Minnesruna: R.I.P. Roger

Idag drog min murgröna Roger sin sista suck. Det var väntat och något av en lättnad, då det har varit en utdragen sista kamp ända sedan jag slutade vattna honom för omkring en månad sedan. Det kanske låter grymt, ja, rentav omänskligt, men jag ser det som ett riktigt beslut. Jag ska här försöka förklara varför. Jag vet inte om Roger har några anhöriga kvar i livet, men om ni finns därute så hoppas jag att ni förlåter mig för att jag har tagit mig friheten att på egen hand fatta detta beslut. Jag tror att det var vad Roger ville, innerst inne.

Jag och Roger har inte känt varandra särskilt länge, och det var ett skakigt förhållande medan det varade. Vi träffades på IKEA, helt oplanerat. Jag fattade genast tycke för just honom (inte för att skryta, men jag hade en del att välja mellan), och det visade sig snart att han inte hade någonstans att bo. Jag tog då med honom hem till en vän som lovade att han skulle få vara inneboende hos henne ett par dagar. Några dagar senare kom jag och hälsade på, och hur det nu än gick till så följde han med mig hem på kvällen.

Vi flyttade ihop, och som så många nya par hade vi många idylliska bilder av hur vårt förhållande skulle utvecklas. Hur vi femtio år senare fortfarande skulle hålla ihop och vara precis lika förtjusta i varandra. Hur vi skulle ha satt nya små skott till världen och drivit upp dem. Hur vi skulle vara varandras bästa vänner och dela allt.

Men verkligheten hinner ifatt också de mest entusiastiska av drömmare, och mitt och Rogers liv tillsammans blev inte allt det vi hade trott att det skulle bli. Det fanns stunder då vi båda var helt tillfreds med tillvaron och lyckliga, javisst, men alltför ofta var det inte så. Jag kan bara redogöra för min syn på saken och den är förstås högst subjektiv och färgad av de starka känslor som alltid är inblandade i situationer av det här slaget. Men som jag såg det tycktes Roger aldrig bli riktigt nöjd. Vad jag än gav honom så var det antingen för mycket eller för lite, och den sortens missnöje tär ju alltid på en relation. Jag säger inte att jag inte har min del i skulden, jag gjorde säkert ofta fel - på grund av tanklöshet, lathet eller ren okunskap - men hur det än kom sig blev stunderna av glädje och belåtenhet färre och färre.

Roger började må dåligt. Om det bara berodde på problemen vi drogs med eller om det låg andra saker bakom kan jag idag bara spekulera i, men för var dag som gick såg han mer och mer vissen ut. Jag gjorde vad jag kunde för honom, gav honom vad jag kunde, men inget hjälpte. Det är svårt när man känner att man inte riktigt räcker till. Jag kunde i någon mån förlänga tiden han hade kvar att leva, men annars bara se på medan han tynade bort.

Jag vet inte om det var smärtsamt för honom. Han lät mig aldrig tro det, men så var han heller aldrig en att klaga. Ville man veta något om hans inre tillstånd så fick man försöka läsa sig till det av hans yttre. Han var tapper på så vis. Mot slutet talade åtminstone hans yttre om smärta, och det var så jag fattade beslutet att avsluta den livsuppehållande bahandlingen och låta honom somna in.

Han var stark också mot slutet, och kämpade tappert och väl in i det sista. Idag har vi sagt farväl. Tomrummet efter honom - allt det han var och hade kunnat bli - talar med sin storlek om hans storhet. Må han leva lummig och grön någon annanstans. Lycklig.

/ z.flygh

Frankensteins cykel

Pappor är bra att ha ibland. Hur mycket de än muttrar om din inkompetens när du ber dem laga en punka på cykeln, så ställer de sig ändå lydigt och mekar åt dig. Jag skulle nog kunna fixa det själv (helt bakom flötet är jag inte) men om någon annan kan göra jobbet på en sjundedel av tiden det skulle ta för mig - varför svettas? Pappa knotade faktiskt ovanligt lite den här gången när jag bad honom komma och hämta oss. Jag tror att han såg det som en chans att få hem mig, om så bara för ett par timmar.

Det var sannerligen länge sedan jag var hemma senast. Uppemot tre veckor, tror jag. När jag först flyttade hemifrån trodde jag att jag nog skulle komma hem varje helg eller så, om så bara för att äta gratis. Verkligheten blev en helt annan. Jag har knappt tid att tänka på mina föräldrar, än mindre besöka dem. Och då bor vi ändå i samma stad. Det är för märkligt...

