jag levt i en bubbla innehållandes Norrlands och inte mycket annat. Nu har bubblan spruckit, och med ens inser jag att jag måste ta tag i verkligheten. Det är inget man gör på en dag, utan nu börjar rehabiliteringen, återanpassningen till ett vanligt liv där man måste handla och laga mat själv, boka tvättider istället för att köpa nya underkläder hela tiden, umgås med sina vänner och fundera över saker såsom studier och ekonomi.

Förhoppningsvis står jag stadigt på jorden igen inom en vecka.

Dagens uppdrag blev att inventera mina lager. Och det låter kanske som att jag fått ett återfall och maniskt åkt ner till nationen för att göra veckoinventeringen, men icke! Istället tog jag mig an mitt alldeles egna, privata frysfack (vilket går tio gånger snabbare att inventera än stora frysen på Norrlands, och är en mycket behagligare upplevelse då man slipper gå in i frysen).

Mina nedfrysta tillgångar uppgår till:

2 majskolvar
6 påsar med köttbitar i olika storlekar märkta "random kött"
1 påse med små köttbitar märkt "jätterandom kött"
1 påse crabsticks som mystiskt dök upp någon gång förra året. Jag gillar inte ens crabsticks.
1 kycklingfilé
2 baconförpackningar
2 brödbitar
1 halv falukorv
samt 1 påse med något brungrått som måste tinas före identifiering

Det kunde ha varit värre... Nästa steg i rehabiliteringen blir väl kanske att våga sig till en mataffär och fylla på förråden något. Men inte idag. Nu ska jag belöna mig för mina frysinventeringsframgångar med lite glögg och en trevlig film. Man måste ta det i små steg.

/z.flygh

Om leveranser

...
Idag fick jag allt jag hade beställt.
Och inget jag inte hade beställt.
En timme för sent, men ändå.

Woah.

/z.flygh

En ny sorts trötthet

...
Imorgon är det måndag. Då har jag två veckor kvar som Cafémästare på Norrlands nation. Jag önskar att jag kunde säga att det känns sorgligt och att jag kommer att sakna det här nationslivet till tusen, men det kan jag inte. Sorgen och saknaden kommer nog att komma tids nog. I februari kanske. Kanske kommer jag i februari sitta och ha akutångest över C-uppsatsen i svenska. Kanske kommer jag vara genomtrött på tentaplugg och seminarier och sakna lek, gasker, kakbak och allt vad det är att vara Klubbverkare. Men inte just nu. Just nu är jag trött.

Och jag är trött på ett helt nytt sätt. Det är en trötthet som inte försvinner av ett par nätter med 8 timmars sömn. Jag sov 14 timmar i natt. Jag vaknade utsövd, så utsövd man kan bli, men jag är fortfarande trött. Det är en trötthet som bottnar i att man är på nationen sju dagar i veckan, och i att man är där också när man inte är där rent fysiskt. När jag cyklar hem på kvällen funderar jag på om jag har tinat tillräckligt mycket bröd till morgondagens frukost. När jag står i duschen funderar jag på om jag verkligen kom ihåg att beställa ost och om 18 kilo crème fraiche verkligen är tillräckligt mycket för lördagsfikat. När jag sover drömmer jag att jag tar betalt för kaffe av en aldrig sinande kö av kunder. Råd som: "Gå hem och sov, och tänk inte på Norrlands" hjälper inte. Jag har inte sömnbrist. Jag är bara utmattad.

Jag har haft så fantastiskt roligt och lärt mig så mycket under den här terminen. Jag är stolt och nöjd med det jag har gjort med min tid, och jag är väldigt tacksam för att jag har fått uppleva det här livet. Det liknar sannerligen inget annat. Däremot kan jag inte låtsas att jag inte är glad att det snart är över. Jag saknar min naturliga dygnsrytm. Jag saknar sovmorgonar. Jag saknar att kunna försova mig utan att världen går under. Framför allt saknar jag att vara ledig. Dagar utan förpliktelser. Dagar utan leveranser att packa upp, utan lunch som ska lagas med ingredienser som av någon anledning inte dök upp med leveransen, utan beställningar som ska göras innan klockan tre, utan fakturor och kreditnotor och utan lagerinventeringar. Dagar utan ansvar.

Jag är glad att det snart är slut. Jätteglad. Det tänker jag inte be om ursäkt för.

/z.flygh