Äldre män ska man ej förakta...

... men börjar de kommentera dina underkläder så kan det vara läge att byta danspartner.

Fantastisk kväll, fantastisk kväll. Om jag någonsin har tvivlat på huruvida det är en bra idé att börja med folkdans (och det har jag), så kan jag nu säga att enbart den här kvällen var nog för att övertyga mig. Bara upplägget vittnade om en kväll i fantastiskhetens tecken:

En liten stuga i skogen två mil utanför stan, utan el och vatten.
Stickade tröjor. Massor av stickade tröjor.
Te och smörgås.
Nyckelharpa och fiol.
Levande ljus.
Folkdans.

Redan bussen som hämtade upp oss var otrolig. Väldigt retro. Det var lite så att man funderade på dess trafikduglighet... Den hade till och med två snören som löpte längs med dess sidor, som man skulle dra i om man ville av på nästa hållplats. Det kliade verkligen i fingrarna, men jag motstod frestelsen att prova.

När vi klev av bussen fick vi promenera en liten bit genom skogen. Vi följde ett spår av marschaller tills stugan - Stornoret - kom inom synhåll. Maken till mysig stuga har jag då aldrig stött på! Och det var brasvarmt därinne, och upplyst av hundratusen stearinljus.

Och det dukades fram te och smörgåsar, något jag hade kunnat uppskatta mer om jag inte i samma veva fått syn på en stor, svart fläck på en killes rygg. Min första (inte helt logiska) tanke var: "Höh! En kackerlacka!". Snart insåg jag dock att det var en standardsuddgummistor (dvs. äckligt stor) geting som slökravade sig fram på hans t-shirt. Där var det roliga slut, och jag flydde fältet med hjärtat i halsgropen och trehundra inbillade getingar kravlandes över min rygg. Mina kära, kära, högt älskade vänner ringde mig dock inom kort på mobilen och meddelade mig att getingen dött en mycket plötslig död. Exakt hur det gick till vet jag inte, och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre, för ungefär där började det roliga igen.

Och det blev folkdans, så fort vi skyfflat undan borden till övervåningen. Det var ju trots allt det vi var där för. Folkdansen, alltså - inte bordsskyfflandet. Det var varmt som i en bastu, och ungefär lika trångt också, men i allt väsentligt roligt. Och med käcka instruktioner i stil med: "Ställ er med ansiktet åt ena hållet och ryggen åt det andra!" kan det ju inte bli annat än bra dans utav det hela, eller hur?

"Åh, har du bh på dig? Vad trevligt..." är förstås en annan favorit bland nytilläggen i citatsamlingen. Vad svarar man på en sådan kommentar egentligen? "Jo, det tycker jag också..."? "Jovars, men axelbanden skaver lite..."? Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt, samtidigt som det väckte ett visst obehag hos mig. Till saken hör att mannen som stod för denna vältalighet... hade passerat sitt bäst före-datum, så att säga. Vilken tur då att vi byter danspartner ganska ofta...

Annars var kvällen helt enkelt bara en orgie i mys, ljus, värme och folkmusik...

... och det kändes bara så rätt.

/z.flygh

Upphittade ord

Var barmhärtig Herre.
Visa särskild omsorg
med de människor
som är så logiska,
så praktiska
och så realistiska
att de förargas
när någon kan tro
att det finns
en liten blå häst.

- Helder Camara

/z.flygh

Med andra ord

Jag hade en intressant diskussion med Amelie häromkvällen om... låt oss säga meningsbyggnad och interpunktion.

Vi pratade om hur punkten i slutet på en mening visserligen bryter av meningen, men att denna inte tar definitivt slut förrän en ny har påbörjats. En ensam punkt kan ju alltid - när man minst anar det - följas av två till, och således bli tre punkter - och då har vi plötsligt en helt annan ton på texten, och allt annat än ett avslut.

Det är en fråga om var i texten man befinner sig. Kanske vilar man i mellanslaget efter en eller flera punkter, medan man letar efter orden att påbörja en ny mening med. Kanske har man redan påbörjat en ny mening, men utan att riktigt veta vad det är man skriver, eller ens vad det är man vill säga. Kanske skriver man bara allt eftersom och ser var man hamnar...

Ja, det är givetvis en metafor.

Det är roligt när man hittar en så bra och töjbar metafor att man kan föra en hel diskussion inuti den - som i en bubbla. När man förstår reglerna och varandra så bra att man inte behöver sticka hål på metaforen genom att erkänna dess existens. Man rör sig i en intakt bubbla av tyst samförstånd.

/z.flygh

Morgonstund har fula ord i mund

Utan underkläder kommer man inte långt här i världen. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv när väckarklockan obönhörligt ringer klockan 6.50. Tvättid. Skojar du med mig?! ... Sannolikt inte. Min väckarklocka har ett sällsynt outvecklat sinne för humor, vilket den har uppvisat vid ett otal tillfällen.

Tvättid mellan 7 och 9 är ett djävulens påfund som jag med glädje skulle bojkotta, om det inte vore för att just underklädesläget är något av en kris. Ingen kris i världen skulle dock kunna få mig att kliva upp före 7 en dag då jag annars hade kunnat sova till 12, utan då får man förlita sig på tyngdlagen. Att sakta börja rulla i sidled tills gravitationskraften tar över och släpper mig i golvet fungerar alltid.

Sedan lufsar jag omkring i rummet och letar efter ett klädesplagg som motsvarar den klädkod som gäller i tvättstugan. Byxor brukar det kallas. Jag hittar också mjukaste mystjocktröjan att dra över huvudet utanpå pyjamasen, sticker fötterna i mina flippflopps och traskar nedåt nedåt nedåt med den blå IKEA-kassen med smutstvätt slängd över axeln och iPoden i öronen. Stilla svärandes.

Någon ingående beskrivning av hur det går till när jag tvättar ser jag ingen mening med att ge, utan fem minuter senare traskar jag uppåt uppåt uppåt igen och kan bara motvilligt konstatera att vare sig jag vill det eller inte så har dagen nu börjat. Fantastiskt...

/z.flygh

En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 8: Om klurighet i allmänhet och dess negativa konsekvenser i synnerhet

Man kan göra det lätt för sig. Eller så kan man låta bli.

Man kan, efter att ha tränat, vara fruktansvärt trött på alla tänkbara sätt och verkligen inte känna för att hamna i ett långdraget, påtvingat samtal med Någon som man knappt känner. Man vill lyssna på sin iPod och komma hem så snabbt som möjligt.

Man kan, när man låser upp cykeln och ser denna Någon göra detsamma (och vet att ni båda ska åt samma håll), dra ut onödigt mycket på det lilla projekt det är att knäppa på fram- och baklyset. (Så att Någon hinner cykla iväg).

Man kan känna sig lite småklurig.

Man kan också sluta känna sig småklurig när man upptäcker att man cyklar snabbare än Någon. Och istället känna sig ganska dum.

Man kan svära åt sig själv ganska många gånger där man trampar på i pensionärstakt på lagom avstånd från Någon. Nästan hela vägen hem.

Man kan konstatera att hemfärden som vanligtvis tar omkring en kvart, istället tog 25 minuter.

Och iPodens batteri dog efter de första fem.

/z.flygh