Men det är mysigt när man kommer hem i alla fall. Saker och ting är sig lika - på gott och ont. Det är en bestående trygghet. Och nu var det dessutom en riktigt fin höstdag, så solen värmde på ryggen där jag stod och betraktade en pappa in action på garageuppfarten. Punkan lokaliserades och lagades på ett kick. Han kan vara effektiv när han vill, min pappa.

Och varför inte utnyttja tillfället? "Ehm, jo pappa... min ringklocka fungerar ju inte heller...". Tio minuter senare har han fiskat fram mammas gamla cykel från garagevinden, knyckt hennes ringklocka och opererat fast den på min cykel. "Toppen pappa! Och förresten... reflexen på bakhjulet föll av i förrgår...". Strax har han plundrat mammas cykel igen, och vips så har jag en ny reflex (nåväl, bättre begaganad då). Jag höll på att få mammas ena pedal också, då halva min har fallit bort (ja, jag vet inte vad jag gör med min cykel...), men de visade sig inte vara kompatibla.

Oh well, cykeln känns ändå som pånyttfödd. På mammas gamla cykels bekostnad förstås. Det är lite av en Frankensteins cykel jag rullar omkring på nu. Ihopsatt av gamla likdelar... Men unik och vacker.

/z.flygh

Svek & Hämnd

Dramatik och stora känslor hör inte bara hemma i operor och på film, nej vi har dem lite till mans* också i vardagen. Vi uppmärksammar dem inte alltid, men nog finns de där. Som nu, då jag har exempel på de riktiga tungviktarna Svek och Hämnd.

Sveket står min cykel för. Den har givit upp. Lagt av. Luften har gått ur den. Det sista bokstavligt. Punktering är ett svek så stort som något. Jag menar, jag litar ju på min cykel. Jag litar på att den ska ta mig dit jag vill, när jag vill. Om den då plötsligt en dag står där med ett bakdäck platt som ett trött bananskal och inte vill ta mig någonstans - är det då inte ett svek, så säg? Den svek mitt förtroende.

Ett inte helt ovanligt svar på Sveket är ju Hämnden, om vi nu tänker klassiskt drama. I det här fallet står jag för hämnden. Jag har nämligen totalt ignorerat min cykels invändningar och cyklat på den i alla fall. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid att förflytta sig i stan utan den, och tid har jag inget överflöd av direkt. Denna misshandel har inte skett utan protester från cykelns sida - både ljudliga och kännbara sådana - men nöden har ingen lag.

Imorgon ska sista akten gå av stapeln, och temat är tänkt att bli Försoning. Jag och pappa ska helt enkelt ägna oss åt lite cykelvård. Om det kommer in någon parterapi i bilden eller om det räcker så återstår att se. Men vi kan nog hur som helst vänta oss ett lyckligt slut.

Applåd...

Och ridå!

(* "lite till mans" - en gammal genitivform som levt kvar från den tid då vi i svenskan fortfarande hade flera olika kasus. Prepositionen till styrde genitiv, vilket ger oss formen mans (precis som i "en mans stortå", där genitivet uttrycker ägande). Detsamma gäller fraser som "ute till havs" eller "gå till sängs**".)

(** "gå till sängs" - ska jag göra nu. ^^)

/z.flygh

Flaskpost från en tyst jävel

Tystnaden är ensam, så ensam. När människorna omkring dig bygger broar med ord, står du där på din ö och inser att du inte har några verktyg med dig. Isolerad. Du kan inte nå ut till någon. Andra kan närma sig dig, men du kan inte ta emot dem med den värme du helst skulle vilja visa dem. Ingen stannar. Alla ger upp.

Bestulen på rösten blir du ensam med dina tankar. Och du kan ge dig den på att du kommer att tänka mer än någonsin. Utan utlopp bildas sakta en ocean av frågor och insikter inom dig, och allt eftersom ytan rör sig uppför väggarna kommer du att klättra på dessa väggar. Du vill mer och mer dela med dig av dessa tankar till omvärlden - men det finns ingen mynning, ingen nödutgång. Se frustrationen födas.

Och varje gång du möter någon där du går, uppfylld av din egen tystnad, kommer du att vilja förklara dig. Förklara varför du är så otrevlig och tillbakadragen att du inte ens svarar på tilltal. (Och helst vill du göra det innan du blir stämplad som "en tyst jävel" bara för att du inte lyckas hälsa i tvättstugan.) Men när du kommit på en passande gest som förklarar allt och lite till, har de redan ryckt på axlarna, vänt ryggen till och är på väg bort. Kvar står du med din gest och en ensamhet stor som Atlanten.

