Läääättad...

Lösryckt iakttagelse 4:

Lättnad är en ljuvlig känsla. Fast egentligen är det väl ingen känsla, utan bara vakuumet efter en tyngd eller nervositet som upphört. Eller?

Igår gick jag på mitt allra första aikidopass efter nyckelbensbrottet. Det var upp till bevis. Jag var fruktansvärt nervös, till och med mer än jag trodde att jag skulle vara. På mattan innan passet började darrade jag bokstavligen. Jag var rädd att det skulle göra ont att rulla på höger axel. Inte "Åh, nej. Det här kan ju göra ont. Jag vågar inte..." utan mer "Ugghh... Om det här gör ont så är det kört. Over. Finito. Då kan jag inte träna aikido igen. Någonsin. Uäääääh!".

För axeln är ju friskförklarad. Bättre blir den inte. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte hade fungerat. Gråtit krokodiltårar. Skrikit. Usch, jag vågar inte tänka på det. Det skulle väl vara lite som att upptäcka att du har blivit allergisk mot ett högt älskat sällskapsdjur. Lite mild snuva hade jag säkert kunnat stå ut med, men snackar vi utslag och svullnader så har man ju inte mycket till val.

Men det gick bra. Bättre än väntat. Det var åtminstone 98 % smärtfritt, och det nöjer jag mig så gärna med. Om man bortser från smärtfrågan gick det väl någorlunda i övrigt. Föga oväntat hade jag förlorat allt vad kondition heter, så jag pustade och frustade mig igenom passet med en vackert överhettad ansiktsfärg. Självklart var jag också ringrostig, men det var ändå långt ifrån att börja om från början. Så jag är helt enkelt nöjd. Och lättad förstås.

Och den smärta som uteblev igår kompenserar det visst idag. Jag har rent fantastisk träningsvärk i mage, lår, axlar, rygg och bröstmuskler. Redan igår hade jag stora problem att ta mig uppför trapporna när jag skulle hem, och det är inte mycket lättare idag. Självklart passar jag då på att tvätta nu, så att jag ska få springa riktigt mycket i trappor...

Men jag tar den smärtan, omfamnar den som en saknad vän. Nu är jag här igen. I'm back!

/z.flygh