The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh