Dödsdomen

Mitt liv är hotat. Typ. Det är åtminstone det jag kommer fram till när jag betänker min nuvarande situation. Detta är läget:

- Mat är allmänt betraktat som en grundläggande förutsättning för människans överlevnad.

- Pengar är en förutsättning för anskaffandet av mat (om man vill behålla sitt brottsregister obefläckat).

- Min inkomst = mitt studiebidrag.

- Studiebidraget betalas ut först när man är registrerad på en kurs.

- Jag måste ha fullföljt minst 75 % av föregående kurs för att få registrera mig.

- Jag är en restuppgift ifrån de 75 procenten.

- Som restuppgift vill de att jag på ett A4 beskriver hur förhållandet mellan de tre systrarna, brodern och svägerskan förändras i Tjechovs drama Tre systrar.

- Jag har ser över huvud taget inte mycket till utveckling i nämnda drama, och definitivt inte tillräckligt för att fylla ett A4 med text. Oavsett textstorlek.

= Jag kommer sannolikt inte att överleva.

/z.flygh

Idiotsäkerhet eftersökes

Det enda som är värre än att framstå som en idiot, är vetskapen om att man faktiskt är en.

Jag hatar försäkringsbolag. Eller, inte egentligen. Lite kanske, men jag tycker framför allt att de är jobbiga att ha att göra med. Det är sällan kontakten med ett försäkringsbolag är en lustfylld upplevelse. De arbetar liksom inte så. Det ska vara olyckor, besvär och krångel. Komplicerat. Och är det inte komplicerat så ger det i sig upphov till problem...

Ändå kan man inte helt undvika kontakten med dem. Försäkringar kan man ha nytta av. Helst ska man också skaffa dem innan folk bryter sig in hos dig och stjäl allt du äger och har... Men bara för att det redan har hänt ska man inte tro att man har sitt överstökat och kan strunta i försäkringen. Det må vara ovanligt, men blixten kan visst slå ner två gånger på samma ställe, och är det inte en blixt så finns det alltid orkaner, översvämningar, skadedjur, galna människor med paintballgevär, Jehovas vittnen, Jehovas vittnen med paintballgevär... ja, man vet aldrig.

Kontentan är att också jag behöver en hemförsäkring. Troligtvis mer än någon annan. Så jag kollade upp ett antal försäkringsbolag för att se vad de hade att erbjuda en stackars fattig, klumpig student. Det blev till slut Länsförsäkringar jag tecknade försäkringen hos. Så långt allt väl. Nästan. Jag hade nämligen också kollat upp Trygghansa (som för den delen inte var så dumma de heller), och de hade ett sånt där "enkelt" beräkna-och-teckna-själv-system. Jag var ju bara intresserad av själva beräknandet, men efteråt blev jag osäker på om jag inte hade råkat teckna försäkringen också. Det var bara ett knapptryck det handlade om, men ni hör ju hur dumt det låter...

Och inte lät det bättre när jag efter tjugo minuter i telefonkö försökte förklara för killen på andra sidan luren hur jag trodde att jag hade råkat teckna en studenthemförsäkring hos dem som jag inte ville ha, eftersom jag redan hade en... Och visst hade jag tecknat en, berättade han, och han löste det snabbt också, men jag kunde riktigt höra den tysta idiotförklaringen. En välförtjänt sådan måhända, men det är det här jag menar med det enklas besvärlighet. Kanske är det bäst om sådana här saker får förbli krångliga. På så sätt slipper man åtminstone stå där med dubbla försäkringsbolag. För, "enkelt" i all ära, men vad hände med "idiotsäkert"?

Och nej, hela nyckelbensolycksförsäkringsgrejen har jag inte ordnat upp än. Jag tar av princip endast kontakt med ett försäkringsbolag om dagen. Dessutom är söndagar inte den lämpligaste av dagar att ta itu med sådant på. Imorgon kanske.

... Hm, jag har bestämt för mig att jag satt och sa precis samma sak förra söndagen...

/z.flygh

Jobb!