Och du kan inte ens ringa din mamma.

/z.flygh

Och...

... lite värme i magen. Det är något bra, tror jag.

/z.flygh

Omprioriteringar

Det är fantastiskt att gå och lägga sig på kvällen efter en lång dag och känna att varenda beslut man har fattat den dagen har varit ett bra sådant. Jag hade en sådan dag igår.

Och även om dagen slutade med vissa febermisstankar och ett huvud som inte var helt synkat med kroppen, så var det ett avslut lika fint som något - och en tydlig bekräftelse på att det var helt rätt att avstå från aikidon till fördel för städningen av en toalett på Norrlands. Om jag tidigare hade haft några tvivel.

/z.flygh

Så kan det gå när det inte går som man tänkt sig

Hur kommer det sig att jag så pass ofta går från att inte över huvud taget planera att gå till Norrlands, till att vara där hela dagar? Det kan till exempel gå till så här:

Jag har inte en tanke på att gå till Norrlands. Jag tänker plugga hela dagen. Det borde jag verkligen göra.

...

CM ringde. Hon behöver någon som kan jobba mellan 9.00 och 14.00. Okej då, det är ju bara några timmar. Jag kommer ju ändå inte att plugga hela dagen.

...

Klockan är 14.00, men det är massor av folk vid kassan och diskberget växer... Jag kan ju inte gå nu. Jag stannar tills det har lugnat ner sig.

...

Det är fortfarande fullt upp. Och ganska roligt. Och egentligen borde jag ju passa på att baka något till Lördagsfikat när jag ändå är här.

...

Jag hann visst inte baka, och nu är det bara stängningen kvar. Det går i alla fall snabbt.

...

Hm, det här skulle kunna gå snabbt om en rengjorde spisen, en skurade golvet och en diskade. Men... nog är det roligare om alla tre rengör spisen samtidigt, diskar samtidigt och om en skurar golvet medan de andra tittar på?

...

Nu var det färdigt. Ojdå, 21.00? Heh...

Men det var nog ett av de roligaste slutstäden jag varit med om. Lite urspårat, på det bra sättet. Problemet är nu att jag kommer att få svårt att läsa kurslitteraturen i tid till seminariet imorgon. Inte minst för att jag ännu inte har fått tag i den. Ändå finns det inte en fiber i min kropp som ångrar sig. Det är så här jag vill leva mitt liv just nu. Så jag kan bara vara nöjd.

/z.flygh

Enkelriktat

Helst
ska väl ändå vägen gå åt båda hållen
Ja, en bred väg med flera filer
så trafiken kan flöda fritt i två riktningar
Ett utbyte mellan destinationer
där båda ger men ingen blir utan

Men
är det nu
mitt öde
att stöta på enkelriktat
i vartenda

jävla

gathörn

så låt det
åtminstone
vara

låt det
snälla
vara
bort från mig
vägen går
Låt den leda
härifrån

Jag vill inte vara
din återvändsgränd

/z.flygh

En sjuklings liv och leverne

Jag vet inte vad normala människor gör när de är sjuka. Kanske det mamma föreslog (läs: beordrade) mig att jag skulle göra när hon i morse fick veta min situation.

(Parentes: Situationen är den att jag onekligen inte är frisk. Jag är pigg, men det rinner, skaver och trycker här och var. Jag har nått det stadiet då jag skulle dö kvävningsdöden om någon höll för munnen på mig.)

Mamma tyckte att jag skulle stanna hemma, ta det lugnt, plugga lite, dricka något varmt och gå och lägga mig tidigt. Är det så normala människor gör? Jag mumlade hur som helst något vagt instämmande till svar. Efter samtalet tvättade jag tre tvättar, bakade scones och hade Amelie, Hannah och Helen över på sconesfrukost. När klockan började närma sig 14 körde jag ut dem för att själv kunna cykla till Norrlands och där ställa mig att tillsammans med Malin göra 75 mackor till något sällskap som beställt dem. Tre timmars mackbygge senare var vi klara med det, och jag gick då tillsammans med Amelie över till att skriva ut och sätta upp de nya lördagsfikaaffischerna.

