Kärleken till Majs

"Åh, vad jag älskar Majs!"

För de allra flesta människor är dessa ord föga mer än en kärleksförklaring till en grönsak. Också en någorlunda luttrad fikagäst i Majs café skulle kanske ha svårt att förstå ordens innebörd. Men för cafévärdinnorna som någon gång med sitt engagemang och sin kärlek har gjort Majs café till sitt andra hem i studentlivet, är dessa ord inget mindre än en helhjärtad kärleksförklaring till den gemenskap som döljer sig bakom kakkylens lätt suddiga plastrutor.

Ingen som har jobbat i Majs skulle tolka orden ovan som kärlek till själva caféet med dess bänkar, kylskåp, spis, diskstation och en mycket färggrann uppsättning skärbrädor. Det är människorna som gör Majs café.

Det är de fem före detta cafévärdinnorna som uttrycker sin stora oro över lördagsfikats framtid i och med bristen på nya lördagsfikavärdinnor och som försöker komma på lösningar och diskuterar vad de själva kan göra.

Det är lördagsfikavärdinnan som hoppar in och tar hand om stängningen av kvällsfikat när det krisar.

Det är cafévärdinnan som egentligen har jobbat sina pass, men som ställer sig ett par timmar i disken i utbyte mot en påse överblivna kanelbullar.

Det är cafévärdinnan som lämnar kassan ett ögonblick för att gå ut och ge dig en kram där du sitter vid ett bord och har en tung eftermiddag.

Det är de cafévärdinnor som ibland hänger i caféet utan att göra någon som helst nytta, bara för att att de inte har något bättre för sig.

Det är de tretton cafévärdinnor som jobbar gratis pass efter pass, vecka efter vecka, och på så sätt gemensamt lyckas driva ett café - det är de som gör att jag ibland känner mig nödgad att utbrista: "Åh, vad jag älskar Majs!"

Kvällsfikat på tisdagar börjar bli lite av en samlingsplats för nytt och gammalt folk att ses och bara hänga över en kopp te eller lite scones. Stämningen är lugn, varm och avslappnad. Efter tisdagens aikidopass är det höjden av njutning - ja, närmast fulländad lycka - att slå sig ned i goda vänners sällskap och sätta tänderna i Paulas varma nattmacka med skinka och ädeloströra.

Och så springer man bort med Hannah och Lykke och sätter sig i en ödslig trapp med fin akustik. Och de sjunger "Smedsvisan" i stämmor medan man själv bara lyssnar. Och någonstans långt nere i magtrakten gråter man för att allt är så vackert och för att man är där, så nära, och får ta del av det. Man gråter för att lyckan är på riktigt, för att man känner den, äger den. Man gråter för att man känner leendet i sitt eget ansikte och vet att det är människorna omkring en som har lämnat det där.

Åh, vad jag älskar Majs.

/z.flygh