Idag har jag

- jobbat 16 timmar i sträck - café och sittning - från 08.00 till midnatt
- svurit världens alla svordomar över en ärtsoppa som vägrade koka, trots att den stod på maxvärme i fem timmar
- stirrat på två fyllda squashrullar och försökt lista ut vilken av dem som är laktosfri
- suttit gömd på golvet utanför dörrarna till sittningen och tjuvlyssnat på Allmänna Sången
- bakat en vegansk blåbärskaka under en rast
- blivit attackerad med smält choklad i ansiktet
- anmält mig till en anticimexkurs

... och tio tusen andra saker som jag är för trött för att minnas.

Fin dag, fin kväll. Sköööön säng...

/z.flygh

The Cake Chronicles: Ambitiousness killed the cat

... Eller var det ett dåligt utrustat korridorskök? Låt mig uttrycka det såhär: elvispar is the shit. Brist på elvispar... ja, det är definitivt shit det också, fast med en något annorlunda betydelse.

Har ni någonsin vispat äggvitor till hårt skum för hand? Det är drygt. Har ni vispat grädde för hand? Det är drygt upphöjt till 25. Och idag har jag gjort båda delarna. Yay. Och att mala en påse mandel med enbart en kniv och en skärbräda... ja, om jag någonsin hamnar i helvetet så är det nog det jag kommer att få ägna mig åt till tidens ände, samtidigt som jag ber till den gud som inte ville ha mig (och som jag hur som helst inte tror på (vilket mycket väl kan vara ett av skälen till att han inte ville ha mig)) att en sådan existerar. En tidens ände.

Skälet till allt detta är att jag har åtagit mig att göra en sen födelsedagstårta till Amelies kräftkalas imorgon, och att jag bestämt mig för att göra min favorittårta: tårta-på-tårta. Tårta-på-tårta är en skapelse född ur ambivalens och girighet. På min födelsedag för några år sedan ville jag gärna ha en Zuleikatårta, medan jag tyckte att födelsedagar och gräddtårta så att säga hängde ihop. Men två tårtor kan man ju inte få, så vad göra? Jamen självklart! Vi lägger Zuleikatårtan ovanpå gräddtårtan - så blir det bara en tårta, men ändå båda sorterna! Tårta-på-tårta, helt enkelt. Att den sedan är krånglig och tidsödande som tusan att baka har inte med saken att göra...

Jag kom igång med detta tårtprojekt klockan 23. Inte optimalt. Från början var det tänkt att jag skulle göra den på eftermiddagen, men så hade vi ett lördagsfikamöte på nationen som oväntat pågick i ett par timmar. Sedan fick jag stressa iväg till ICA Väst för att köpa mjölk och mandelmassa innan jag stressade vidare till aikidon. Och det var ett väldigt roligt pass - som för det mesta. Jag har lite ovanligt många skrubbsår och en hand som tycker att den mår bäst om den slipper gripa om saker, men vad tusan! Därpå var det klubbfika, och ja... jag kom inte hem förrän närmare 23. Vilket alltså förklarar detta mitt nattbak.

Och resultatet...? Ärligt talat vet jag inte. Min gissning är att det blev bra. Att det inte kan bli särskilt dåligt. Det är inga synliga fel, men jag kan ju inte säga att jag har följt receptet till punkt och pricka heller. Jag har hört sägas att skickliga kockar och konditorer improviserar. Det har jag också gjort, men jag har svårt att se att det skulle vara något slags tecken på god förmåga. Snarare tankspriddhet och slarv. Jag improviserar nämligen inte för att jag har bra, egna idéer - jag improviserar av misstag. Jag lyckas inte följa receptet.

Idag var det ett delvis medvetet kliv bort från det skrivna ordet, då jag ville göra tårtbottnarna glutenfria. Jag tog helt enkelt bort mjölet och hade i mer mandel och något extra ägg och så istället. I allra högsta grad på måfå. Men att göra någonting känns ändå bättre än att inte göra något alls.

Ett tips är för övrigt att inte handla ingredienser när man har bråttom till aikidon. Eller någon annanstans för den delen. Det kan bli fel. Det kan, om man inte ser upp, bli marsipan man kommer hem med istället för mandelmassa. Och det känns ganska konstigt att baka på, men nöden har ingen lag. Man får ta vara på sina misstag bäst man kan. Hur bra jag kunde får vi se imorgon. För nu, efter fyra och en halv timme, står tårtan där.

