Lösryckt iakttagelse 7: Ta inte illa upp nu...

... men du är ful som stryk.

Nej, inte du. Och det är ingen som har förolämpat mig på sistone heller, jag tänkte bara göra en liten iakttagelse. En lösryckt sådan. Nummer 7 i ordningen.

"Ta inte illa upp".

Förstår ni hur praktisk denna lilla sats är? I princip kan jag förolämpa någon hur grovt jag vill, bara jag först ber dem ha överseende med det hela. Hur absurt är inte det? Om någon trots denna uppmaning tar anstöt av det som sägs, ja då är de småsinta!
"Jag sa ju att du inte skulle ta åt dig..." Nehej, hur var det tänkt att jag skulle reagera då? Tackasåmycket kanske? Stå där som ett fån, nicka och säga: "Det ligger nog något i det du säger...".

Nu var det kanske ett extremt exempel, ta det här istället:
"Ta inte illa upp, men är det inte dags att lämna in den där tröjan till Myrorna?".

"Ta inte illa upp" kan översättas till "Vad jag nu än kommer att säga så är det inte socialt accepterat av dig att uttrycka ilska/sorg/förtret/missnöje över det". Personen i fråga kommer förstås att känna sig lika träffad av det som sägs som om dessa fyra ord inte hade inlett kommentaren, det är bara det att den förolämpande parten slipper konfronteras med det. Innebörden är ju densamma, det är bara ett fegare sätt att uttrycka saken på. Man säger: "Jag tänker puckla på dig nu, men du får inte säga aj eller slå tillbaka".

Det vore så mycket enklare om man fungerade så att man på uppmaning kunde sluta bry sig. Aha, nu tänker han kritisera mig, då slutar jag bry mig... Och nu var han visst färdig, då börjar vi väl bry oss igen då. Men tyvärr fungerar det ju inte så. Däremot kan jag alltid säga "Okej. Jag förstår. Nejdå, det är säkert, det är okej..."

Le. Le. Le.

... Som fan att det är! Det är inte okej någonstans. Det gör ont som tusan. Jag är en känslig jävel ska ni veta, även om jag är en känslig jävel som vet hur man ler. Jag kan rycka på axlarna, jag vet hur man gör, hur man låtsas, tar emot, skrattar bort. Men jag går minsann hem med ett litet mörkt moln ovanför huvudet (ni vet; ni har läst serierna), och tro mig - den där tröjan blir aldrig lika fin igen.

Men det är inte så enkelt som att leende svälja kritiken, säga "Mums!" och skänka bort tröjan heller. Nej nej, för man får ju för allt i världen inte bry sig om vad andra tycker! Man ska gå med högburet huvud, stövla vidare på sin egen väg, göra som man själv vill... blablabla. Man ska fortsätta tycka att den där tröjan är jättesnygg och inte lyssna på andras åsikter i frågan. Annars är man mesig, vek, och i total avsaknad av integritet och självständigt tänkande. Så den stora frågan är:

Vad i helvete ska jag göra med min tröja?!

Om jag slutar använda den så har jag ju gett vika, fallit för påtryckningarna - helt enkelt visat prov på bristande karaktär. Så ska jag alltså gå runt och känna mig ful?

För jag bryr mig ju, det är det som är den springande punkten. Gjorde jag inte det så vore det ju inget problem. Då säger man bara "Okej, det var din åsikt. Jag har en egen och jag håller mig till den." Men jag bryr mig om vad folk tycker, och tycker de att min tröja är ful så vill jag inte gärna gå runt i den. Där! Jag sa det - så stäm mig! Det är hur som helst sanningen. Jag hatar kritik. Jag tar åt mig. Jag bryr mig.

För vad är alternativet? Att inte bry sig? Jovisst, det vore kanske skönt, tänker man. Den som inte bryr sig är oslagbar, det har jag alltid ansett. Man kan helt enkelt inte komma åt någon som inte bryr sig. De bär rustning. Allt bara studsar av dem. (Detta är förstås helt teoretiskt - jag tror inte att sådana människor existerar).

Men är man oåtkomlig så kan man ju inte röras av något positivt heller. Bryr man sig inte om kritik så bryr man sig ju inte om beröm och uppskattning heller. Det börjar bli väldigt abstrakt detta, men om man bryr sig tillräckligt för att göra skillnad på kritik och beröm, så är man ju inte helt likgiltig inför kritiken. För att verkligen säga att man inte bryr sig måste man klumpa ihop kritik och beröm och konstatera "Det gör mig detsamma vilket det är, för jag bryr mig inte". (Har jag fel?). Och bryr man sig inte om beröm och uppskattning... ja, vad finns då kvar? Då blir nog livet ganska grådaskigt. I ett val mellan allt och inget skulle jag alla dagar i veckan välja allt.

Och kontentan? Jag vet inte, ärligt talat. Att det är omöjligt, alltihop? Livet, det sociala spelet...

"Ta emot kritiken utan att sparka bakut, men sparka bakut i alla fall genom att strunta i vad de säger och gå din egen väg, även om du inte vill gå den längre, eftersom du egentligen inte alls struntar i vad de säger... "

Så... vilken var "min egen väg" nu igen? Vägen jag inte ville gå...?

Huvudvärk: check!

/z.flygh