Med andra ord

Jag hade en intressant diskussion med Amelie häromkvällen om... låt oss säga meningsbyggnad och interpunktion.

Vi pratade om hur punkten i slutet på en mening visserligen bryter av meningen, men att denna inte tar definitivt slut förrän en ny har påbörjats. En ensam punkt kan ju alltid - när man minst anar det - följas av två till, och således bli tre punkter - och då har vi plötsligt en helt annan ton på texten, och allt annat än ett avslut.

Det är en fråga om var i texten man befinner sig. Kanske vilar man i mellanslaget efter en eller flera punkter, medan man letar efter orden att påbörja en ny mening med. Kanske har man redan påbörjat en ny mening, men utan att riktigt veta vad det är man skriver, eller ens vad det är man vill säga. Kanske skriver man bara allt eftersom och ser var man hamnar...

Ja, det är givetvis en metafor.

Det är roligt när man hittar en så bra och töjbar metafor att man kan föra en hel diskussion inuti den - som i en bubbla. När man förstår reglerna och varandra så bra att man inte behöver sticka hål på metaforen genom att erkänna dess existens. Man rör sig i en intakt bubbla av tyst samförstånd.

/z.flygh