På tårtan.
I kylen.

Godnatt!

/z.flygh

Konsten att må

Jag älskar ordet "må". Helst ska det stå för sig själv, som i "Nu riktigt mår han". Det är ett mysord.

Idag mår jag. Dagen har passerat i ett ganska lågt tempo, i maklig takt (också ett mysord!). Först väcktes jag av mina föräldrar, och det var ett tag sedan sist. Efter en filmkväll hos Alex igår orkade jag inte cykla hela vägen hem, så jag bjöd in mig själv hos mina föräldrar. De skulle inte komma hem förrän dagen efter, så jag riskerade inte att väcka eventuella sovande björnar. Så somnade jag då i mitt gamla rum och sov mycket gott. Och mycket länge. Närmare klockan ett vaknade jag av att familjen kom hem. Tydligen hade de fått syn på min cykel, för mamma kom genast upp och stack in näsan i mitt rum, milt förvånad över att se mig där. God morgon mamma, liksom.

Sedan jag cyklat hem har jag sedan suttit och försökt hitta en hemförsäkring som är lämplig för mig - det vill säga billig och mycket omfattande (being who I am). Länsförsäkringar tycks ha bäst chans att vinna min gunst. Och när jag ändå satt med näsan i försäkringsträsket tänkte jag ta itu med försäkringsbekymren jag har adopterat i kölvattnet efter mitt nyckelbensbrott, och jag tror mig ha gjort vissa framsteg. Men imorgon ska jag försöka ringa försäkringsbolaget, ty jag begriper mig helt enkelt inte på alla dessa blanketter. Jag vet knappt vad jag själv heter när det ska anges i blankettsammanhang... Men det är skönt att få ändan ur vagnen ibland, så trots att "försäkringssanering" inte finns med på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid så är det något positivt. Också en lätt uppröjning i mitt rum gav upphov till samma sorts välbefinnande.

På detta la jag sedan ett härligt aikidopass (vilket står ganska högt upp på listan över saker jag helst ägnar mig åt på min fritid) som gick i ett mycket lagom tempo. Lite flås och ba-dam så att kroppen känner att den har jobbat, men samtidigt förskonat från nära-döden-upplevelser. En dusch på detta, och sedan in i 100 % mys-mode.

Pyjamasbyxor och en stor tröja.
Hallon- och blåbärssoppa i en gul mugg.
Muse i högtalarna på halvhög volym.
Sängen renbäddad.

Nu mår jag.

/z.flygh

Ångest

En av livets stora frågor:

Du har ett otvättat påslakan från IKEA, halva i en ljust beige färg och halva svart. Så... Ljus- eller kulörtvätt??

Gaaahhh! Ibland är det är svårt att vara till...

/z.flygh

Våga vägra lyfta lön

Hur gör man för att få ett jobb som man älskar? Elementärt, min käre Watson.

1. Sök ett jobb. Ja, flera kanske. Sök tills du får ett helt enkelt. Vilket jobb som helst, det kvittar.

2. Jobba gratis.

Ja, det var det. Mer än så hade jag inte att komma med, men jag tror på det här. Inte att det skulle fungera förstås - jag menar, det skulle ju vara dödsstöten för varje försök att skaffa sig en hållbar ekonomi. Men i teorin...

Parentes:
Teorin alltså... Jag börjar tycka att det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på. Ett möjligheternas rike. Jag undrar vad hyran på ett studentrum skulle ligga på i teorin...?

... Nej, jobba gratis var det. Jo, detta bygger - som det mesta - på en princip. I det här fallet principen "Det blir vad man gör det till". Folk skulle inte tycka om att jobba gratis. De skulle känna sig utnyttjade. Vi vill ju helst få ut något av det vi gör - en vinst, en fördel, popularitet, pengar... Om någon lön inte stod till buds skulle man således försöka hitta andra ljusglimtar och vinster i jobbet. Jobbar du gratis tvingas du helt enkelt gå in för att istället ha väldigt roligt i arbetet. Et voilà. Den som lägger ned möda på att ha roligt kommer säkerligen att få det också, och den som har roligt på jobbet kommer att älska sitt jobb. Case closed.

