Lösryckt iakttagelse 10: Bekymmer

Inget dämpar bekymmer så effektivt som större bekymmer.

/z.flygh

Fasader

Du har inte mycket på dina
vitrappade väggar
Jag frågar
och du förklarar tålmodigt
som du brukar
(vad du får stå ut med!)
att varför börja klä en fasad
när man ännu inte är klar med sig själv?
Jag nickar oförstående
som jag brukar
och får syn på den tomma ramen
ovanför din säng
Jag frågar inte
varför du har ramat in ett vitt ark
och hängt upp det på väggen
för jag är rädd, så rädd
att du ska säga
att det är en bild av
mig

bakom fasaden

/z.flygh

I vita spår: en haikusvit

Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut

Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett

Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats

Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé

Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy

Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud

Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast

Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem

Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken

Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in

Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran



/z.flygh

Flyghet på autopilot...

Ibland får jag en sådan lust att bara vara oansvarig. Bara sluta bry mig för en dag eller så, och se vad som händer. Jag snackar inte om att stjäla mammas finporslin, sälja det, köpa ett gevär för pengarna och spela rysk roulette med ett motorcykelgäng om dumleklubbor - jag vill bara slappna av utan att behöva bekymra mig om konsekvenser.

Men sådan är inte min natur.

Jag tycks ha väldigt svårt att sätta det här flyghet på autopilot och luta mig bakåt. Att vara ansvarstagande är bra, jättebra, duktig flicka! ... Men jag undrar, jag. Ansvarstagande leder till mer av samma vara, och slutligen till frustration. Kanske är det de duktiga, ansvarstagande flickorna som till slut får nog och blir riktigt utagerande och oansvariga? Alla behöver ladda ur ibland.

Varför ska jag jämt behöva stå och manövrera den här jäkla skutan? När jag helst vill sitta längst bak i aktern med tårna i vattnet och njuta av färden. Vart den än bär hän...

/z.flygh

Och jag åker ikapp med solen

Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.

Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...

Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.

Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.

Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.

Och hemma betyder varm choklad.

/z.flygh

Min skidfilosofi

Det är lätt att kategorisera skidåkarna man möter i spåret.

Där finns tävlingsåkarna - satsarna som är ute efter en ännu bättre tid i årets Vasalopp. De susar förbi dig, susar om dig, eller bara susar i största allmänhet.

Därefter har vi entusiasterna - de motionerar. Kanske ska de också åka Vasaloppet (tionde startledet i så fall), men de åker framför allt för att de älskar att valla, åka, valla om och jämföra tider. De roar sig.

Den tredje och sista kategorin är de motvilliga skidåkarna. De åker aldrig ensamma. De kämpar 2 till 10 meter bakom sin pappa, mamma, pojkvän, flickvän, väninna eller husse - vem det än är som har släpat med dem. För en sak är säker; hade de fått bestämma så hade de varit någon helt annanstans...

Mig själv har jag betydligt svårare att placera i ett fack. Jag hamnar väl ganska nära entusiasten antar jag, men jag har på något sätt en alldeles egen skidfilosofi. Jag älskar inte att åka skidor. Jag åkte inte mina 3,7 mil idag för att jag tycker om skidåkningen. Den går an, men vad jag älskar är allt runt omkring.

Jag sysslar inte så mycket med tider när jag åker. Jag håller ett öga på klockan bara för att inte råka missa någon måltid, men hur snabbt jag avverkar x antal kilometer intresserar mig inte särskilt mycket. Jag har mitt eget sätt. Jag åker koncentrerat i tio minuter, sedan letar jag med blicken efter skogens vackraste gran. När jag har hittat den åker jag koncentrerat i tio minuter till, varefter jag vänder mig om och betraktar solnedgången (som av någon anledning alltid, alltid är bakom mig). Sedan mer kröö, plonk, kröö, plonk.*

Om fåglarna sjunger för mig lyssnar jag på dem. Gör de det inte så lyssnar jag på musik. Egentligen spelar det ingen större roll, för mitt huvud töms ändå på allt. När jag ligger i min säng på kvällen och tänker tillbaka på de åtskilliga timmar jag har tillbringat i skidspåren under dagen kan jag inte minnas en enda tanke jag har haft. Det är en ganska skön känsla, som att huvudet har rensats och renats. All skit är borta.

Det enda som kanske, kanske finns kvar är minnet av en alldeles särdeles vacker liten gran...

*
kröö = ljudet av knarrande stavtag
plonk = ljudet av skidans slag mot ett hårt skidspår

/z.flygh

Utmaningarnas dag i Majs

Jag är svag för utmaningar. Särskilt riktigt dumma och poänglösa utmaningar. I caféet idag påstod någon att man inte ska suga i sig strösocker genom ett sugrör, för att man då skulle få sockret ner i lungorna. Skitsnack, sa vi. Amy sprang och hämtade sugrör, och så provade vi. Inga problem.

