Frankensteins cykel

Pappor är bra att ha ibland. Hur mycket de än muttrar om din inkompetens när du ber dem laga en punka på cykeln, så ställer de sig ändå lydigt och mekar åt dig. Jag skulle nog kunna fixa det själv (helt bakom flötet är jag inte) men om någon annan kan göra jobbet på en sjundedel av tiden det skulle ta för mig - varför svettas? Pappa knotade faktiskt ovanligt lite den här gången när jag bad honom komma och hämta oss. Jag tror att han såg det som en chans att få hem mig, om så bara för ett par timmar.

Det var sannerligen länge sedan jag var hemma senast. Uppemot tre veckor, tror jag. När jag först flyttade hemifrån trodde jag att jag nog skulle komma hem varje helg eller så, om så bara för att äta gratis. Verkligheten blev en helt annan. Jag har knappt tid att tänka på mina föräldrar, än mindre besöka dem. Och då bor vi ändå i samma stad. Det är för märkligt...

Men det är mysigt när man kommer hem i alla fall. Saker och ting är sig lika - på gott och ont. Det är en bestående trygghet. Och nu var det dessutom en riktigt fin höstdag, så solen värmde på ryggen där jag stod och betraktade en pappa in action på garageuppfarten. Punkan lokaliserades och lagades på ett kick. Han kan vara effektiv när han vill, min pappa.

Och varför inte utnyttja tillfället? "Ehm, jo pappa... min ringklocka fungerar ju inte heller...". Tio minuter senare har han fiskat fram mammas gamla cykel från garagevinden, knyckt hennes ringklocka och opererat fast den på min cykel. "Toppen pappa! Och förresten... reflexen på bakhjulet föll av i förrgår...". Strax har han plundrat mammas cykel igen, och vips så har jag en ny reflex (nåväl, bättre begaganad då). Jag höll på att få mammas ena pedal också, då halva min har fallit bort (ja, jag vet inte vad jag gör med min cykel...), men de visade sig inte vara kompatibla.

Oh well, cykeln känns ändå som pånyttfödd. På mammas gamla cykels bekostnad förstås. Det är lite av en Frankensteins cykel jag rullar omkring på nu. Ihopsatt av gamla likdelar... Men unik och vacker.

/z.flygh