...

Nåja. Bonuspoäng för en fin tanke?

/z.flygh

Bestraffning

Jag funderar så smått på om Strindberg själv visste vad han ville säga med Spöksonaten, eller om han bara hade lite roligt... Jag förstår åtminstone inte ett jota, så det faktum att jag nu är klar med restuppgiften som behandlar detta bisarra drama tycker jag är ganska imponerande. Själva produkten är det dock inte. Naturligtvis. Det ena är ju så att säga inte helt oberoende av det andra.

Men även om helheten för mig är obegriplig betyder det inte att delarna är helt utan poäng. Jag har framför allt två favoritutdrag ur pjäsen:

"Studenten: Varför har Bengtsson medalj?
Fröken: För sina stora förtjänsters skull.
Studenten: Har han inga fel?
Fröken: Jo, mycket stora, men för dem får man ingen medalj."

Och...

"Mumien: Vi äro stackars människor, det vet vi; vi ha brutit, vi ha felat, vi som alla; vi äro icke de vi synas, ty vi äro alla i grunden bättre än vi själva, då vi ogilla våra förseelser"

Återstår nu Tjechov i restuppgiftsväg. Han är mer begriplig men också tråkigare. Jag svär, jag ska aldrig mer missa ett seminarium i hela mitt liv, om det så är för en hett eftertraktad operationstid! Ni kan betrakta mig som framgångsrikt avskräckt. För det är väl det som är hela meningen?

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 7: Ta inte illa upp nu...

... men du är ful som stryk.

Nej, inte du. Och det är ingen som har förolämpat mig på sistone heller, jag tänkte bara göra en liten iakttagelse. En lösryckt sådan. Nummer 7 i ordningen.

"Ta inte illa upp".

Förstår ni hur praktisk denna lilla sats är? I princip kan jag förolämpa någon hur grovt jag vill, bara jag först ber dem ha överseende med det hela. Hur absurt är inte det? Om någon trots denna uppmaning tar anstöt av det som sägs, ja då är de småsinta!
"Jag sa ju att du inte skulle ta åt dig..." Nehej, hur var det tänkt att jag skulle reagera då? Tackasåmycket kanske? Stå där som ett fån, nicka och säga: "Det ligger nog något i det du säger...".

Nu var det kanske ett extremt exempel, ta det här istället:
"Ta inte illa upp, men är det inte dags att lämna in den där tröjan till Myrorna?".

"Ta inte illa upp" kan översättas till "Vad jag nu än kommer att säga så är det inte socialt accepterat av dig att uttrycka ilska/sorg/förtret/missnöje över det". Personen i fråga kommer förstås att känna sig lika träffad av det som sägs som om dessa fyra ord inte hade inlett kommentaren, det är bara det att den förolämpande parten slipper konfronteras med det. Innebörden är ju densamma, det är bara ett fegare sätt att uttrycka saken på. Man säger: "Jag tänker puckla på dig nu, men du får inte säga aj eller slå tillbaka".

Det vore så mycket enklare om man fungerade så att man på uppmaning kunde sluta bry sig. Aha, nu tänker han kritisera mig, då slutar jag bry mig... Och nu var han visst färdig, då börjar vi väl bry oss igen då. Men tyvärr fungerar det ju inte så. Däremot kan jag alltid säga "Okej. Jag förstår. Nejdå, det är säkert, det är okej..."

Le. Le. Le.

... Som fan att det är! Det är inte okej någonstans. Det gör ont som tusan. Jag är en känslig jävel ska ni veta, även om jag är en känslig jävel som vet hur man ler. Jag kan rycka på axlarna, jag vet hur man gör, hur man låtsas, tar emot, skrattar bort. Men jag går minsann hem med ett litet mörkt moln ovanför huvudet (ni vet; ni har läst serierna), och tro mig - den där tröjan blir aldrig lika fin igen.