... Socker är ju ganska mesigt, egentligen. Annat är det med svartpeppar! Och jag sa som så till Stefan, att "jag gör det om du gör det". Har den frasen någonsin följts av förnuftigt handlande? Jag tvivlar. Men handsken var kastad, och vi turades om att suga svartpeppar med sugrör. Det var inte trevligt. Man fick genast hela munnen full, och det var starkt.

... Men inte mycket mer än så, egentligen. En av nykomlingarna ( Agnes. Det var hennes första prova-på-pass i caféet...) berättade då att det tydligen ska vara omöjligt att svälja en tesked kanel. ... Verkligen? Fram med kanel och fram med teskedar! I en gemensam rörelse förde jag och Stefan varsin välfylld tesked kanel till munnen. I samma ögonblick som kanelen landade på tungan växte den till tredubbel volym. När jag försökte svälja täppte den till varenda skrymsle i munhålan och jag hostade fram ett stort kanelmoln. Hostande rusade jag mot toaletten där jag fick upp min lunch. Synd på en mycket god spenat- och fetaostpaj... Halsen brände som eld och känns fortfarande illa tilltygad. Stefan hade heller ingen behaglig upplevelse av det hela, men han hade visst vett nog att aldrig riktigt svälja. Kul för honom. Verkligen.

Och den nya cafévärdinnan har vi gott hopp om. Hon lyckades få mig att spy redan första dagen. Hur ska detta sluta?!

Och vad har vi lärt oss av detta?

- Det är inte farligt att suga i sig socker genom ett sugrör.
- Det är inte gott att suga i sig svartpeppar.
- "Jag ska inte göra det, även om du gör det."
- Agnes vet vad hon pratar om. Ifrågasätt inte.
- Kanel är gott som fyllning i bullar. Inte som munskölj.

/z.flygh

Kärleken till Majs

"Åh, vad jag älskar Majs!"

För de allra flesta människor är dessa ord föga mer än en kärleksförklaring till en grönsak. Också en någorlunda luttrad fikagäst i Majs café skulle kanske ha svårt att förstå ordens innebörd. Men för cafévärdinnorna som någon gång med sitt engagemang och sin kärlek har gjort Majs café till sitt andra hem i studentlivet, är dessa ord inget mindre än en helhjärtad kärleksförklaring till den gemenskap som döljer sig bakom kakkylens lätt suddiga plastrutor.

Ingen som har jobbat i Majs skulle tolka orden ovan som kärlek till själva caféet med dess bänkar, kylskåp, spis, diskstation och en mycket färggrann uppsättning skärbrädor. Det är människorna som gör Majs café.

Det är de fem före detta cafévärdinnorna som uttrycker sin stora oro över lördagsfikats framtid i och med bristen på nya lördagsfikavärdinnor och som försöker komma på lösningar och diskuterar vad de själva kan göra.

Det är lördagsfikavärdinnan som hoppar in och tar hand om stängningen av kvällsfikat när det krisar.

Det är cafévärdinnan som egentligen har jobbat sina pass, men som ställer sig ett par timmar i disken i utbyte mot en påse överblivna kanelbullar.

Det är cafévärdinnan som lämnar kassan ett ögonblick för att gå ut och ge dig en kram där du sitter vid ett bord och har en tung eftermiddag.

Det är de cafévärdinnor som ibland hänger i caféet utan att göra någon som helst nytta, bara för att att de inte har något bättre för sig.

Det är de tretton cafévärdinnor som jobbar gratis pass efter pass, vecka efter vecka, och på så sätt gemensamt lyckas driva ett café - det är de som gör att jag ibland känner mig nödgad att utbrista: "Åh, vad jag älskar Majs!"

Kvällsfikat på tisdagar börjar bli lite av en samlingsplats för nytt och gammalt folk att ses och bara hänga över en kopp te eller lite scones. Stämningen är lugn, varm och avslappnad. Efter tisdagens aikidopass är det höjden av njutning - ja, närmast fulländad lycka - att slå sig ned i goda vänners sällskap och sätta tänderna i Paulas varma nattmacka med skinka och ädeloströra.

Och så springer man bort med Hannah och Lykke och sätter sig i en ödslig trapp med fin akustik. Och de sjunger "Smedsvisan" i stämmor medan man själv bara lyssnar. Och någonstans långt nere i magtrakten gråter man för att allt är så vackert och för att man är där, så nära, och får ta del av det. Man gråter för att lyckan är på riktigt, för att man känner den, äger den. Man gråter för att man känner leendet i sitt eget ansikte och vet att det är människorna omkring en som har lämnat det där.

Åh, vad jag älskar Majs.

/z.flygh

Nattligt dilemma

Jag har ägnat de senaste två timmarna åt att pimpa naglarna, men framför mig har jag en förförisk liten clementin som blinkar inbjudande åt mig (med en anmärkningsvärd brist på självbevarelsedrift...).

Skala eller inte skala - det är frågan.

/z.flygh