När Norrlands väl var tapetserat i fejklöpsedlar kände jag mig ganska vissen. Precis som nära på hela Norrlands nations klubbverk, kan tilläggas. Alla har visst fått samma sak. Hur som helst kände jag verkligen inte för att trampa mig uppför Carolinabacken, så jag blev kvar. Valet stod mellan att vara sjuk hemma, ensam, och tycka synd om mig själv, eller att vara sjuk på Norrlands bland vänner. Kim och jag tog oss för att baka lite till caféet, och lite blev snart mer, och till slut ganska mycket. Jag bakade ägg- och mjölkfria chokladkakor (en med banan och en med valnötter) samt glutenfria chokladbollar. Kim gjorde chocolate chip cookies och schweiziska maränger med hallon och choklad. Kakkylen fylldes till brädden!

Jag kom hem omkring midnatt och vet inte riktigt om jag ska känna mig nöjd med dagen eller ge mig själv lite bannor. Det har varit en bra dag - en produktiv sådan, ska gudarna veta - men det var också en dag som mycket väl kan komma att stå mig dyrt den kommande veckan. Och då ångrar jag mig säkert. Men inte ikväll.

/z.flygh

Saker jag älskar, del 1

1. Värktabletter.

Jag bryr mig inte ens om att jag låter som en tredje klassens missbrukare, värktabletter är Guds gåva till mänskligheten. Smärta är det värsta som finns, och att ha möjligheten att på 30 minuter trolla bort den smärtan... om inte det är fantastiskhet så har någon möblerat om i min inre ordbok.

2. Nässpray.

Ännu en gåva från vem det nu är som delar ut gåvor av det slaget. (Om någon känner killen, så lägg in ett gott ord för mig, va?). Att inte kunna andas alls är obehagligt. Livsfarligt, om vi nu ska hårdra det. Att bara kunna andas genom en halv näsborre och munnen - det är bara sjukt irriterande. Nässpray - instant relief. Fantastiskhet i dess sprutvänligaste form.

3. Kaffe.

Inte för smakens skull, eller den uppiggande effekt det tydligen har på alla utom mig. Nej, kaffe är en undermedicin mot halsont. "Verkar direkt och tolv timmar framåt!", typ. Om jag någonsin skulle behöva halshuggas i framtiden (man vet aldrig...) så kommer jag om möjligt att byta ut min sista måltid mot en kopp kaffe. Preventivt.

4. Nudlar.

Den optimala tycka-synd-om-sig-själv-maten. Trösterik värme, väldoftande ångor som gör en gråtmild, och ett sporadiskt sörplande, som om nudlarna snyftar med dig. (Och ja, det är billigt. Inte behöver man väl toppa sitt lidande med ekonomiska bekymmer också?).

...

Vadå, ett visst tema på listan?
...
Ja, jag håller faktiskt på att bli sjuk. Hur visste du det?

/z.flygh

Kära dagbok...

Jag har börjat sakna dagboksskrivandet. En blogg är ju på många sätt lik en dagbok, men det är inte samma sak. Hur mycket man än säger att man skriver för sin egen skull, och hur övertygande man än låter så finns den utomstående personen hela tiden med i bilden. Oavsett om någon läser det man skriver så anpassar man sig efter denna eventuella människa. Man skriver om, tar bort, skalar, färgar, tonar... Dagboken är en monolog av dig själv, för dig själv. Den är ren på ett smutsigt sätt. Eller snarare smutsig på ett rent sätt. Det är ärlighet sida upp och sida ner, precis så rakt, fult, fantastiskt och dumt som tillvaron man försöker sätta ord på är. Jag saknar det att bara vräka ur sig, utan en tanke på formuleringar eller konsekvenser.

Det är lustigt, för jag har ju skrivit dagbok många år. Så slutade jag plötsligt när jag bröt nyckelbenet och således inte kunde skriva något, och sedan började jag aldrig igen. Det "jag" som lever i mina dagböcker har ju alltså fastnat. Det sista jag skrev var kanske något om att jag såg fram emot aikidon dagen därpå... Man får aldrig veta vad som hände sedan! Mitt nyckelbensbrott existerar inte i den världen. Det har ännu inte hänt, skulle man kunna säga...

Men att bara börja skriva igen är heller inte det lättaste. Blotta tanken på att gå igenom vad som har hänt sedan senast får mig att rygga undan. Man vill ju inte lämna en stor, oförklarlig lucka, men det känns som lite för myckert av ett projekt. Dessutom är det jobbigt att skriva dagbok. Det är jätteskönt att slippa skriva en uppsats (jag skrev nog oftast mellan tre och tio sidor varje kväll när jag höll på) innan man får lägga huvudet på kudden. Att bara få blunda och somna känns fortfarande lyxigt.

Och det är precis vad jag tänker göra nu. Yeah.

/z.flygh