Men det är inte så enkelt som att leende svälja kritiken, säga "Mums!" och skänka bort tröjan heller. Nej nej, för man får ju för allt i världen inte bry sig om vad andra tycker! Man ska gå med högburet huvud, stövla vidare på sin egen väg, göra som man själv vill... blablabla. Man ska fortsätta tycka att den där tröjan är jättesnygg och inte lyssna på andras åsikter i frågan. Annars är man mesig, vek, och i total avsaknad av integritet och självständigt tänkande. Så den stora frågan är:

Vad i helvete ska jag göra med min tröja?!

Om jag slutar använda den så har jag ju gett vika, fallit för påtryckningarna - helt enkelt visat prov på bristande karaktär. Så ska jag alltså gå runt och känna mig ful?

För jag bryr mig ju, det är det som är den springande punkten. Gjorde jag inte det så vore det ju inget problem. Då säger man bara "Okej, det var din åsikt. Jag har en egen och jag håller mig till den." Men jag bryr mig om vad folk tycker, och tycker de att min tröja är ful så vill jag inte gärna gå runt i den. Där! Jag sa det - så stäm mig! Det är hur som helst sanningen. Jag hatar kritik. Jag tar åt mig. Jag bryr mig.

För vad är alternativet? Att inte bry sig? Jovisst, det vore kanske skönt, tänker man. Den som inte bryr sig är oslagbar, det har jag alltid ansett. Man kan helt enkelt inte komma åt någon som inte bryr sig. De bär rustning. Allt bara studsar av dem. (Detta är förstås helt teoretiskt - jag tror inte att sådana människor existerar).

Men är man oåtkomlig så kan man ju inte röras av något positivt heller. Bryr man sig inte om kritik så bryr man sig ju inte om beröm och uppskattning heller. Det börjar bli väldigt abstrakt detta, men om man bryr sig tillräckligt för att göra skillnad på kritik och beröm, så är man ju inte helt likgiltig inför kritiken. För att verkligen säga att man inte bryr sig måste man klumpa ihop kritik och beröm och konstatera "Det gör mig detsamma vilket det är, för jag bryr mig inte". (Har jag fel?). Och bryr man sig inte om beröm och uppskattning... ja, vad finns då kvar? Då blir nog livet ganska grådaskigt. I ett val mellan allt och inget skulle jag alla dagar i veckan välja allt.

Och kontentan? Jag vet inte, ärligt talat. Att det är omöjligt, alltihop? Livet, det sociala spelet...

"Ta emot kritiken utan att sparka bakut, men sparka bakut i alla fall genom att strunta i vad de säger och gå din egen väg, även om du inte vill gå den längre, eftersom du egentligen inte alls struntar i vad de säger... "

Så... vilken var "min egen väg" nu igen? Vägen jag inte ville gå...?

Huvudvärk: check!

/z.flygh

Sensommarlek

Du vet den där gången
som jag sa att jag hade glömt
när vi lämnade grusvägen
för att du jagade mig
och då måste jag ju
springa

Och det låg en äng där
Någon hade lagt en äng där
och där växte blommor
men jag minns inte
vilken sort

Och först var gräset
under mina fötter
sedan
under mina axlar höfter vader
för jag tror att du hann ifatt
mig
kanske lät jag
dig

Och jag fick gräsfläckar
lite varstans
och kvistar i håret
men jag var visst vacker
ändå
för så sa du

Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
och det låg fukt gömd i gräset
och du fick jord
på ena kinden
men jag minns inte
vilken kind
Du frågade
men jag bara skrattade
och när du skulle få mig att
sluta skratta
smetade du ut det
ännu mer
och jag skrattade bara
ännu mer

Och jag tror att någon gick
förbi
för du sa till mig
att vara stilla
men jag såg ingen

Och du la handen
för mina ögon
och vägrade
ta bort den
men du lät mig kika
mellan dina fingrar
så jag följde vägen med blicken
medan du viskade i mitt öra
att nog är det egentligen
lite för varmt

Och din hand för mina ögon
föll
Och gräset slipade sina strån
mot min bara hud
och vi fick jord överallt
båda två
men vi var vackra ändå
Och det var lek
Och det var allvar
Och på mina armar
lämnade gräset ränder
som inte varit där
tidigare

