Kära dagbok...

Jag har börjat sakna dagboksskrivandet. En blogg är ju på många sätt lik en dagbok, men det är inte samma sak. Hur mycket man än säger att man skriver för sin egen skull, och hur övertygande man än låter så finns den utomstående personen hela tiden med i bilden. Oavsett om någon läser det man skriver så anpassar man sig efter denna eventuella människa. Man skriver om, tar bort, skalar, färgar, tonar... Dagboken är en monolog av dig själv, för dig själv. Den är ren på ett smutsigt sätt. Eller snarare smutsig på ett rent sätt. Det är ärlighet sida upp och sida ner, precis så rakt, fult, fantastiskt och dumt som tillvaron man försöker sätta ord på är. Jag saknar det att bara vräka ur sig, utan en tanke på formuleringar eller konsekvenser.

Det är lustigt, för jag har ju skrivit dagbok många år. Så slutade jag plötsligt när jag bröt nyckelbenet och således inte kunde skriva något, och sedan började jag aldrig igen. Det "jag" som lever i mina dagböcker har ju alltså fastnat. Det sista jag skrev var kanske något om att jag såg fram emot aikidon dagen därpå... Man får aldrig veta vad som hände sedan! Mitt nyckelbensbrott existerar inte i den världen. Det har ännu inte hänt, skulle man kunna säga...

Men att bara börja skriva igen är heller inte det lättaste. Blotta tanken på att gå igenom vad som har hänt sedan senast får mig att rygga undan. Man vill ju inte lämna en stor, oförklarlig lucka, men det känns som lite för myckert av ett projekt. Dessutom är det jobbigt att skriva dagbok. Det är jätteskönt att slippa skriva en uppsats (jag skrev nog oftast mellan tre och tio sidor varje kväll när jag höll på) innan man får lägga huvudet på kudden. Att bara få blunda och somna känns fortfarande lyxigt.

Och det är precis vad jag tänker göra nu. Yeah.

/z.flygh