Flaskpost från en tyst jävel

Tystnaden är ensam, så ensam. När människorna omkring dig bygger broar med ord, står du där på din ö och inser att du inte har några verktyg med dig. Isolerad. Du kan inte nå ut till någon. Andra kan närma sig dig, men du kan inte ta emot dem med den värme du helst skulle vilja visa dem. Ingen stannar. Alla ger upp.

Bestulen på rösten blir du ensam med dina tankar. Och du kan ge dig den på att du kommer att tänka mer än någonsin. Utan utlopp bildas sakta en ocean av frågor och insikter inom dig, och allt eftersom ytan rör sig uppför väggarna kommer du att klättra på dessa väggar. Du vill mer och mer dela med dig av dessa tankar till omvärlden - men det finns ingen mynning, ingen nödutgång. Se frustrationen födas.

Och varje gång du möter någon där du går, uppfylld av din egen tystnad, kommer du att vilja förklara dig. Förklara varför du är så otrevlig och tillbakadragen att du inte ens svarar på tilltal. (Och helst vill du göra det innan du blir stämplad som "en tyst jävel" bara för att du inte lyckas hälsa i tvättstugan.) Men när du kommit på en passande gest som förklarar allt och lite till, har de redan ryckt på axlarna, vänt ryggen till och är på väg bort. Kvar står du med din gest och en ensamhet stor som Atlanten.

Och du kan inte ens ringa din mamma.

/z.flygh