Och vi letade oss
tillbaka
till vägen vi lämnat
Och det var egentligen
lite för kyligt för
bara armar
bara ben
men vi bar värmen med oss
och jag frös inte alls

den där gången
du vet
som jag sa att jag hade glömt

/z.flygh

Lyckans baksida

Lösryckt iakttagelse 6:

Människan är ingen idiot. Hon vet när hon stöter på något som är överlägset det hon tidigare erfarit, och när hon väl har gjort det så glömmer hon inte. Det gamla som tidigare har uppfattats som det bästa ligger sedan för evigt på andra plats.

Har du sovit under bar himmel med stjärnorna diskret flirtande ovanför dig och med en sval vind lindad om tårna, så kommer du att upptäcka att sängen i studentrummet under ett vitmålat tak och med ett nödtorftigt öppnat fönster - doesn't really cut it. Vilket är högst opraktiskt. Man kan inte sova ute varje natt. Bara sådana omständigheter som väderleken kommer att sätta P för det snarast. Istället får du ligga där under täcket och veta att det alltid är två andra studentrum mellan dig och natthimmelen.

Och i brist på närvarande mamma får du stoppa om dig själv med orden: "Du är dömd både till det näst bästa och - vad värre är - vetskapen om att det är det näst bästa. Sov gott nu."

/z.flygh

Under bar himmel

Vilken dag/natt/morgon. Ja, vilket dygn helt enkelt, jag vet knappt var jag ska börja. Kanske i nuet, i denna stund, när jag mår så bra? Känner mig som en ny människa. Eller kanske samma, fast lite mer. Samtidigt är detta blott resultatet av ett dygns händelser, och i sig självt närmast meningslöst. Vad som betyder något är det bakomliggande.

Hör och häpna, gott folk, för igår satte jag mig och pluggade. Så är det, undergången är nära. Det är förstås på intet sätt min förtjänst, utan äran får oavkortad gå till Hannah. Hon satte sig med sin trafikteori, och fick med sig mig. Jag blev långt ifrån klar, men det lilla jag gjorde kändes ganska bra. Trots att Spöksonaten fortfarande ter sig lika obegriplig som någonsin.

Helt koncentrerat arbete var det inte heller, för någonstans mellan gubben Hummels utläggningar och vägmärket för väjningsplikt hann vi planera en picknick för kvällen. Och inom kort hade vi lämnat studierna och stod och bakade en högst märklig paj i mitt korridorskök. En paj på morötter, makaroner, lök och fyra sorters ost (philadelphia, mozarella, parmesan och vanlig gratängost). Återigen resultatet av att taga vad man hava. Och ännu märkligare än detta påfund var det faktum att utfallet blev ruskigt bra. En superpaj. Amelie sällade sig till oss och bidrog med en bönsallad, jag fiskade upp lite hembakt bröd ur frysen, en vattenmelon slank med från Hannahs kyl, några plommon från min, och så satte vi oss på cyklarna med framhjulen pekande mot Hågadalen och Kung Björns hög. Och vilken kväll det blev i solnedgången på en klipphäll bland fårlortar. Ett par myggor för mycket kanske, men varmt och mycket av det goda - i form av såväl mat som sällskap. Och poesi.

Death by pie

Beheaded by a pie
- oh, what a way to die!
To leave in such a haste
without a chance to taste
the pie that went to waste.
A tragedy indeed
this sudden loss of feed.

Tack och lov förolyckades varken pajer eller människor under denna picknick - den var mycket ordinär på så sätt. Vilket är mer än man kan säga om det grabbgäng som sedan kom och hade med sig bord, stolar och en grill som de släpade ända upp på Kung Björns hög! Lite overkill, om ni frågar mig. Vi banade oss sedan väg genom jungdjungeln, tittade på en rosa himmel, klappade en katt och cyklade hem. En fin kväll, allt som allt.

Och ännu var den inte över. Vi åkte hem till mig, såg en film och funderade på döden. Eller åtminstone livet innan döden. Saker man vill göra dessförinnan. Eller åtminstone innan man blir för gammal. Vi funderade över det faktum att Amelie inom några dagar fyller 21, och att det kanske finns saker man borde göra innan dess. Och vad gör tre tjugoåringar när fantasin tryter? Jo, de vänder sig till google. "100 things to do before you die". Vi lusläste listan och begrundade möjligheterna tills blicken föll på nummer 58: "Sleep under the stars". Jamen självklart.

Det skulle bli en varm natt på 18 grader, inget regn. Källa: smhi.se. Det var i vilket fall som helst för varmt inomhus. Och ska man göra det, så ska man förstås göra det ordentligt. Ute under stjärnorna är förstås bra det, men under stjärnorna ute på Studentvägens playa måste ju givetvis vara ännu bättre. Jag och Amelie tog helt sonika varsin madrass, kudde och täcke, bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick ut och bäddade åt oss mitt på gräsmattan. Och sa godnatt.

Visst är det något magiskt med att sova ute, under bar himmel? Stjärnorna ovanför sig, fuktigt gräs under sig, men en mjuk madrass och ett varmt täcke omkring sig. Sval nattluft och vinden som ruskar om i ett pilträd. Man är både ute och inne. Sedan kan förstås diskuteras hur sansat det egentligen är att gå ut och lägga sig att sova på Studentvägen en lördagsnatt, men det kändes som en god idé, och med facit i hand är min uppfattning densamma. Det var väldigt lugnt och fridfullt hela natten och vi sov gott.

Vi vakande omkring åtta på morgonen idag, och det var njutning i varenda fiber i kroppen. Frisk luft, frisk blåst, men ett varmt täcke att gosa ner sig i. Om det inte varit för hungern som så småningom gjorde sig påmind hade vi nog legat kvar där än. En dusch och en frukost senare finner ni mig i mitt nuvarande skick. Jag mår. Som sällan förr.

/z.flygh

Fristad i mig

en fristad i mig
här inne
jag kan skrika skratta kratta
kratta? nej,
joddla!
ja, joddla
tala rakt ut och
lyssna
till ekot av mitt innersta
i högljudd enskild avskildhet
och jag kan drömma
kan drömma fritt fånigt fult
fult?
ja, fult!
skitigt ofint generande ärligt
behöver inte rodna,
aldrig rodna!
aldrig stå till svars
för det
det är mitt, bara mitt
mitt eget.

/z.flygh

Palla...

Lösryckt iakttagelse 5:

Varför är stulen frukt sötare än den som säljs till kilopris på ICA?

/z.flygh

Värnandet om jaget (eller "Nej, jag pluggade inte idag heller")

Det höll på att bli en bra dag. Bra som i "många jobbiga men nyttiga saker uträttade". Istället blev det en bra dag där "bra" inbegrep diverse nöjen och trevligheter. Vilket är nog så bra, men kanske inte fullt lika angeläget för tillfället.

Fast att faktiskt ta itu med saker och ting hade förstås varit väldigt okaraktäristiskt av mig, och om något så ska man väl värna om sin identitet, sitt innersta jag? Inte sant? Om jag plötsligt blev skötsam, ordentlig, organiserad och disciplinerad så skulle jag ju inte längre vara jag. Inte minst eftersom inget av detta skulle kunna uppnås på något annat sätt än genom antingen en mycket väl utförd hjärntvätt, en hjärntransplantation eller åtminstone ett mycket resolut slag mot huvudet med ett medelstort våffeljärn. Och om jag inte längre var jag - vad skulle då jag ha för nytta av dessa mina nyvunna egenskaper? Hur jag än ser på det skulle det vara en förlust.

Goda föresatser är ju alltid något. Ett vackert ord, till att börja med. Två, om man ska vara petig. Substantivet står i en mycket estetiskt tilltalande kombination av utrum, nominativ, obestämd form och plural. Det är också ett utmärkt exempel på kongruensböjning. Tyvärr har goda föresatser ingen inbyggd garanti för att de ska följas av goda handlingar, eller ens några handlingar. De är på intet sätt bindande och skulle således också kunna kallas värdelösa. Med rätta. Mig har de åtminstone aldrig gjort någon nytta.

Inte desto mindre drabbas jag av dem titt som tätt. Idag tänkte jag utsätta mitt rum för en omgång riktigt hänsynslös städning. Det är den enda sortens städning som biter på den röra jag för jämnan vadar runt i. Visar man det minsta tecken på svaghet så kan man räkna med att omedelbart bli övermannad och sprattlande tvingas kippa efter luft under ett berg med smutstvätt. Det är ett krig i vilket bara den fullkomligt skoningslöse har en chans att vinna mark.

Det var en god föresats det. Utgången? Tja, först var jag ju tvungen att sätta på lite musik. Ja, en spellista måste det ju bli, jag skulle ju hålla på ett tag. Men... det måste ju vara något passande. Jag var nog tvungen att sätta ihop en ny spellista helt enkelt. En städspellista. Sagt och gjort. Eller inte...

Jag gick så till väga att jag sökte på ordet "clean" på Spotify, och mamma vad många låtar det finns med det ordet i titeln. Och inte kan man väl sätta ihop en spellista med vilka låtar som helst? Nej, här behövde gallras. Auditiv gallring. En angenäm om inte helt kort process.

Och så ett getöga på klockan... Hoppsan. Nu skulle jag visst träffa Emelie på stan. Hasta, hasta. Städningen? Ehm... senare?

Så jag bytte ut kriget mot en fin liten kaffe-, prat- och skrivsession på Café Linné. Vem kan klandra mig? Utom mamma då, som jag genom empiriska studier vet inte skulle ha några som helst problem med det.

God föresats nummer två var att lägga ner Strindbergs Spöksonaten i väskan i den naiva tron (läs: förhoppningen) att jag skulle få ett ryck och sätta mig och plugga efter fikat. Gudarna ska veta att jag inte skulle dö av det. Det faktum att jag har börjat drömma mardrömmar om att min lärare kommer och kräver att få in mina restuppgifter vittnar starkt om det... Men jag kan meddela att jag tydligen är tillräckligt karaktärsfast för att inte ge vika för sådana nattliga hot.

Jag trampade istället hem och gjorde ytterligare ett beundransvärt val då jag hoppade över aikidoträningen till fördel för en Dead like me-filmkväll med Amelie.

Till mitt försvar måste dock tilläggas att jag däremellan faktiskt gjorde åtminstone en ytlig röjning av rummet. Inte tillräckligt militärisk för att inge något som helst hopp om att hålla sig längre än på sin höjd några dagar, men ändå. En eldfluga i mörkret är kanske inte mycket till ljuskälla för den som vill hitta vägen hem, men den lyser uppmuntrande för den som omfamnat sin vilsenhet och får sova under bar himmel. (Långsökt metafor, anyone?)

Och summan av kardemumman? Jag är fortfarande jag. Take it or leave it.

/z.flygh

Confessions of a fattig student

Äter äggfrukost enligt principen "man tager vad man haver", en omedelbar följd av principen "man köper vad som är billigast". Ska sedan rulla ner på stan. Varför är lite oklart.

Min ursprungliga tanke var att köpa linser (de man sätter i ögonen, inte den ätbara varianten). Sedan kollade jag som av en ren händelse mitt bankkonto och insåg med ett nervöst skratt att jag inte hade råd. Och inte som i "Nej, jag bör nog inte unna mig det här just nu, jag får för lite pengar över till annat..." utan som i "Shit. Jag har inte pengar så att det räcker. Jag kan inte köpa det här utan att först ansöka om kredit...". Detta beror förstås delvis på att linser är väldigt dyrt, och att mina inte tillhör de billigare. Helt luspank är jag inte. Men ändå.

Samtidigt var det ju att vänta. Inga inkomster över huvud taget under sommaren, medan utgifterna ständigt har fortgått... Det är logiskt, om än enerverande.

Ändå ska jag alltså ta mig ner på stan, åtminstone för att träffa mamma. Varför är lite oklart det också, för jag såg henne senast igår... Men bestämt är bestämt och planer är till för att följas.

Hon kanske bjuder på fika.

/z.flygh